Vänner,

nyligen höll kardinal Walter Kasper ett viktigt tal om ekumenik vid ett symposium i Rom. Kasper, som leder det påvliga rådet för kristen enhet, konstaterade bland annat ingen kyrka kan tvinga sin uppfattning på någon annan kyrka eller kritisera andra för att de inte accepterar ståndpunkter som utgår från egna förutsättningar.

Kasper säger också att ekumenikens mål inte kan nås genom att vi återvänder till det förflutna utan genom att vi rör oss framåt.

Centralt i talet, som finns att läsa i redigerad form i The Tablet från den 13 februari, är, enligt min tolkning, att Walter Kasper identifierar ekumeniken som ett hermeneutiskt problem. Alltså hur vi förstår oss själva och de andra.

Och i centrum för det hermeneutiska problemet ligger, enligt Kasper, frågan om kyrkan:

“… inte bara vad kyrkan är utan också var kyrkan är.”

Därmed kan vi beskåda pudelns kärna. Kasper definierar kyrkan (alltså den katolska kyrkan) som enhet i tro, sakrament och apostoliskt ledarskap (ministry). Detta innebär, enligt Kasper, både mångfald och enhet. Närmare bestämt mångfald i enhet.

Alltså kommer enhet före mångfald. Och det är väl där katolska kyrkans ekumeniska problem ligger. I botten lurar maktfrågan. Men om vi återvänder till det hermeneutiska problemet kanske det går att finna en väg förbi frågan om vem som skall bestämma över vem.

Om kyrkan är Guds folk, så finns kyrkan där Guds folk finns. Och Guds folk är alla kristna, det vill säga alla döpta. Någon annan definition finns vad jag vet inte. Alltså finns kyrkan där kristna finns. Hur maktstrukturen ser ut har i så fall ingen avgörande betydelse.

Kaspers problem är att han tycks se kyrkan som Guds folk men inte kan frigöra sig från uppfattningen att kyrkan är en maktstruktur. Jag tror att man för att nå det ekumeniska målet måste avstå från makt och vända begreppet mångfald i enhet till enhet i mångfald.

 Gert Gelotte

Jörgen Thorhard har skickat oss

FASTEMEDITATION      2: a Fastesöndagen a+D 2010

Gud, du som bjuder oss att lyssna till din älskade Son, låt ditt ord vara vår andliga flöda, så att vi för vårt inre kan se den härlighet tiill vilken Kristus har gått före. Genom honom, Jesus Kristus…

Slutbönen i Vesper och Laudes

Först av allt, Guds Son skriker inte, när han är som närmast viskar han. Så sök honom inte på reklam-TV, inte bland alla färgglada reklamtryck som dimper in genom brevlådan, inte i PR-konsulternas lyckoerbjudanden och livsåskådningspaket, Alla vill de ha din tid, din energi, dina pengar. De försöker överrösta varan’ för att ta dig, sluka dig. Och de skriker ut sina bondfångarramsor.

I det larmet är Guds Son tyst. En gestalt som raskt lämnar marknadsplatsen och går mot öknen och tystnaden, mot ödemarken där det inte erbjuds några lönsamma affärer i frälsningsbranchen: bort från det vackra folket, de pampiga villorna, bort från TV-sofforna där dagens kändis gör yviga uttalanden i små, små frågor.

Ut i den taggiga, avvisande klippöknen. In i tystnaden. In i öknens innersta väsende.
Tystnad,
Inget buller.
Tystnad.

Om vi följer med honom ditut kan vi höra Sonen tala till oss för ”han ropar inte, han höjer inte rösten, hans stämma hörs inte på gatorna”. (Jes 42:2) Och det är en del av fastans innersta väsende, Att lyssna till Sonen i tystnaden.

Fast han inte ropar ut sina ord på gatorna, fast han inte höjer sin röst likt demagogerna. Han är inte i stormen, inte i jordskalvet, inte i elden. Sedan kommer ett stilla sus och då döljer Elia sitt ansikte i manteln för i susningen är Herren. (1 Kung. 19:11-14) Ur susningen talar Herren till Elia.

Vilken skillnad mot denna världens budbärare som ropar ut sin dynga med hög röst. Volymen på budskapet är ett gott kriterium när vi skall skilja på andarna. Demonerna vill överväldiga oss, tvinga oss med makt, slita sönder oss och slicka i sig slamsorna.

Helt annorlunda är Gud. Han vill inte tvinga sig på oss, han talar ur den stilla susningen och vill vinna vårt kärleksvar. Honom känner profeten igen och döljer sitt ansikte med manteln innan han går ut ur grottan för att möta sin Herre och sin Gud.

Ökenfäderna visste vad de gjorde när de drog dig undan bullret ut i den stora tystnaden för att söka Gud, för att höra Sonens röst. I tystnaden väntar Kristus på oss. Där vill han tala med oss, inte skrika åt oss. Tala med oss som vän till vän, som en kärleksfull broder till sina  syskon,.

Så må vår fasta vara tystnadens tid då vi hör Faderns älskade Son tala till oss ur den stilla susningen.

//Jörgen Thorhard

Enligt NCR  finns förslag att ”omplacera” ärkebiskop Rino Fisichella, ordförande för Påvliga Akademin för Liv

”för att denne inte förstår vad absolut respekt för oskyldigt liv innebär.”

“Several members of the Pontifical Academy for Life have suggested that the academy’s president, Archbishop Rino Fisichella, be replaced because he “does not understand what absolute respect for innocent human lives entails.”

“The controversy stems from Fisichella’s criticizing a Brazilian archbishop’s response to 9-year-old girl’s abortion for lacking compassion.”

Mars 2009 -  i  samband med fallet med den 9-åriga brasilianska flickan som genomgick abort - sedan hon blivit gravid med tvillingar genom våldäkt av sin styvfar -  uttalade sig ärkebiskop Rino Fisichella ordförande för den Påvliga akademin för liv

“The girl should have been defended, hugged and held tenderly to help her feel that we were all on her side,” Fisichella said.

http://ncronline.org/news/vatican/move-oust-head-pontifical-academy-life

// Irène

PS Ärkebiskop Rino Fisichella var den som utgjorde  hoppet för förnuftets, barmhärtighetens  och därmed det  godas seger i Vatikanen.

Läs morgondagens krönika i GP av Gert Gelotte 
 ”Manipulera inte med fakta”

”Skolan skall varken ta ställning för eller emot kristendomen. Men att kristendomen präglat Sverige och västerlandet är ett faktum. Det borde Skolverket begripa”

”Vad håller Skolverket på med? Grundskolan skall få ny läroplan och det ena förslaget dummare än det andra skickas ut på remiss. Ämnet historia moderniseras – genom att antiken avskaffas. Från årskurs sju börjar vårt gemensamma förflutna med industrialismen. Snacka om alexanderhugg.”

”Det står självklart var och en fritt att tycka vad som helst om kristendomens inflytande över Sverige, men den är ett faktum. Detta faktum skall Skolverket låta bli att manipulera.”

http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.317105-gert-gelotte-manipulera-inte-med-fakta

// Irène

PS  Gert, en jättebra krönika.  Och dessutom kul. Gillade särskilt detta

”Nästa steg på denna rättvisans väg måste bli en kursplan i geografi där alla floder behandlas lika. För inte är väl Hallands floder mer betydelsefulla än Ganges, Brahmaputra, Chang Jiang och Huang He? ”

Fastemeditation 1  fastesöndagen a+D 2010

Allsmäktige Gud, låt oss under fastans fyrtio dagar, alltmer tränga in i kunskapen om Kristus, din hemlighet och helgas genom kraften i hans lidande och seger. Genom honom, Jesus Kristus…
(slutbön i Vesper och Laudes 1 fastesöndagen)

Slutbönen vänder våra ögon åt rätt häll, mot Kristus.

Alltså, skall vi inte se fastan som en tid med oss själva i blickfånget då vi skall vältra oss i våra synder och tillkortakommanden.  Fastan är inte i första hand, eller ens sista, en tid för självrannsakan och bot utan en tid avsedd att fästa vår uppmärksamhet och vårt intellekt på Kristus. Fastan är en 40-dagars kristocentrisk intensivövning, inte egocentrisk.

Så den 1:a fastesöndagen ber vi att vi skall tränga djupare in i kunskapen om Kristus, Guds stora hemlighet, inte att vi skall tränga djupare in i oss själva. Vi skall nyttja fastan till att lära känna honom bättre för att klarare se uppståndelsens mysterium.

Det är fastans mening. Inte att vi skall plåga vår kropp, inte att vi skall umgås med våra gamla synder igen utan att vi skall komma närmre Kristus i hans triumf.

Fastan är en tid då vi skall lära känna den uppståndne och levande Kristus än mer för att värdigt sjunga alla vigiliors Moder då vi återigen skall fira hans ärorika seger över lidandet och döden.

För vi sitter ju med facit i hand.

Jörgen Thorhard; Stöllet

Sammanfattning av ett personligt brev i tysk översättning till påven från P. Henri Boulad SJ, som lades ut på Internet 11 febr 2010 med nedanstående inledande förklaring enligt P Boulads eget önskemål.

”Detta brev skrevs redan i  juli 2007  till påven. Det var ett personligt brev av P. Henri Boulad som enbart var menat till påven.   Någon som inte ville såra påvens känslor lämnade dock inte brevet vidare. 2009 skickade P. Boulad i förtroende brevet till en personlig vän i Kanada. Denne lade dock ut brevet på Internet och när P. Boulad fick reda på detta tyckte han att det justaste var att denna gång skicka brevet på officiellt sätt genom Nuntiaturen i Kairo. Detta skedde i september 2009.

P. Boulad ursäktade sig då också för omständigheterna kring offentliggörandet.  Ännu till dags dato har inget svar getts från Vatikanen. Brevet skrivits på franska . ”

P. Boulad presenterar sig utförligt först för påven. Han är en 76-årig egyptisk-libanesisk jesuit med melkitisk rit.  Rektor för jesutkollegiet i Kairo. Professor i teologi. Tidigare chef för Caritas i Egypten och vicepresident i för Caritas Internationalis i Mellanöstern och Nordafrika. Personlig vän med påven / patriarken  Schenouda III.

P. Boulad beskriver ”att han besökt 50 länder på 4 kontinenter och publicerat 30 böcker översatta till 15 språk för att påven ska förstå att hans ord grundar sig på verklig kunskap  om den universella kyrkan och hennes situation idag ”

Helige Fader

”Jag vågar vända mig direkt till Er ty mitt hjärta blöder när jag ser hur vår kyrka håller på att sjunka ned i avgrunden.”

Så inleder P-Boulad sitt brev som sedan struktureras i 10 punkter som här sammanfattas.

1. Den ”praktiserande” religiositeten är i konstant nedåtgående. Kyrkor besöks allt mindre i Europa och Kanada. Det kommer inte att återstå något annat än  att stänga kyrkor eller att förvandla dem till muséer, moskér, klubbar eller stadsbibliotek som så också sker.

2. Prästseminarierna och novisiaten töms i samma takt och kallelserna är i fritt fall. Framtiden är mer än dyster och man frågar sig vem som ska ta över. Europeiska församlingar övertas för närvarande mer och mer av präster från Asien och Afrika.

 3. Många präster lämner sina ämbeten och den lilla skaran som fortfarande arbetar som präster - och som ofta passerat pensionåldern – måste tjänstgöra i fler församlingar. Många av dessa , såväl i Europa som i tredje världen, lever i konkubinat mitt framför ögonen på de troende och sin biskop. De förra är ofta är införstådda i det hela och biskopen kan inte vidta åtgärder utifrån den rådande prästbristen.

 4. Kyrkans språk är föråldrat, anakronistiskt, långtråkigt, upprepande, moraliserande, och fullständigt otidenligt. Det krävs en ”nyevangelisering” som Johannes Paulus II inbjöd till. Detta innebär i motsats till vad många tror inte en upprepning av det gamla utan en förnyelse, i ett nytt språk som på ett träffande sätt talar till dagens människor.

5. Detta kan endast åstadkommas genom en djupgående förnyelse av teologin och katekesen, vilket kräver reform – och nytänkande från grunden. En tysk ordenspräst som jag nyligen träffade upplyste mig om att ordet ”mystik” inte förekommer en enda gång i katekesen.

6. Som en konsekvens av detta vänder sig talrika troende till Asiens religioner, till sekter, till New Age, evangelikala kyrkor och mot ockultism.  Det är inget att bli förvånad över. Ty den näring de inte finner hos oss söker de på annat håll.

7. Vad beträffar  läroämbetets till leda upprepade utläggningar på moralens och etikens område  angående  äktenskap, preventivmedel, abort, eutanasi, homosexualitet, prästäktenskap, omgifte av frånskilda osv blir ingen idag mer berörd av utan dessa framkallar snarare ett trött leende och likgiltighet.

8. Den katolska kyrkan som under århundraden uppfostrat Europa tycks ha glömt att detta Europa  nu har mognat och blivit myndigt. Vårt vuxna Europa vägrar att bli behandlad som en minderårig. Kyrkans  paternalistiska stil som Mater et Magistra är för alltid överspelad och går inte hem mer idag. Våra kristna har lärt sig att tänka själva och är inte längre villiga att svälja vad som helst.

9. De forna katolska nationerna – Frankrike ”kyrkans äldsta dotter” och det ultrakatolska fransktalande Kanada har svängt 180 grader och förfaller till ateism, antiklerikalism, agnosticism och likgiltighet. Också i andra europeiska länder pågår denna process. Man kan konstatera att ju  starkare roll i historien  kyrkan haft som mor för ett folk desto häftigare blir nu reaktionen mot kyrkan.

10. Dialogen med de andra kyrkorna och religionerna visar idag en oroande tillbakagång. De sedan ett halvt århundrade uppnådda resultaten tycks idag bli ifrågasatta.

”På detta svarar jag”  fortsätter P. Boulad och räknar upp nya 10 punkter varav jag här sammanfattar bara några.

- Kyrkornas skenbara vitalitet i tredje världen är bedräglig. Med all sannolikhet kommer dessa unga kyrkor förr eller senare att genomgå samma kriser som den gamla europeiska kristenheten.

-Hur länge ska vi hålla på med strutspolitiken och stoppa huvudet i sanden ?

-Klockan är fem i tolv!

-Varje företag som visar sig vara dysfunktionellt och uppvisar underskott börjar genast med ifrågasättanden, samlar ihop sakkunniga och försöker mobilisera alla krafter för att komma ur krisen.

-Varför gör inte också kyrkan det ? Varför mobiliserar hon inte alla tillgängliga krafter för ett radikalt aggiornamento ? Varför ?

-Lathet ?  Feghet ? Stolthet ? Brist på fantasi  och kreativitet ?

Vad göra ?

Dagens kyrka behöver en en trefaldig reform

1. En reform av teologi och katekes. En tro som inte betyder något längre, som inte ger det mänskliga livet mening blir bara en dekoration och en meningslös superstruktur som faller ihop.

2. En pastoral reform

3. En andlig reform i syfte att åter väcka mystiken till liv och att förstå sakramenten på nytt, att ge dem en existentiell mening som inbegriper livet.

Kyrkan är idag för formell, för formalistisk. Man får intryck av  att institutionen kväver karismat. Löper vi inte risk att Jesus en dag kommer att behandla oss som ”vitmenade gravar ”?

För att avsluta föreslår jag  att en generalsynod sammankallas på världskyrkonivå som alla kristna kan delta i. En sådan synod som skulle pågå i tre år och avslutas i en generalförsamling, låt oss undvika begreppet koncilium.

Graz 18 juli 2007

P. Henri Boulad

http://209.85.135.132/search?q=cache:gEm5C4EX5l4J:www.wayofhope.info/1.Startseite/Navilinie/Texte

http://religion.orf.at/projekt03/news/1002/ne100219_boulad_fr.htm

// Irène

PS Min egen hastiga översättning av ett brev som till punkt och pricka  överenstämmer med min uppfattning av katolska kyrkan av idag. Att påven  hittills inte bemödat sig  att svara är ju ett svar i sig som bara bekräftar innehållet i brevet.

Kumpaner

för en tid se’n (2010-02-04) skrev jag i ett inlägg på denna blogg att Kyrkan måste bli en motkraft.

Här nedan skall jag utveckla mina tankar mer. Men jag vill genast påpeka för läsaren att det inte är något färdigt tankebygge. Förmodligen blit vår reflektion över Kyrkan, Kristi kropp inte färdig förrän den dag Herren återkommer och Kristusmysteriet blir tillfullo uppenbarat.

Kyrkan som motkraft

Har sitt ursprung och sitt ständiga källflöde i Påskmysteriet. ”Kristi död förkunnar vi och hans uppståndelse bekänner vi till dess han kommer åter i härlighet”. Detta bär vi ut till jordens yttersta gränser och helvtets portar kan inte bli oss övermäktiga.

 Ingen kan tjäna både Gud och Mammon. ”Han störtar härskare från deras troner och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sin gåvor och rika visar han tomhänta från sig

De kristna lekmännen befinner sig på den mest framskjutna frontlinjen i kyrkans liv; därför harn Kristus givit dem biskopar, präster och diakoner till att betjåna dem med Ordet och Sakramenten. “Om någon vill vara den främste måste han bli den ringaste av alla och allas tjänare.

Vi är jorden salt och surdeg. Det är vår, Kyrkans, uppgift att genomsyra världen, påverka och förvandla den utan att själva bli påverkade. I världen men inte av världen. Kyrkan förvaltar såsom Kristi kropp hela sanningen.

Hon erkänner också med tacksamhet alla medlemmars olika gåvor, från biskoparnas till den ringaste lekmans, hedrar  dem som lika i  värde och värdighet  i vetskapen att de alla är från Gud och tillvaratar dem med djupaste tacksamhet.

//Jörgen Thorhard

Vänner,

häromkvällen lyssnade jag till ett föredrag om den franskfödde reformatorn Jean Calvin. Efteråt blev det förstås en del resonemang kring predestinationsläran. Jag tror varken föredragshållaren eller vi som lyssnade blev klokare.

Att Gud förutbestämt vissa till salighet och andra till eviga straff går helt enkelt inte ihop med kristen tro. Så hur kunde det gå ihop för Calvin?

Efteråt får man alltid de bästa idéerna. Då slog det mig att problemet kanske är att jag inte förstår Calvins svar därför att han inte förstår min fråga. Eller om man så vill tvärtom: att Cavin inte förstår min fråga eftersom jag inte förstår hans svar.

Gert Gelotte

Vänner,

jag än ingen vän av Opus Dei. Men även organisationer man ogillar har rätt till en schyst behandling.

På Aftonbladets webbupplaga finns idag en artikel, under rubriken Aftonbladet avslöjar, om hur Svenska Opus Deis kvinliga gren köpt en herrgård i Surahammar för att starta en skola. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6620287.ab

Som källor till kunskap om Opus Dei åberopar reportern Dan Browns roman Da Vincikoden! Han ställer också den hejdlöst naiva frågan till Säpo om Opus Dei är ett hot mot den svenska demokratin!

Lite mer intellektuell ansträngning bör man kunna kräva av en journalist.

Den som i stället för ett dåligt reportage vill ha bra information kan förslagsvis läsa John L Allens bok Opus Dei.

Gert Gelotte

Jörgen Thorhard, vår man på taigan, har skickat oss nedanstånde

*******************************************************************************************************

Fastemeditation askonsdagen a+D 2010

Herre, med helig fasta förbereder vi oss för vår kamp mot ondskans makt och ber att du under dessa fyrtio dagar rustar oss med bönens och återhållsamhetens vapen. Genom din Son…
(slutbön i Vesper och Laudes askonsdagen)

Fastan inleds med en definition av vad den är.

Den är helig, d.v.s. den hör Gud till, inte oss. Vår fasta skall förhärliga Gud, inte oss. Vår fasta skall inte vara en demonstration av vår fromhet utan peka mot Gud, den är inte ett självändamål utan har som allt sin fullkomning i Gud.

Fastan är en del av kampen mot ondskan. Onda andar drivs ut med bön och fasta. Fastan förtätar livet, skalar bort bråten och frilägger livets mening, att kämpa med Gud för Guds rike. Att gå med Gud mot allt som förtrampar och förringar hans minsta. Fastan är en påminnelse om att vår plats är vid fronten, att vi som Kristi bröder och systrar också är av Davids hus, hans som gick mot Goliat.

Bönen och återhållsamheten är våra vapen, vår slunga och vår sten. Inte bara vår egen privata, personliga bön utan också Kyrkans liturgiska bön när vi tillsammans med prästen frambär Mässoffret och när vi ber Tidegärden. Då är himlen närvarande på jorden.

Och återhållsamheten, denna stora dygd som förhindrar att vi i missriktad iver  trampar på vår nästa. Som hindrar oss från att slita upp hjärtats dörr hos den andre. Som förmår oss att vänta utanför tills vännen är redo att släppa in oss och med oss Kristus. Ty vi är Kristusbärare.

Jörgen Thorhard; Stöllet