Vänner,

Sällsynta morgnar vaknar jag med en känsla av att världen inte är vad den var igår. I dag är en sådan dag.
President Donald Trumps beslut att flytta USA:s ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem ändrar förutsättningarna för krig och fred. Konsekvenserna är oöverskådliga.
Trumps beslut innebär inte endast att USA erkänner Jerusalem som Israels huvudstad. Det innebär också att USA godtar Israels planmässiga kolonisering av Västbanken i strid med interantionell rätt. Palestinierna lämnas lottlösa, än en gång upplysta om att mänskliga rättigheter gäller israeler men inte palestinier.
Trumps beslut innebär vidare att USA inte längre kan upprätthålla skenet av att vara en neutral medlare i Mellanöstern. Trump har formellt ställt USA på Israels sida, sparkat på palestinierna, som redan ligger ner och spottat resten av arabvärlden i ansiktet. Det kommer inte att passera obemärkt:
– Trump och alla som tror att vårt folk, nation och motstånd inte kan slå tillbaka mot hans plan har fel, säger Salah Bardawil från islamistgruppen Hamas, enligt Washington Post.
Palestinierna är både rånade och lurade. Deras ledare har erkänt Israel och förhandlat och förhandlat och förhandlat trots bosättare och ständiga förödmjukelser. Nu står de med byxorna vid fotknölarna till allmänt beskådande.
Vilka slutsatser bör unga palestinier dra?
FN:s säkerhetsråd är inkallat till ett krismöte. Som så många gånger förr blir det mycket prat och en uppmaning till alla inblandade parter att avstå från våld och tro på fred. Men är det inte våld som pågår? Israel angriper Palestina varje dag och världen ser på. Och vilken fred förväntas palestinierna tro på? Israels? USA:s? Sin egen? Hur då?
Vem kan klandra de unga palestinier som drar slutsatsen att det enda som återstår är väpnat motstånd? Att det är bättre att dö stående än att leva liggande på magen med en israelisk militärkänga på nacken.