Vänner,

en mycket intressant debatt om fosterdiagnostik och abort pågår i Svenska Dagbladet. Jag länkar till två inlägg som är särskilt intressanta.

Professor Erwin Bishofberger SJ och vetenskapsjournalisten Sture Gustafson argumenterar mot att så kallat KUB-test blir rutin i mödravården. Med KUB-test kan Downs syndrom upptäckas mycket tidigt i graviditeten.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_675231.svd

Nils Eric Sandberg pekar på en rad logiska luckor i Bishofbergers och Gustafsons argumentation:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_721307.svd

Själv ställer jag mig tre frågor - till att börja med:

Om vi utesluter totalförbud mot abort, vem skall fatta beslutet om inte den berörda kvinnan? Och i så fall på vilka grunder?

Är ett befruktat ägg människa i samma mening som ett fullgånget barn? Ett befruktat ägg innehåller alla förutsättningarna för en individ, men är det samma sak som en individ? Möjligen i filosofisk mening, men i biologisk?

Ett argument mot aborter tidigt i graviditeten är att det graderar människorvärdet. Följdfrågan blir om vi kan gradera människovärdet även i slutet av livet. Men är det inte det vi gör? Äldre får inte samma möjlighet till exempelvis transplantationer som yngre.

Vad tycker ni?

 Gert Gelotte

<!– –>

Vänner,

som ovänner, medståndare och motståndare, sympatisörer som antipatörer, kort sagt alla tillönskas en riktigt God Jul! Och ett Gott Nytt År därtill.

 Katolsk Vision

Irène Nordgren skriver:                                                                                                       

“Författaren och artisten Jonas Gardell har utsetts till hedersdoktor vid den teologiska fakulteten i Lund. 

Utnämningen av Gardell motiveras med att han i många olika sammanhang verkat för folkbildning inom ramen för den teologiska fakultetens område. Särskilt framhåller man hans bok “Om Gud” där han tar sig an olika gudsbilder i Gamla testamentet. Förutom intresset för bibliska teman har Gardell genomgående i sitt författarskap hanterat existentiella frågor med anknytning till identitet och moraliskt ansvar.

- Genom hela hans författarskap finns ett fokus på marginaliserade människor i utanförskap, som genomsyras av försvar för mänsklig värdighet och mänskliga rättigheter. Få människor kan som han samla människor över generationsgränser och kombinera humor och allvar med en träffsäkerhet som gör honom till en viktig samhällskommentator och kritiker, står det i motiveringen.

- Jag är mycket glad för att vi på detta sätt har lyckats knyta Gardell till vår verksamhet, säger den teologiska fakultetens dekan Fredrik Lindström.” (Lunds Universitet 14 dec 2007)

                                                          ***************

Jonas Gardells bok  “Om Gud”  kom 2003.

Ur inledningen

“Jag lärde mig att det inte alls var som min mamma hade lärt mig, att Gud älskade mig såsom jag var, utan Gud älskade mig bara under givna , specifika villkor, ja man skulle kunna säga att Gud älskade mig bara om jag var sådan som jag inte var.
Och då var inte saker längre inte så enkla.
Det märkliga är att jag hela tiden känt samma närvaro av samma Gud som när jag var barn. Det har därför känts så obegripligt de gånger som kristna människor ställt sig i vägen för mig när jag gått för att motta nattvarden i kyrkan.
Jo, det har hänt.
Främmande människor har bokstavligen med sina kroppar ställt sig mellan mig och Gud, som om de måste skydda Gud från någon så avskyvärd som jag, och de har stirrat mig i ögonen och skrikit åt mig:
“Gud hatar och förbannar dig!”
“Gud hatar och förbannar dig!”
Kristi kropp är inte för mig utgiven, hans blod är inte för mig utgivet, jag är lämnad utanför hans kärlek-”Gud hatar och förbannar dig!”
Men det stämmer ju inte, det går inte att få ihop med den Gud som mamma i Enebyberg lärde mig om.
Hur får vi ihop det här?”

“Om Gud” är en  personligt skriven bok där Jonas Gardell försöker få ihop Gamla Testamentets  motsägelsefulla Gudsbilder. Hur kan Gud vara samtidigt kärleksfull som blodtörstig och hämndlysten?

“Varje gräns vi sätter för Guds kärlek är vår egen oförmåga till kärlek” sade Jonas Gardell vid en egen presentation av sin bok.

Dåvarande professorn i systematisk teologi vid den fakultet där Gardell nu utnämnts till hedersdoktor, Werner Jeanrond, skrev en recension i Svenska dagbladet i samband med utgivningen av Gardells bok

Gardell behöver Gud

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_86161.svd

Irène Nordgren

Vänner.

 Påven Benedikt XVI har inför världsfredsdagen den 1 januari skrivit om familjen som fredens grundval. Att barn som växer upp i trygghet blir mer harmoniska och förmodligen fredligare torde knappast någon ha något att invända mot.  Men när påven skriver följande kan man undra hur han tänker. Jag citerar;

“whoever, even unknowingly, circumvents the institution of the family undermines peace in the entire community, national and international, since he weakens what is in effect the primary agency of peace. This point merits special reflection: everything that serves to weaken the family based on the marriage of a man and a woman, everything that directly or indirectly stands in the way of its openness to the the responsible acceptance of a new life, everything that obstructs its right to be primarily responsible for the education of its children, constitutes an objective obstacle on the road to peace.”

 Påven skriver alltså att allt som försvagar familjen, baserad på äktenskap mellan en man och en kvinna, och allt som direkt eller indirekt står i vägen för dessa familjers öppenhet för att ta emot nytt liv är ett objektivt hinder på vägen till fred.

Det tycks alltså som om påven anser att homosexuella familjer och preventivmedel är hot mot freden. Några bevis för denna tes lägger Benedikt inte fram och det är väl enklast så.

Varför skulle inte homosexuella vara i stånd att ge barn trygghet? Och är inte överbefolkning och därav fattigdom två av de vanligaste orsakerna till krig?

Påven tycks leva i en värld av teorier.

 Gert Gelotte

Vänner,

 På vårt forum har jag länkat till en artikel om kvinliga katolska präster i den ansedda amerikanska tidningen National Catholic Reporter. Den är mycket saklig och väl värd att läsa oavsett vad man tycker i sak.

Vill ni diskutera artikeln går det bra både här och på Forum. Men enklast är det kanske om vi håller debatten på en plats. Jag föreslår i så fall vårt Forum.

 Gert Gelotte

Irène Nordgren skriver:

Debatt om VIGSEL OCH SAMKÖNADE RELATIONER

pågår för närvarande i Kyrkans Tidning. Prästen Anna Karin Hammar har  i veckans nr (49) bidragit  med artikeln “Äktenskapets teologi behöver diskuteras”.(Se vårt  Forum  Äktenskap/Samlevnad )

Debatten startade i nr  46 där  Elisabeth Gerle, docent i etik vid Lunds universitet och Forskare vid Svenska kyrkans forskningsenhet, skrev en artikel under rubriken  “Vigselrätt och glädjen att välsigna kärlek” bla

“Begreppet äktenskap är inte heligt. Kyrkomötet har beslutat att Svenskan kyrkan ska behålla vigselrätten. Vi har fått mera tid att fundera över vad vi tror Gud välsignar. Personligen menar jag att vi har mycket att hämta ur en förnyad reflektion av luthersk teologi och en dynamisk skapelse­tro som betonar Guds fortsatta skapelse.

Äktenskapet har förändrats sen Mose tid. Kvinnan förväntas inte längre vara sin man underdånig. Tack och lov är detta löfte borttaget i vår vigselritual, även om det finns kvar i äldre alternativa versioner, exempelvis i England. Såväl manlig överordning som ensidig inriktning på kvinnans fertilitet har officiellt övergivits. Är det ändå detta striden om vigselrätt och homovigslar egentligen handlar om?”

I nr 47 svarade Lennart Sacrédeus, kyrkomötesombud och ersättare i kyrkostyrelsen och riksdagsman (kd) för Dalarna med en replik “Varför dra gräns vid tvåsamhet?” bla

“Något barnperspektiv som FN skrivit in – om varje människas rätt till att  så mycket som möjligt få växa upp med sin far och sin mor– ryms ej i en sådan omformulering av vad som konstituerar ett äktenskap. Det fjärde budordet Gud givit sin mänsklighet talar om att hedra sin fader och sin moder, inte om samkönade ”föräldrar”.
Varför sätter förespråkarna för ”könsneutrala äktenskap” gränsen vid tvåsamheten, vid att det måste handla om ett par, och inte tre eller fyra eller fler inblandade? Är inte det ett utestängande av Guds välsignelse till även dem som lever i andra fritt ingångna relationer? Det var ju just ett utestängande ni ville få bort. Varför bygga upp nya staket och gränser – och fördömanden?”

“Ska Svenska kyrkan ha synpunkter på och säga nej till dem som har en sexuell livsstil där man öppet bejakar varandra i polyamorös livsstil? Om kyrkan sätter denna gräns, avråder och säger att det bryter mot Guds tanke på människan, troheten och skapelseordningen, varför dras den just här och inte vid andra samlevnadsformer som är fritt ingångna?”

 Irène Nordgren svarade i nr 48 med nedanstående replik

Varför inte återinföra

slaveri ?

”Varför dra gräns vid tvåsamhet?” skriver Lennart Sacrédeus i Kyrkans Tidning 47/07 i syfte att raljera över ”förespråkare” som pläderar för homosexuellas likaberättigande att ingå äktenskap.Erinrar mig ett samtal med en imam som jag tillfrågade hur månggifte kunde försvaras inom islam. ”Enda skillnaden är att mannen legaliserar sina sexuella relationer i motsats till er krist­na.” Detta som en tankeställare till Lennart Sacrédeus som i sin artikel på ett naivt sätt förenklar och beskriver tillvaron i ett svart och vitt tänkande när det gäller ”barnens rätt att växa upp med trygga ramar där kyrka och samhälle stöder och önskar, fasta och livslånga trogna relationer byggda på offentligt givna löften”.

Frånskilda heterosexuellas vårdnadstvister ”på liv och död” borde ha övertygat Lennart
Sacrédeus om att bara för att föräldrar är heterosexuella och ”givit offentliga löften”, har inte deras barn någon framtida garanti för ”trygga ramar” trots ”kyrkans och samhällets önskan och stöd.”
Och om ett ”offentligt givet löfte” om livslång trohet ökar sannolikheten för dess uppfyllelse, skulle väl detta vara ett bra argument för att homosexuellas barn får samma chans till trygghet som barn till heterosexuella.
När det gäller argumentet att fjärde budet inte talar om ”samkönade föräldrar” utan bara om att hedra ”sin fader och sin moder” är det viktigt att framhålla att Tio Guds bud tillkom i en kontext cirka 1300 år före Kristi födelse, där slavar och slavinnor inte sågs som något onaturligt och där en hustru ansågs som mannens ägodel på samma sätt som hans ”oxe och åsna”.

Varför inte plädera för återinförande av slaveri, blir min undran då jag läser tionde budet utifrån Lennart Sacrédeus bokstavstrogna perspektiv.

Irène Nordgren

Om några år kommer samkönade äktenskap att vara ett fullständigt normalt och okontroversiellt inslag i det civila samhället. Hur skall kyrkans läroämbete hantera detta faktum? På Katolsk Visions Forum inbjuder vi till en diskussion om hur vår syn på äktenskapet påverkas av att vi kan få barn på mer än ett sätt. Sök under rubriken “äktenskap/samlevnad”.

Gert Gelotte

Irène Nordgren

Spe salvi - Benediktus XVI nya encyklika
30 nov 2007

“I hoppet är vi räddade” (Rom 8.24)

Då påvens första encyklika Deus Caritas est (Gud är kärlek) som kom 25 dec 2005 handlade om kärlek, förmodas att den nya encyklikan är den andra i trilogin Tro Hopp och Kärlek.
*************

“Wir sind Kirche” kommenterar bla den nya encyklikan under rubriken Spes ohne Gaudium * (Hopp utan Glädje) och citerar först påven då han skriver “Det rätta tillståndet för mänskliga ting och världens moraliska välbefinnande kan inte garanteras enbart via strukturer, hur bra dessa än må vara. Sådana strukturer är inte bara viktiga men också nödvändiga, men dessa varken får eller ska sätta människans frihet ur spel. Även de bästa strukturer fungerar bara om samhället besjälas av övertygelse. Övertygelse uppstår dock inte av sig själv utan måste ständigt förvärvas på nytt.” (min övers)

“Wir sind Kirche glädjer sig åt att påven uttrycker sig så tydligt, men samtidigt blir det desto svårare att förstå att detta inte redan för länge sedan förverkligats inom kyrkan. ” “Det är hög tid att äntligen låta Guds kärlek märkas också inom vår kyrkas strukturer. Sålänge detta inte sker är det svårt att känna glädje. Men vi ger inte upp hoppet” säger “Wir sind Kirche” avslutningsvis.

(*7 dec 1965 kom andra Vatikankonciliets encyklika Gaudium et spes Glädje och Hopp)

// Irène Nordgren

Alla kastar sig över bilden av Maria Magdalena. Kyrkans män gjorde det till sin bild av den fallna botgörerskan .redan under 300talet. Feministteologer, newage-rörelsen, rockmusiker, konstnärer och poeter. I sinnet och fantasin på årtusendens västerländska människor är hon lik ett stycke lera man knådar till än det ena än det andra. Luther kallade henne ”ett hysteriskt stackars fruntimmer” och sadomasochisterna har henne som favoritmodell och feministteologer spekulerar stundtals(det må sägas). De romantiska poeterna, i filmer och i rockmusik är hon ofta Jesu kvinna. Jesu fru. Jesu älskarinna. De gnostiska evangelierna orkar jag inte ens ta upp. Det är så välkänt. Lite dock kan sägas: Jesu nära följeslagare och Petri jämlike.  För att inte tala om de katolska kyrkofäderna och tusentals präster genom den katolska historien och deras bild av den fallna kvinnan, den hängivna, den botgjorda.

Varför är det så?

Maria, Guds moder är Guds moder och allas vår Moder medan Maria Magdalena är bilden av… ja vad egentligen? Varför knådas inte Marthabilden?  

Vi besjunger Magdalena så vackert i nya psalmer. Poeter älskar henne och visste ni att nästan var diktande nobelpristagare har en dikt om henne. Och detta samtidigt som vi med all rätt mår illa när Madonna gör parodi på scen av det västerländska hora-madonnakomplexet. Eller?

Hon är förfärlig då tycker jag, artisten Madonna. Men vad säger hon egentligen till oss bortom det som äcklar (mig)?

Jag minns när jag i Lund för väldigt många år sedan satt med under en föreläsning/föredrag om Maria Magdalena. Själv skulle jag föreläsa om samma kvinna en vecka senare. Salen var smockfull och längst fram satt en samling lärda katoliker. Föredragshållaren drog ett skämt ”Ja, förstår ni, en av de klassiska konstbilderna av henne föreställer en kvinna som ligger naken i öknen med långt hår och håller en döskalle och ett kors i sin hand för betraktelse.” Nu skrattar några lärda hånfullt och jag ångrar än i denna dag att jag inte reste mig upp och ropade genom folkhavet ”Och jag vet ingen vackrare bild än en naturligt naken kvinna ensam i naturen betraktande det andliga livet och döden”. Jag var nybliven katolik och vågade inte.

 Maria Magdalena,målning/Moderna museet Sthlm

Det finns så mycket att säga och jag vill inte nödvändigtvis ta upp ett ämne som redan är så använt inom feministteologin men jag vill gärna ställa frågan lite annorlunda.

Vad är det vi använder henne till? Varför är hon så ”möjlig” att använda? Häri ligger många andliga och psykologiska bottnar anser jag.

Tankar?

Agneta Sofiadotter