Vänner,

tillåt mig lyfta upp två repliker ur en debatt som hamnat utom synhåll.

Först Agneta:

”Hur kan man veta att Gud är kärlek när  ingen kan verifiera kärlek? Och om Jesus använder ordet förstår vi det bättre då?”

Därefter Samuel:

”Ordet veta hör inte hemma i en debatt om trons föremål.”

Och nu undertecknad:

En av de röda trådarna i den debatt ur vilken citaten ovan är hämtade är mitt påstående att eftersom språkets symbolvärld ligger mellan oss och verkligheten/sanningen så är sant och falskt svårhanterliga begrepp – särskilt när vi diskuterar rätt och fel i trons värld. ”Motsatsen till en djup sanning kan vara en annan djup sanning”.

Ändå, menar jag, kan vi inte avstå från ordet ”veta”. Kristendomen är en historisk religion. Den bygger på händelser som påstås vara historiska fakta – ytterst på en påstått historisk person – Jesus. Han är trons föremål. Vad vet vi om honom?

Vi kan med rimlig säkerhet veta att han har existerat. Detta med minst samma säkerhet som vi vet att Alexander den store, Sokrates eller Caesar existerat.

Vi vet att Jesu liv fick omfattande följder för mänskligheten. Vi lever själva mitt i dessa följder. Vi är dess ögonvittnen.

Särskilt mycket mer än så vet vi inte – om vi inte väljer att fuska med ordet veta. Jesus lämnade inget skriftligt efter sig och det finns inga andra lämningar efter honom. Som fysisk individ tycks han ha försvunnit spårlöst.

Om vi läser Nya Testamentet får vi veta vad andra (författarna) påstår att Jesus sagt och gjort. Vi får också spridda biografiska notiser om hans liv. Sammantaget ser vi bilden av en from jude som bröt mot många av den tidens religiösa konventioner, predikade omvändelse och Guds rikes snara ankomst. Men Jesus var inte kristen och han grundade inte kristendomen – i betydelsen kyrkan, som vi känner henne.

Man kan påstå att Jesu ord och handlingar är det frö ur vilken kyrkan växt fram – men det är en efterhandskonstruktion. Vi kan inte dra slutsatsen att detta var Jesu avsikt.  Vi får acceptera att det blev så.

Under ett par hundra år var kristendomen, eller snarare Jesusrörelsen, en del av judendomen. Som kyrka med formaliserad trosbekännelse och fast organisation uppstår kristendomen först på 300-talet när den romerske kejsaren Konstantin gör minnet av Jesus till statsreligion. Det är Konstantin som sitter ordförande när trosbekännelsen formuleras i Nicea. Hans kyrka får en hovliknande organisation.

Vart vill jag då komma? Jo, till detta: Vi kan inte avstå från att veta. Kristen tro bygger på vetande. Men det är viktigt att behålla i minnet hur lite vi vet. Vi lever med nästan 2 000 års teologiska spekulationer och kyrkopolitiska beslut i bagaget. Oftast tror vi mer på gamla invanda förklaringar än på det som en gång skulle förklaras.

Om vi begrundar hur lite vi vet av det vi tror på blir det lättare att acceptera förändringar – att var tid har sin tro och sin kyrka, att tro och kyrka befinner sig i ständig rörelse runt det ytterst lilla vi med respekt för ordet veta kan säga att vi vet.

Gert Gelotte