Vänner,
Katolsk Vision går snart in på sitt tionde år. Under dessa år har mycket hänt. Hur mycket kan man få en uppfattning om genom att läsa det manifest som markerade vår början i offentligheten. Då väckte det stor uppståndelse och biskop Anders Arborelius uppmanade oss att återvända till kyrkans tro. Nu speglar manifestet det som diskuteras i hela kyrkan, i ett stort antal reformrörelser bland både lekfolk och präster, Men också i Rom under den nyligen avslutade första sessionen av familjesynoden. Det inger en märklig känsla att läsa om manifestet och tänka på vilket fruktansvärt rabalder i stiftet denna fridsamma text en gång utlöste. Klicka på länken, ni kommer att bli förvånade:
http://www.katolskvision.se/pages/manifest.htm
Gert Gelotte
Gert
Och är du, Irene eller jag aktiva i våra församlingar idag 10 år senare?
Vad har det kostat?
Hur mkt mobbing har förekommit?
Har det förekommit hotbrev privat?
Hur många i våra hemförsamlingar har haft ett normalt civilkurage?
Hur många har följt the main stream o flytit med i mobbningen o baktaleriet (ungefär som man gjorde i Tyskland en gång). De som inte tänkt längre än till sitt eget bekväma tillstånd helt i glömska av vad de tror på nämligen Jesus.
Jag hade inte en aning om att det stod så illa till från början. Som du skriver en fridsam text o så väller det fram otäcka verkligheter. I 10 år. Inte ens de världsomspännande pedofilanklagelserna fick folk att tänka efter att något är väldigt mycket fel.
Och så idag är det inget konstigt alls ute i katolska omvärlden…o många kommer vända kappan efter vindar.
Jag tycker vi inte ska rädas säga vad det är …det vi upplevt. Inte för att bli martyrer eller annan snaskig variant (av samma mynt) utan för att detta är vad makt gör med folk. Rädda tills överheten ger klartecken till annat. Även biskopen o KM o Signum har varit otroligt fega. Som annat folk inom biskopsämbetet. Pinsamt o svagt. Svag kristen tro, anser jag. Sorry …det måste bli sagt.
Man tror nästan inte det är sant : år 2014.
Agneta
Gert och Agneta
Det jag personligen fn känner som mest smärtsamt är att höra hur biskop Anders kommer hem från familjesynoden och bla säger
”Jag har aldrig varit med på någon synod tidigare, så för mig var det en ny erfarenhet. Men jag måste säga att jag tyckte att det var en väldigt öppen och hjärtlig atmosfär. Man lyssnade på varandra på ett mycket respektfullt sätt. Påven Franciskus hade ju uppmanat oss att öppet säga vår mening, även när vi förmodade att han själv inte skulle hålla med oss.”
http://signum.se/biskop-anders-arborelius-om-familjesynoden/
Inte med ett ord låtsas biskop Anders om att han betett sig på precis motsatt sätt mot katoliker i hans eget stift som uttryckt åsikter biskop Anders inte hållt med om.
Biskop Anders har mycket lätt att tala om respekt, men respekt är något mycket mer än bara tomma ord. Respekt är framför allt att kunna skilja på när man ska agera och när man ska undvika att agera i syfte att visa meningsmotståndare respekt.
Urskillningsförmåga är inte biskop Anders bästa förmåga om man så säger…….
I fallet KV har biskop Anders genom att agera visat total BRIST PÅ RESPEKT !
// Irène
Vänner,
det som tog mig hårdast var när gamla katolska vänner vägrade gå på samma väg som jag, alltså bokstavligen samma väg. Här använder jag inte ordet väg i bildlik betydelse. Det gjorde ont. Men samtidigt gjorde det nytta. Jag förlorade definitivt min romantiska syn på kyrkan.
Katoliker är som andra människor på gott och ont. Kyrkan är som andra organisationer – i stort sett.
Mera säreget var att lyssna till präster och andra personer i stiftet, när de viskade sympati för KV i mitt öra och förklarade att de tyvärr inte kunde säga något offentligt. Kanske när de gått i pension, men inte så länge de riskerade sina jobb i stiftet. Inte så att jag klandrar dem. Jag klandrar ett stift som har ett så eländigt arbetsklimat.
Om jag är aktiv eller inte i min församling beror på hur man ser det. Jag är inte alls aktiv i min geografiska församling, mest för husfridens skull, deras och min. Men jag går i mässan än här, än där och ungefär lika mycket i den svenskkyrkliga församling där jag bor. Det är mitt eget ekumeniska projekt.
Jag lägger ner mer tid på kyrkan i dag än tidigare, men aktiv som jag var förr i pastoralråd, kyrkoråd och byggnadskommitéer det blir jag aldrig mer. Dels skulle jag nog inte anses uppfylla kraven, dels vill jag aldrig mer användas som demokratisk maskering.
Gert
Gert
Ja!
Lund är en stad med liten stadskärna. Församlingen stor o konvertiter många…ofta akademiker o finns mitt i staden där jag liksom de spenderar mkt tid. Jag har lärt att mig att le till de konvertiter som har otäckt hatiska fundamentalistiska blickar o jag har lärt mig att ha överseende med de som ler i smyg uppmuntrande eller ger segertecken när ingen ser. Tron söker jag inte längre i vare sig den ena eller den andra av dessa två grupper. Sånt har jag inte tid med. Eller lust.
Agneta
Gert o Irene
Fast med mitt sista inlägg blev det ett för mkt. Jag tippade över det hela till gnäll o klagan. Det var inte meningen o på så vis tog andan ur ert. Sorry.
Vi har haft himla kul också! Jag har ibland skrattat som bara den!
Agneta
Agneta,
jo vi har haft kul också och inga andra år har så vidgat mina vyer som dessa. Det har varit värt resan och jag vill verkligen inte ha den ogjord.
Gert
Gert och Agneta
Jag deltar just nu i Tina Beatties 2 föreläsningar och ett seminarium i Stockholm i Stiftets egna lokaler där jag kan säga att hon spräckt den KATOLSKA LJUDVALLEN i Stiftet.
Forts följer ……
Hälsningar
// Irène