Torbjörn S skriver:

… anti-semitism, anti-gayism, odemokratiska val, höger-extremism, konservativa utnämningar och motstånd mot det samhällets strävan efter full befrielse med saken göra, eller??? Och vad tycker ni om det jag skrev (- PiusXII)??”

Ja, det du skriver har med saken att göra. Ända sedan upplysningen och franska revolutionen har katolska kyrkan varit en antimodern kraft - med många enskilda undantag förstås. Andra Vatikankonciliet var i mångt och mycket ett försök att göra upp med det antimoderna och auktoritära. Hur det går vet vi inte. Förändringsprocessen har bara börjat och just nu är det reaktionen som har initiativet.

Pius XII tycker jag du behandlar orättvist. Han protesterade mot förintelsen och gjorde vad han kunde för att rädda Roms judar. Vad man kan förebrå honom är att han protesterade så lågmält. Protesten var innesluten i en radiosänd predikan och kunde lätt förbises. Men Pius XII var diplomat till yrket och använde sig av sin tids diplomatiska umgängesseder. I efterhand är det lätt att säga att Pius XII viskade när han borde ha vrålat ut sin protest.

Om Pius XII var antisemit eller inte vet jag inte. Men det är viktigt att komma ihåg att antisemitism var ett mindre blodbesudlat ord före förintelsen. Antisemitism, i betydelsen att ha fördomar om judar, var ganska vanligt i det borgerliga Sverige exempelvis. Minns att det var svenska läkare som stoppade judiska läkare från att fly till Sverige. Minns att det var den svenska regeringen, tillsammans med den schweiziska, som krävde att tyska myndigheter stämplade tyska judars pass med ett stort J. Detta för att vi skulle veta vilka som inte skulle släppas in i Sverige.
Bland katoliker var antisemitism vanlig i den bermärkelsen att judarna som folk gjordes ansvariga för avrättningen av Jesus. Därtill fanns det naturligtvis olika grader av vardagsantisemitism även i katolska länder.

Kanske var Pius XII antisemit i denna förkrigsförståelse av ordet. Jag vet inte. Men han var definitivt inte antisemit i den mening vi idag, efter förintelsen, lägger in i ordet.

Vänner!

De flesta, om inte alla, diskussioner i gästboken bottnar i auktoritetsproblemet. Och som de av er som följer med i gästboken märker, har Gud många vaktmästare.
Men auktoritetsproblemet är centralt. Hur samexisterar kyrkans läroämbete med samvetets läroämbete?
I en annan bloggdiskussion tänkte jag mig två axlar i ett koordinatsystem. Då gäller det att placera axlarna rätt. Gör man det är det bara att kolla var linjerna skär varandra och problemet är löst.
Men ju mer jag tänker på denna fråga dessto mer undrar jag om koordinatsystemet är tillämpbart. Kanske måste kyrkans och samvetets läroämbeten samexistera utan att man kan peka på någon punkt där det bara återstår ett läroämbete.
Men om man tänker så tycks tron upplösas i ett dimmoln. För vad vet vi egentligen? De som var ögonvittnet till vår tro är döda sedan 2 000 år.

Alltså: Hur kan kyrkans läroämbete fungera utan att vi ytterst måste ogilltigförklara den enskildes samvete? Eller tvärtom?