Gisela Erikssons konstnärliga uppgörelse med makterna

Kärleken lämnar en utan svar, stänger dörren o seglar iväg med osanningen och sanningen. Bort far Närheten. Det förtrogna. Det gemensamma. Sveket kommer krypande från den man litade på och flätar samman livet till en kramp. Det är svårt att andas. Vännen Giselas utställning berör mig som existentiell varelse och som troende. Det är inte bara de troende… inte bara de fullfjädrade katolikerna med sin katekes som bär på den naturliga mognad som kommer efter det att makterna har angripit en. Om man har överlevt , det vill säga.  Demoners fula trynen kan finna sin plats sig i var och en människa. Vi ser dem ibland i vår spegel, de finns i oss och vi kan, när vi verifierar dem, skörda frukter av det lidande de trodde de skulle kunna injicera oss med. De vill stjäla vår skönhet .

Frukterna av denna insikt blir vinster. Mognad. Att välja liv. Kärlek. Det rena ansiktets fåror framträder (ofta med ålder).

Ärlighet, etik o moral, vem kan du lita på? Frågar Gisela i utställningen där hon låter oss skriva ner orden o verifiera dem som gott eller ont på hennes svarta vägg.

Inte en enda, Gisela! Det finns inte en jäkel man kan lita på! Inte präster, inte läkare,  inte våra festkamrater från vernissagen igår och tro inte att fejkade vänskapsgrupper, organiserade eller ej är skydd mot svek. Nej, för 17…alla kan svika dig. Och tro inte att kyrkor eller fackförbund är att lita på. Möjligen kan vi lita lite på våra barn men egentligen inte, de kan nog förtränga vår existens om vi blir sittande en dag på långvården. Du kunde inte lita på den jordiska kärleken …den kärlek som inte bär det himmelska i sig…var lugn det kan inte heller jag. Kan jag då lita på den G-d jag tror på?

Med handen på hjärtat: Ja. Fast inte på det sötsliskiga sätt många människor förväntar sig det på. G-d litar jag på.

Du vet, G-d som bor i ett hus med många boningar (universum är rymligt). Ungefär som ditt leksakshus du målat svart med två stolar i. Två röda stolar. En fallen och en som står kvar. Två stolar o två älskande. Vem är det som sitter? Gör det någon skillnad ….kärleken bygger ju på ömsesidighetens lag. Ligger den älskade så måste du sitta för hans skull …om du fortfarande älskar. Så upplever jag kärleken från G-d, Gisela (och alla läsare). Om jag ligger så sitter G-d. Om jag ligger så sitter min älskade partner.  Om G-d ligger så räcker jag ut en hand eftersom jag sitter. G-d i allt skapat därför måste min hand vara utsträckt. . Så ock med partnern. Sitter vi båda är det underbart. Sitter bara en så finns det hopp. Ligger båda så är det hopplöst. Demoniskt. Slut. Du skildrar huset o familjen o förhållandet. Såsom i himlen så ock på jorden….för mig är det lika mkt G-ds hus . Det finns ett syfte med allt och vi kan vandra för kärleken………… om vi vill vinna livet, det vill säga.  

Jag tror att du redan vunnit din duell med det osynliga i det synliga. Du har tagit dig genom detta svåra som du så personligt förmedlar med din utställning. Du skriver i din text om utställningen att sanningen är obehaglig och att det är lättare att ljuga. Du ljuger inte. Var du himla glad för det! Till och med troende människor ljuger. Sedan kan de vara finfint folk inom katolska kyrkan eller i den kulturella eliten … men de ljuger. Det är då de skaffar sig en Jesus med lie. En sådan du hade på utställningen o satte synlig i en backspegel. Jesus stod dessutom även på askan av ditt hus som brann. I denna backspegel. Även mitt hus har brunnit en gång. Mina barns rum brann upp och jag fick ingen hjälp från katolska kyrkan, tvärtom. Jag var ensam som du. Fast i min värld stod G-d i askan av mitt hus. Utan lie.

Något brann i ett hus. Vi överlevde. Vi är vackra. Vi ÖVERLEVDE VACKRARE.

Tack för jättefin utställning som jag med din tillåtelse fick dela med mig här. Kramis Agneta

Välkomna andra med tankar? Om det finns någon som har tankar att dela, vilket vore roligt.