Published by Irène Nordgren on 30 Maj 2009
Svar från Ulla Gudmundson
Med viss fördröjning publiceras här Ulla Gudmundsons svar som tyvärr i första vändan “kom bort” på hemsidan, men efter påstötning från henne och med hjälp av webmaster nu återfunnits.
// Irène
*************************************************************************************
Hej,
det här är ett svar på Irene Nordgrens svar på min fråga om Dagenintervjun (det
verkar inte funka att svara på bloggen. Hoppas det här når dig!
För det första så uppskattar jag också att du bemödar dig att svara på min fråga. Jag hade väl mina aningar om vad det var du tyckte inte stämde med bilden av Benedictus i intervjun. Här kan jag väl säga att jag tycker att en kärnuppgift för diplomati är att försöka sätta sig in i, förstå och förklara hur den man jobbar mot tänker, så att man kan förklara det på ett sätt som gör ståndpunkterna begripliga om
än inte godtagbara. Jag tror det framgår av andra intervjuer jag gett (kolla t ex Signum eller Dala-Demokraten) att jag ingalunda anammat det inomkatolska förhållandet till påven och Vatikanen. Däremot kan jag tycka, faktiskt, att media aldrig (som jag tycker att jag bör göra som diplomat) gör något försök att förstå påvens egna motiv för sitt handlande. Jag tror att jag beskriver dem ganska adekvat i Dagenintervjun (att förklara hur någon tänker innebär inte med automatik att hålla med). De kommer praktiskt taget aldrig fram i media annars. Jag tycker inte heller intervjun var okritisk - tvärtom säger jag ju att det finns mycket att kritisera påven och katolska kyrkan för. Naturligtvis tar jag inte ansvar för andras reaktioner på texten, positiva eller negativa. De får stå för vederbörande.
Jag har i en rad sammanhang, senast hos Rominstitutets vänner i tisdags, beskrivit påven som Europas sista monark med verklig makt - i mitt tycke någonstans mellan en konstitutionell och en absolut sådan (den kanoniska lagen och tidigare påvars magisterium kan han ju inte sätta sig över, däremot naturligtvis uttolka).
Jag tycker att det är relevant att jämföra närmandet till SSPX och närmandet till Hans Küng. Mitt intryck är att Benedictus verkligen ser som sin karisma (=uppdrag) att ena och konsolidera kyrkan, och att han gjorde ett försök både åt höger och vänster. Att han själv har lättare att komma överens högerut är ju uppenbart (och det säger jag också i intervjun). Det han delar med SSPX är enligt min mening en
pessimism inför den tid vi lever i, att det mesta (i alla fall i västvärlden) går åt fel håll. Obs att jag förklarar hur jag tror att han tänker, jag säger inte att jag tycker så!
Brevet av den 10 mars är kyrkohistoriskt unikt. Det har aldrig tidigare förekommit att en påve erkänt att han gjort fel och gjort avbön. De som envisas med att vilja putta upp påven på piedestal kritiserar honom nu för det. Men jag tycker faktiskt att brevet var imponerande i sitt försök att seriöst svara kritikerna. Vad som kommer ut konkret får man se.
Jag delar helt kritiken mot katolska kyrkan när det gäller preventivmedel, abort, synen på homosexualitet och inte minst på kvinnor. I en intervju i Signum för några månader sedan sa jag att kyrkan har mycket att lära av feministiskt tänkande när det gäller att komma bort från underkastelseteologin, och det står jag för. Jag har fört många samtal med olika personer i Vatikanen om det och det är en viktig del av
uppdraget som jag självklart ska fortsätta med.
Men min uppfattning är att jag om jag vill ha resultat måste bemöda mig om att förstå den officiella katolska positionen och vad som ligger till grund för den. Jag tycker också, faktiskt (se Signumintervjun) att det är bra att en institution påminner om respektiven för livet, i en tid då både mänskliga relationer och människors relationer till djur och natur brutaliserats och mekaniserat. Sen instämmer jag med kardinal Carlo Maria Martini att kyrkan ägnat oproportionerligt stor uppmärksamhet åt sjätte budet.
Du kan vara helt övertygad om att jag som Sveriges ambassadör i alla sammanhang där jag har möjlighet för diskussionen om vad kyrkans syn exvis på preventivmedel och aborter får för konsekvenser för kvinnor, inte minst i tredje världen (även i Rom var man chockerad över den brasilianske biskopen).
Men jag tycker också det är viktigt att motverka en förenklad, svartvit polarisering katoliker-ickekatoliker som inte har grund i verkligheten.
Om du bor i Stockholm tycker jag det vore kul att träffas och tala mer om detta.
vänliga hälsningar igen,
Ulla G
