Vänner,

Allt oftare får vi veta att kyrkans framtid finns i tredje världen. Det är där hon växer medan Europa blir allt mer sekulariserat. Några drar härav slutsatsen att kyrkan i Europa bör lyssna och lära av kyrkan i tredje världen.

Det finns alltid anledning att lyssna och lära. Men också att ställa besvärliga frågor:

Hur kan det komma sig att kyrkan trivs bäst i oftast auktoritärt styrda länder med få eller inga fungerande demokratiska institutioner, där befolkningen har låg utbildning och där könsdiskriminering och minoritetsförtryck är utbrett?

Och omvänt:

Hur kan det komma sig att kyrkan har så svårt att hävda sig i mogna Europeiska demokratier, med jämlikhet, hög utbildningsnivå och växande respekt för alla människors lika värde?

Kyrkans prästerskap klagar allt ihärdigare över sekulariseringen i Europa. Och hela tiden är det fel på kyrkfolket. Ingen tycks reflektera över att sekulariseringen kanske beror på att den officiella religionens företrädare har så lite av värde att säga. Med andra ord, att de inte förmår möta människors religiösa behov.

I pedofilskandalen vid Canisiusläroverket i Berlin talar skolans rektor om kyrkans språklöshet gentemot ungdomar. Det är en skarp iakttagelse. Kanske bär den längre.

Är sekulariseringen resultatet av att kyrkans företrädare och kyrkans folk inte längre talar samma andliga språk?

Vad tjänar det i så fall till att lära av länder där kyrkan har framgång därför att befolkningen befinner sig mycket större underläge gentemot makten - den religiösa såväl som den politiska?

Gert Gelotte