Vänner,

nyligen fick jag anledning att hastigt begrunda min kyrkotillhörighet. Utan att vara tillfrågad blev jag nominerad till en förtroendepost i Svenska kyrkan. Det var en av prästerna i församlingen som messade och frågade om jag stod till förfogande samt om jag var tillhörig svenska kyrkan. Om inte kan du ju bli, skrev han och avslutade med en smiley.

Vi är goda bekanta och han vet förstås att jag är katolik. Men är jag nominerad är det hans skyldighet att fråga och min att svara. Jag tackade för förtroendet men svarade nej med motiveringen att jag är katolik. Jag har visserligen snuddat vid tanken att bli medlem i Svenska kyrkan, i så fall utan att gå ur katolska kyrkan, men jag finner det olämligt att bli lutheran utan att vara lutheran. Jag förblir katolik. Det är min identitet på samma sätt som jag är svensk.

Men att jag är svensk innebär inte att jag inte kan känna mig hemma även i andra länder. Jag känner mig hemmastadd i både Danmark och Tyskland. Att vara europé är en realitet för mig.

Analogt känner jag mig hemma i såväl Svenska kyrkan som Ekumeniakyrkan. Teologiska skillnader och skillnader i tradition och liv finner jag intressanta, ibland lite udda, men aldrig helt främmande.

Jag ekumeniskt kristen med katolskt ursprung, slutade jag mitt svar. Det låter rimligt, replikerade min vän den lutherske prästen.

Jag har inte tänkt så tidigare, inte så explicit. Men så är det nog, ekumeniskt kristen med katolskt ursprung och identitet.