Påven Johannes Paulus II var mån om att få till stånd en konstruktiv och för religiös tro fruktbar dialog med världens religiösa ledare under en Fredens dag i Assisi 1986.
Hans ord ”Vi katoliker har inte alltid kommit med fred” blev bevingade och mänskligheten kunde i det ögonblicket dra in ett befriande norrländskt ”schåå” i gommen. I gränslandet mellan myggtät skog och kalfjäll drar vi vandrare in det gåtfulla medvetande och den obändiga vilja som är Gud.

Islam och Buddhism samt en högst privat religiositet ökar i Sverige. Tron sjunger i en andra akt och moskéer och tempel byggs som aldrig förr. Den lilla gudsförgätna orten Fredrika i Västerbotten är ett exempel på denna för vårt land ovanliga företeelse. Med bara några dagars mellanrum kunde man läsa om de västerbottniska samernas seger till den renmark de förfogade över långt innan kristendom fanns och samtidigt läsa om en svart Buddha från Thailand som sattes på plats att skåda över de lapska tassemarkerna. Att vissa frikyrkor bett på berget till Kristus för att bygget skulle gå i stå blev knappt en notis den lokala tidningen. ”De har samma rätt att missionera som vi kristna” blev det goda uttalandet från församlingsprästen vilket i sin tydlighet annonserar samma fredliga tanke som det ovan nämnda av vår förre påve.

Även Benedikt XVI talade i Köln om ”tolerans, respekt, vänskap och fred mellan folk, kulturer och religioner”. I en tid där religioner tycks ledsaga människor i krig och främlingsfientlighet är detta ett gott tecken. Men den inter-religiösa dialogen bör föregås av en mellan-kyrklig ekumenisk dialog och rent logiskt (varför inte ”hygieniskt) bör detta i sin tur föregås av öppna dialoger inom respektive kyrka. Hur kan vi närma oss en dialog med andra kristna kyrkor/religioner när vi inte tillåter en öppen dialog inom vår egen?

Vi kan, som de vandrande guds barn vi trots allt är, söka efter auktoritativa svar präglade av teologi och av katolsk kyrkolära eller/och vi kan öppna våra sinnen för den helige Andes verkan i världen idag. Den helige Ande är inte till för bara katoliker. Det vore blasfemiskt att tro något dylikt. Ja, det vore att förödmjuka Gud. Den helige Ande är inte en ande instängd i en katolsk, muslimsk eller judisk flaska och vi kan när vi talar med varandra om den religiösa Verkligheten låta Gud verka fritt. Vem tog sig rätten att stänga Gud inne? Jag tror att möjligheten finns att Katolsk Vision är en locköppnare.

Det är nyttigt och tankeväckande att för ett ögonblick tänka sig in i de diskussioner som lärjungarna måste ha fört under ljumma nätter i Palestina. Bibeln berättar att de kom från olika områden och hade olika livserfarenheter.

De var ingen likformig grupp troligen förekom livliga meningsutbyten. Ingenstans i Apostlagärningarna
får man en upplevelse av att de är en brigad av liktänkande. De skickas ut för att delge ett kärleksbudskap.

I Kärlekens lov gör Paulus klart att kärleken är det enda eftersträvansvärda och att kärleken allena är det enda som bryter ner det högmod som kan bli följden av att en människa anser sig mer begåvad än någon annan. Mer beläst, mer profetisk eller i värsta fall mer rättfärdig i sin tro. Och en hierarkiska maktstruktur uppstår när kärleken till nästan får ge vika för detta högmod.

Lärjungarna drevs av den heliga kärlekens låga och tiden var inne. När ett debattforum typ Katolsk Vision uppstår mäts denna kärlek. Som så ofta inom kyrkans historia kan röster höjas som retoriskt/akademiskt eller emotionellt uttalar de förfärliga orden “Vi är de som har den rätta tron men ni har den inte”. Varpå påföljden förr i tiden blev uteslutning eller andra omogna oegentligheter.

Luthers kyrkokritik gjorde den katolska kyrkan så pass nervös att den konstruktiva kritik som Luther framförde om ex. avlatsbrev inte fick sitt berättigade diskussionsforum. Istället för diskussion framstod personkritik och bannlysning vilket var och är ett tragiskt ögonblick för kristenheten. synbart idag med tanke på nattvarden. den dyrbaraste av gåvor.

Lärjungarna drevs av den heliga kärlekens låga och de var inte rädda. Vem är rädd när hon eller han känner sig omsluten av kärleken? När den som älskar mig bär mig på vingar, tunna som papyrusblad och tjocka som klippblock stolt resta över havet, finns det ingen grogrund för rädsla.

Rädslan uppstår när man ifrågasätter kärleken. Hur kärleken ser ut. Dess verkningsgrad. Dess principer. Dess lagar. Och i detta farvatten uppstår frågan om vem som älskar mest eller bäst. Här skiljer vi oss från lärjungarna och blir till de barn som strider om uppmärksamheten från en förälder. Alienation. Syskonrivalitet.

Lärjungarna drevs av den heliga kärlekens låga och hade inte råd att utesluta en enda hungrande själ. Vi lever i en tid som andas undergång. Klimatförändringar, religionskrig och det oerhörda faktum att mannens sperma i västvärlden har halverats gällande kvalité och funktionsduglighet (ett märkligt men adekvat ord i sammanhanget). Vi, Guds barn, behöver växa upp.

Begreppet “we are the church” är rätt. Kyrkans historia är fylld med gestalter oavsett om de varit giriga påvar eller vanligt kyrkfolk som inte hanterat vår världs sorger och akuta kriser på annat sätt än som små barn som kivas med varandra. Och på grund av rådande prästbrist (i samklang med brist på en stark lekmannadebatt) får ett fåtal ledande präster bära en beundran och ett pseudoföräldraskap. som är otidsenligt. Omodernt.

Jag anser att det inte finns tid idag för alltför många teologiska spetsfyndigheter/frågor. Bara det faktum att Abrahams barn (monoteismen) är på väg att starta allvarliga krig talar för vikten av. sans. Jag ser fram emot den vuxna och kärleksfulla diskussion och debatt som kan uppstå i o m det manifest som nu tagit form.

Agneta Sofiadotter, ekumenisk suf och katolik i Lund