Efter att bloggen varit öppen snart ett år så är det kanske dags att “göra resumé”?

Har vi lyssnat på stämningar och mellanord? Exempelvis. Jag drar mig till minnes att det under ekumenik (inlägget à 84 svar) hände sig att det plötsligt (?) blev en öppning i diskussionen men att det snabbt slöts till igen. Jag var en som kanske for ut för hastigt, det blev vad som kan anas vara ett bråk och sedan mjukare och sedan öppnande och därefter slutande.

Märker vi av varandra? Och kanske är det så att vi måste våga fråga oss: hur blir egentligen dialogen om vi inom KV står med våra namn och 99% svarar pseudonymt? Är inte det en pseudodialog med olika förutsättningar speciellt när det gäller öppenhet/slutenhet? Ett i längden ohälsosamt klimat rent psykologiskt (för att inte tala om den kristna).

Varför är det så?

Skulle Kristi lärjungar runt bordet när kvinnan smörjer Mästarens fötter lägga in tyckanden under annat namn?

Men framförallt, kamrater och ni som brukar svara oss: hur har vi talat med varandra under detta år? Och vad kan göras för att om det inte känns bra nog…förbättra dialogen?

Själv har jag lärt mig massor om mina brister och mina bra sidor… och framför allt inhämtat kunskap.

“Du är Petrus
och på denna klippa ska jag bygga min stat,
Vatikanen.
För att så ska ske måste du ta av dig dina fiskarkläder
och lägga dina nät åt sidan.
Du måste lämna Genesarets sjö
och bege dig till Rom
för att där se på kejsaren
och lära dig styra ett rike.
Se på kejsarens palats.
Se på hans kult.
Som ett tecken på dina efterträdares kejserliga värdighet
ska också de ta hans titel Pontifex Maximus.
De ska lära sig makt och kontroll.
Som hjälp därtill kommer de
i sinom tid att få en Inkvisition,
också kallad Troskongregation
och som kommer att fruktas av de många.
Styr ditt rike enväldigt
och låt där kvinnor alltid hålla sig i bakgrunden.
Kom det ihåg som ett av mina viktigaste bud.
Älskar du mig och vill bli mig trogen
håller du detta intill tidens slut”

Irène Nordgren