Är det “en klassisk kristen tro” som är den gemensamma nämnaren för framgångsrika kyrkor? Eller är det slutna gemenskaper, fasta normsystem och en auktoritär ledning? Om detta förs en debatt i Kyrkans Tidning. Ett av inläggen kan användas som utgångspunkt för en vidare debatt på denna sida. Länken nedan leder till debatten.

http://www.kyrkanstidning.com/opinion/debatt/2006/debatt48/debatt48_03.asp 

Rapport måndag den 27, ett inslag om vuxna människor med Down syndrom.

Människor med detta handikapp blir allt äldre i åldrarna pga att de sjukdomar som ofta medföljer sedan födsel typ hjärtfel kan åtgärdas idag. Liksom att de oftare än vi andra drabbas av demenssjukdomar. Undertexten i inslaget är att de ligger samhället till last. Vi får via tv äran att se en förtjusande liten kvinna med Down syndrom som är 56 år gammal och som är klädd i fin klänning och som berättar om hur det var att vagga ett barn. Jag blir rörd. Hit i programmet är det ok.

Men så kommer den helt vansinniga slutklämmen från en professor som kanske är helt omedveten om hur hans uttalanden skulle klippas och klistras in i slutet av detta reportage.

Han säger:

Jag tror inte vi kommer att se så många med Down syndrom framöver. Genom fosterdiagnostiken kommer de flesta att välja att dessa inte föds. Att graviditeten avslutas.

Min känsla: vilken rutten journalist.

Vilken rutten programchef.

Vilken förfärande okunskap om etik och framförallt vilken vidrig okänslighet inför både kvinnan i reportaget och vi som ser på. För mig som arbetat med barn med olika handikapp och bl.a. Down syndrom i kreativ själavård kan jag bara säga: de är gudasända … för oss till behag!

Jag undrar: kommer några att reagera?

Det är så sant som det är sagt.

Bra diskussionsunderlag här på bloggen är Signum nr 8 2006 artikel “Efter andra Vatikankonciliet - från kris till klarhet” av Philip Geister SJ.

Låt mig strö några tänkvärda tankar som smakprov:

Konciliets anda var att njuta av den friska luften. Fönstren skulle hållas öppna för den helige Ande. Få tänkte då på alla förkylningar som brukar gå hand i hand med öppna fönster och som snart skulle bryta ut.

Världen” , det som blev ett av de viktigaste begreppen i konciliets tolkningshistoria,blev aldrig definierad av konciliefäderna

Om Opus Dei med särskild eloge till Philip Geister

Men skulle man lägga en checklista bredvid rörelsen skulle den på de flesta punkter uppfylla de kriterier som konciliet hade som önskemål på en modern kyrklig rörelse i världen.

Men vem hade trott att en lekmannarörelse skulle växa fram som inte arbetar för en öppning av kyrkan mot världen utan för en integration av världen i en kyrka med prekonciliära ansiktsdrag?

Om socialt arbete

Evangelisation är inte bara att förkunna evangeliet utan också att praktisera dess sociala budskap.

Moder Teresa har varit ett liknande fenomen som har hjälpt kyrkan att förnya sitt engagement för de fattiga på ett provocerande opolitiskt sätt. Hennes respekt för fattiga och sjuka människors integritet har slagit igenom kraftigare än befrielseteologins mera politiska förändringsarbete och därmed -beroende på teologisk smak-bekräftat eller låst in kyrkan i ett mera traditionellt bemötande av fattigdom.

Här saknade jag lite mer strålkastarljus på orsakerna till varför befrielseteologin “inte slagit igenom kraftigare” och en distinktion mellanförebyggande fattigdomsarbete och “bemötande” av befintlig fattigdom och varför kyrkan hittills koncentrerat sig enbart på det senare.

Som medlem i Katolsk Vision blev jag särskilt lycklig att läsa Philip Geisters avslutande ord

Med fyllda fyrtio år blir det ofta dags att skaffa nya glasögon för att förebygga långsynthet. Det må också gälla för kyrkan.

Angående själv-exkommunicering:

Vår biskop samt utrikes biskopar har talat om för oss katoliker att vi bör granska vårt tyckande i vissa frågor (viss fråga) och sas självrannsaka oss själva om det vi tycker är emot den katolska läran/tron. Och om vi kommer fram till att vi inte tycker som katolska kyrkan i vissa frågor (viss fråga) (egentligen ointressant vilka-vilken) bör vi ex. inte ta kommunion.

Är människan en sådan statisk tankevarelse? Kan hon inte skifta över tid (tidslängd ointressant) i misstro resp tro på en av kyrkan given doktrin/regel? Är människan fri till att tänka själv?

Jag anser självklart att det är en mänsklig och kristelig frihet: ATT TÄNKA FRITT.
När kyrkan syndar, för det gör Hon, är det i mina ögon en synd att inte tänka ”vad tänker jag…vad upplever jag…vad känner jag”. Ecclesia ex eukaristi och inte tvärtom. Det är Kristus vi har att rätta oss efter och det gentemot Honom vi syndar i tankar, ord, gärningar och underlåtelser. Gör kyrkan fel, tex som vid pedofilhärvan, är det mitt ansvar att inte falla för underlåtelsens ”tankesynd” och tänka bort det som jag vet är fel. Jag felar mot Herren och inte mot kyrkan om jag underlåter mig att inte tänka om (fundera över) det jag får kännedom om. Det finns många präster och biskopar ute i världen som borde själv-exkommunicera sig själva då de visste att barn för illa men sa inte muck! En underlåtelsens synd i värsta format. Begär kyrkan att den enskilde ska exkommunicera sig själv borde den som sade det och som inte har rent mjöl i påsen sas: göra detsamma!

Vem är det som kastar den första stenen?

Det vore en ljuvlig läkande akt om en lokal präst på ex. Irland valde att ingen fick ta nattvard inklusive han själv om han förstått att de alla visste att ett fel hade begåtts mot ett barn. Be kollektivt om förlåtelse. Offentlig kollektiv bikt!

När kyrkans högsta distansare alltså förordar en typ av själv-exkommunicering tycks det mig som om vansinnet har spridit sig i deras sinnen.

En annan sidotanke: Var börjar synden? Vem är konstant i sin tanke? Vem har rätten att kräva själv-exkommunicering?

Jag säger som jag gör som svar på ett inlägg på bloggen:

Om Kristus sagt till mig ”Du bör exkommunicera dig själv” då hade jag vettskrämd flytt över bergen. Till djuren. Till naturen. Till vanligt hederligt folk som liksom jag har många olika tankar och som är ödmjuka nog till att erkänna det.

Men framförallt hade jag aldrig mer trott på Kärleken.

Vänner,

Katolsk Visions historia är kort, ett knappt år bara, men det finns en förhistoria…

Läs om förhistorien och lite om vad som hänt. Klicka på symbolen för nordiskt möte på vår hemsida och scrolla ner. Där finner du korta sammanfattningar av vad som sas vid Uppsala möte.

Vill du kommentera eller diskutera går det bra här på bloggen.

Det finns många sorters enhet och oenighet i kyrkor och samfund, liksom mellan kyrkor och samfund. Trons enhet respektive oenighet tror jag är den minst problematiska. Svårare är kyrkornas roll som identitetsskapande och identitetsbekräftande grupper. Formuleringar som: Jag är katolik eller jag är pingstvän eller jag är svenskkyrklig handlar om mycket mer än tro. De avslöjar vår historia, vår världsbild, vilka vi är lojala mot och vilka vi ser som motståndare eller till och med som fiender. Genom att säga: Jag är …. talar jag om vems gäng jag tillhör och jag manifesterar det genom mitt sätt att formulera min tro och mitt sätt att leva den. Det är detta som gör trosdialog så svårt. Tro och moral, tro och livsstil är besläktade och förutsätter varandra, utan att för den skull vara samma sak. Men för många är det moralen och livsstilen som definierar tron, ibland helt omedvetet. Det är därför ett ifrågasättande av moral och livsstil kan uppfattas som angrepp på tron. Man fokuserar på trons HUR i stället för på trons ATT. Men man kan vara hur oeniga som helst, nästan, om trons HUR och ändå vara eniga om det väsentliga, om trons ATT.