Biskop Anders Arborelius
Katolska biskopsämbetet
Stockholm.
Hej Anders!
Jag vet inte om du läser Katolsk Visions blogg, men eftersom du har uttalat dig mot oss förmodar jag att så är fallet. Jag har en angelägen fråga till dig.
Genom åren har jag åtskilliga gånger varit inblandad i samtal och diskussioner om förbudet mot kvinnliga präster i vår kyrka. Jag har vid varje tillfälle kunnat konstatera:
– att det finns präster, ordensfolk och lekmän med uppdrag i stiftet som anser att kvinnor borde få bli präster, alternativt att frågan behöver diskuteras fritt och offentligt.
– att det emellertid är omöjligt för dem att ta en sådan offentlig ställning, alternativt diskutera frågan offentligt eftersom de personliga konsekvenserna skulle bli för allvarliga.
Gång på gång möter jag påståendet att den som uttalar sig för kvinnliga präster eller en offentlig debatt i frågan riskerar att förlora sina uppdrag eller sin anställning, alltså ytterst sin försörjning.
Jag menar att detta är en mycket allvarlig oro som behöver klaras ut. Kanske oroar de sig i onödan? Kanske är de offer för en spiral av gissningar och tomt prat?
Som biskop i vårt stift är du den som kan klarlägga och svara. Oroar de sig i onödan eller är det verkligen så att den med uppdrag inom stiftet som uttalar sig för kvinnliga präster eller för en offentlig debatt i frågan måste räkna med de konsekvenser jag här nämnt?
Jag frågar dig offentligen eftersom detta är en fråga som kräver offentlighet. Du är välkommen att svara här på bloggen. Skulle du välja att svara på något annat sätt kommer jag att publicera ditt svar här. Detta gäller även om du svarar privat.
Göteborg 24 november 2012
Med vänlig hälsning
Gert Gelotte
Biskop Anders
Idag på Kristus Konungens dag lyssnade jag på Din predikan i Sankta Eugenia Kyrka. Du talade mycket om SANNINGEN, om SANNINGEN som gör oss fria, om att vi ska vara SANNINGENS vittnen.
Bra sagt.
Jag hoppas att du tar tillfället i akt under TRONS år och tar denna unika möjlighet att svara vad som är SANNINGEN när det gäller Din personal att utan sanktioner föra offentliga samtal i Ditt stift om kvinnliga ämbetsbärare inom katolska kyrkan.
Med vänliga hälsningar
// Irène Nordgren
Vänner,
medan biskop Anders funderar över sitt svar, vilket jag verkligen hoppas att han gör, tycker jag fler skall göra som Irène. Skriv här på bloggen varför ni anser att det är viktigt att han svarar. Ju fler som gör det, desto bättre.
Gert
Madeleine Åhlstedt skriver:
1919 togs frågan om prästämbetets öppnande för kvinnor upp i Svenska kyrkan men lämnades utan egentlig åtgärd år efter år ända fram till kyrkomötet 1957 då öppnandet avslogs.
1958 kallade man till ett nytt kyrkomöte då man fann att det inte bara var en fråga om ämbetssyn utan om en hel teologisk grundhållning spänningen i kyrkan var stor.
Mycket kan sägas och skrivas om denna ämbetsreform men öppenhet ,samtal och dialog måste fä vara förhållningssättet för att undvika polarisering, slutenhet och låsningar på ett icke konstruktivt sätt. Att lyssna till den andre, försöka förstå och tänka vidare.
Slutenhet och brist på dialog leder inte vidare. Detta är viktigt inte minst för det fortsatta ekumeniska samtalet där så mycket av kyrkornas trovärdighet prövas . Låt vår bön bli med ord hämtade från evangelisten Johannes.
“Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig”
Madeleine Åhlstedt
S:ta Katharinastiftelsen
Till Biskop Anders,
”… till sina herdar ska de framföra sina behov och önskemål med den frihet och det förtroende som anstår Guds barn och bröder i Kristus. Alltefter den kunskap, den kompetens och den kvalifikation de har, äger lekmännen behörighet, ja stundom är det deras plikt att framföra sin mening om sådant som angår Kyrkans väl”
Lumen gentium IV 37
För att inte ännu mer oro och misstänksamhet ska spridas i Kyrkan i Sverige tror jag det är mycket viktigt att de frågor som Gert har formulerat men som berör många personer stiftet, får ett svar från Dig.
Jag kan mycket väl tänka mig in i att detta är frågor som en biskop helst inte hade velat ha men nu är det ställda och behöver få ett klart svar.
Hur svaret än blir är det säkerligen en del som blir upprörda. Men låt oss alla hur vi än står i dessa frågor lyssna på varandra med öppenhet och mod. Misstänksamhet i kyrkan är ingen bra grund för att sprida evangeliet under trons år.
Må den helige Ande oroa oss!
Hälsningar
Kerstin Persson
Käre biskop Anders,
Gerts brev till Dig tar upp en angelägen fråga, som jag helt instämmer i.
Jag vore så tacksam om Du ville svara på hans offentliga brev, så att diskussioner som sker i skymundan bland kyrkans ämbetsmän, ordensfolk och lekmän kunde få lyftas till en allmän dialog i kyrkan.
Det skulle kännas rakt, sant och tryggt.
Med kära hälsningar
Elisabet Albertsson
Rent allmänt tror jag att det är viktigt att en biskop för en dialog med de troende inte bara talar till dem. Därför är det viktigt att inte möta frågor, om än besvärande, med tystnad.
Dialogen måste också omfatta alla katoliker i stiftet inte bara vissa. En biskop tjänar och leder inte bara dem han sympatiserar med, utan alla.
Åsiktsfriheten är viktig för att mångfalden bland katoliker ska speglas också i kyrkans ledning. Det kan inte bara vara kyrkans åsikter just nu som representeras, då riskerar man att kyrkan inte utvecklas och bryter i så fall en lång tradition.
Anneli
Jag skulle vilja bidra med ett citat ur Paulus VI:s encyklika Ecclesiam Suam och en fråga utifrån Andra Vatikankonciliets konstitutioner Lumen Gentium och Dei Verbum.
”Innan man talar, är det nödvändigt att lyssna, inte bara till en människas röst, utan till hennes hjärta. En människa måste först bli förstådd; och när så påkallas, medhållen. När vi försöker handla som herdar, fäder och människors lärare, måste vi också bli deras bröder. Dialogens anda är vänskap, och än mer, tjänst. Det här måste vi komma ihåg och sträva att förverkliga efter Kristi förebild och påbud.” (Ecclesiam Suam, § 87)
Biskopens viktigaste roll är att lyssna till sitt folk för att rättmätigt kunna tolka och förkunna Guds ord. Känner vi oss lyssnade till och förstådda av kyrkans ämbetsbärare? Ser den kyrkliga hierarkin Kristi ansikte i det döpta lekfolket och lyssnar de på Guds tilltal hos lekfolket? (Lumen Gentium § 12 och Dei Verbum § 10)
Underbart bra att denna fråga ställs! Jag har undrat över detta länge och hoppas på ett klargörande från biskop Anders. Hur arbetar du som biskop mot en sexism som i vårt stift marginaliserar och osynliggör kvinnor och flickor? Kan du exempelvis hjälpa alla de flickor som denna höst förvägrats att vara ministranter i Sankt Botvids unga församling i Botkyrka? Eller delar du dina amerikanska kollegors uppfattningen att flickor som ministrerar kan få för sig att de är kallade till präster? Idag förvägras alltfler flickor att ministrera i det katolska USA – kan vi förvänta oss en liknande utveckling i Sveriges katolska stift?
Även jag ställer frågan om huruvida funktioärer i kyrkan har anledning att vara rädda för att tala jämställdhet och för att ifrågasätta makt och patriarkalt förtryck?
Ingrid Alander,
jag är nöjd om biskopen svarar ja eller nej.
Gert Gelotte
Biskop Anders! Ditt arbetsschema är säkert hårt pressat .Men jag vågar tro och hoppas att Du svarar på Gerts och alla de andras frågor. Jag behöver väl inte säga att det är mycket viktigt för oss alla.
Allt gott
Karin Monié
Ritva Maria Jacobson skriver:
Käre biskop Anders,
Efter några hälsoproblem kom jag i oktober igen till Maredsous, benediktinklostret i Belgien som jag älskar, och under den resan hann jag även föra långa samtal med en gammal vän och kollega, Paul De Clerck, f d directeur de l’Institut Supérieur de Liturgie (Institut Catholique i Paris), numera pensionerad. Han tjänstgör i stället som kyrkoherde i en församling i sin hemstad Bryssel, på sin biskops begäran.
Det som slår mig varje gång jag kommer ner till Europa är den stora frihet som råder. Man är så lugnt och fast rotad i traditionen att man inte är rädd att ifrågasätta, att experimentera, att pröva nytt. Visst suckar man också i Belgien över Kyrkans långsamhet, centralstyrning och brist på transparens, men grundläggande är ändå en attityd av pastoral omsorg som prioriteras framför ängslig rädsla att inte vara tillräckligt följsam gentemot Rom.
I Sverige är många katoliker så rädda att inte tillräckligt rätta in sig i leden.
Överallt i Kyrkan finns i dessa dagar en stor upprördhet över att Maryknollprästen Roy Bourgeois har blivit fråntagen sitt prästämbete. Han har deltagit i en illegal prästvigning av kvinnor, mot alla regler. Han har följt sitt samvete: det måste hända något i den här utdragna frågan. Det är inte en akt av olydnad från en tredskande hippie utan en 75-årig präst som har utfört ett långt, otroligt värdefullt arbete inom kyrkan, med speciell fokus på freds- och rättvisefrågor.
Just nu pågår solidaritetsyttringar i många länder, också i Sverige. Emellertid har frågan ställts av Gert Gelotte: kan sympatiyttringar för fr Bourgeois och en öppen diskussion om kvinnors tillträde till prästämbetet här i Sverige ha en negativ konsekvens för människor inom den svenska katolska kyrkan – präster, systrar och lekmän? Den frågan skulle inte behöva ställas. Vi måste ju ha högt i taket och kunna få tänka och tala fritt. Frågan om kvinnors vigning till präst är inte så enkel: i min egen familj finns olika inställning till den. Prästvigning av kvinnor i Svenska kyrkan blev en lång och svår process där pionjärerna inte sällan behandlades på ett avskyvärt sätt. Just därför är det så angeläget att man lugnt kan resonera om frågan, i olika fora, offentligt men också de troende emellan. Munkavle är något destruktivt.
Med detta vill jag också till Dig rikta Gert Gelottes fråga: kan vi inom vårt stift ha ett öppet samtal, utan någon som helst risk för repressalier, i detta ämne?
Jag önskar Dig en god adventstid!
Med mina bästa hälsningar,
Ritva Maria
Med mina 5 ynka mm kvarvarande tro på katolska kyrkan tror jag knappt att detta mitt tillstånd spelar roll för huruvida kyrkans ledning ( i vetskap om detta tillstånd) vill svara mig, Gert, alla, sitt folk och sina medsyskon i Kristus. Så desillusionerad är jag, biskop Anders men i solidaritet med mina vänner här som tror o hoppas mer än jag så ber även jag för deras räkning mer än för mig själv…. om ett svar .
med vänlig hälsning Agneta Sofiadotter
Vänner,
jag saknar katolska män med ryggrad nog att inte bara klaga i det tysta. Var är ni?
Gert
Käre Biskop Anders,
Jag vädjar till Dig att svara på Gerts brev. Jag delar hans frågeställning helt och hållet.
Kyrkan (och vi) mår inte bra att inte kunna fritt ”ventilera” alla sorters frågor. Kvinnoprästfrågan är inte den viktigaste för mig dock väl kvinnans aktiva plats i kyrkan (utöver kaffekokningen och barnsundervisningen).
Vi lever i ett demokratiskt samhälle och är vana att kunna föra dialog med alla. Varför har det blivit så svårt i vår lokala kyrkan? Tänk på de härliga diskussioner man hade under Synoden … de vore knappast möjliga i dag! För att undvika polarisering behövs samtal och dialog.
Jag är gläd att den oro och missnöje som har grot på senare tid har nu kommit till ytan och att Du nu har möjlighet att bemöta den på ett konstruktivt sätt.
Det är min innersta önskan och jag ber till den hl.Ande att han hjälper Dig.
Birgit Lechat
Anders!
Kyrkan kan inte ha något att frukta av en offentlig diskussion. Vår tro är ju inte hemlig utan mycket offentlig. Och den som har goda argument behöver aldrig vara rädd för en offentlig diskussion.
Så jag ser fram emot ditt svar att det står var och en, inom och utom kyrkan, ordensforlk, präster och lekfolk fritt att offentligt diskutera och föra fram åsikter och argument i frågan om kvinnliga präster — alltid helt utan sanktioner från din sida eller i övrigt från någon befattningshavare inom kyrkan som står under din auktoritet.
Frånvaron av svar, eller ett svar som går ut på något annat, gör det svårt att inte dra slutsatsen att vi i stiftet från officiellt håll straffar folk för deras åsikter och fruktar en öppen diskussion om kvinnliga präster. Och så beter sig ju inte den som är säker på sin sak och sin myndighet.
Dan
Biskop Anders!
Enligt vad du skrev i Katolskt Magasin har du och jag samma ”favorithelgon”, nämligen Teresa Benedicta af Korset Edith Stein. I det 13:e bandet av henens samlade verk (Edith Stein Gesamtausgabe) är hennes texter om kvinnans roll i kyrkan och samhället samlade. Under ”Zivile und religiöse Gleichstellung von Mann und Frau” resonnerar hon om det vigda ämbetet (diakon och präst) skulle kunna öppnas även för kvinnan och avslutar med att hävda ”Dogmatisch scheint mir nichts im Wege zu stehen, was es der Kirche verbieten könnte, eine bislang unerhörte Neuerung durchzuführen” (Dogmatiskt tycks mig ingenting stå i vägen, som skulle kunna förbjuda kyrkan att genomföra en hittills oerhörd förändring).
Vi är många som är angelägna om att få veta om du som biskop skall tillåta att stiftets ämbetsbärare, ordensfolk, övriga anställda och förtroendevalda på liknande sätt uttalar sig för att kyrkans vigda ämbete öppnas även för kvinnor. Detta är inte bara en lärofråga utan har också stor pastoral betydelse, som du som biskop, som pastor pastorum, själv borde kunna ta ställning till. En hänvisning till högre ort skulle kännas som en undanflykt.
Jag bemödar mig att vara lojal mot kyrkan och dig som biskop, men för mig är kritik inte en motsats utan tvärtom en integrerad del (unaufgebbar) av lojaliteten.
Med vördsam hälsning
Sven Volk Jovinge
P.S. Här en längre text i ämnet av Edith Stein:
Ehe wir Berufung von Männern und Frauen zum Dienst Gottes prüfen, wollen wir noch erwägen, ob nach natürlicher Ordnung eine Verteilung der Berufe in der Art zu fordern sei, dass gewisse Berufe nur den Männern, andere nur den Frauen vorbehalten werden sollten (manche eventuell beiden offen stehen). Ich glaube, dass auch diese Frage zu verneinen ist, und zwar mit Rücksicht auf die starken in-dividuellen Differenzen, die manche Frauen stark dem männlichen Typus und manche Männer stark dem weiblichn Typus annähern und es mit sich bringen, dass jeder “männliche” Beruf auch von ge-wissen Frauen, jeder weibliche auch von gewissen Männern durchaus sachgemäss ausgeübt werden kann. [….]
Von Priestern und Ordensleuten sagt man, auch dem gewöhnlichen Sprachgebrauch nach, dass sie besonders berufen sein müssten, d.h., dass ein besonderer Ruf Gottes an sie ergangen sein müsste. Gibt es hierin einen Unterschied für Mann und Frau? Zum Ordensstand sind zu allen Zeiten Frauen wie Männer berufen worden, und wenn wir die mannigfach verzweigten Formen des heutigen Ordens-lebens betrachten, die vielfältige äussere Liebestätigkeit, die in unserer Zeit auch von den weiblichen Orden und Kongregationen ausgeübt wird, so sehen wir einen wesentlichen Unterschied eigentlich nur darin, dass die eigentlich priesterliche Tätigkeit den Männern vorbehalten ist. [….]
Die Urkirche kennt eine mannigfache karitative Tätigkeit der Frauen in den Gemeinden, eine stark apostolische Wirksamkeit der Bekennerinnen und Martyrerinnen, sie kennt die liturgische Jungfräu-lichkeit und auch ein geweihtes kirchliches Amt, das Frauendiakonat, mit einer eigenen Diakonats-weihe – aber das Priestertum der Frau hat auch sie nicht eingeführt. Die weitere geschichtliche Ent-wicklung bringt eine Verdrängung der Frauen aus diesen Ämtern und ein allmähliches Sinken ihrer kirchlichen Stellung, wie es scheint, unter dem Einfluss alttestamentlicher und römisch-rechtlicher Vorstellungen. Die neueste Zeit seigt einen Wandel durch das starke Verlangen nach weiblichen Kräf-ten für kirchlich-karitative Arbeit und Seelsorgehilfe. Von weiblicher Seite regen sich Bestrebungen, dieser Betätigung wieder den Charakter eines geweihten Amtes zu geben, und es mag wohl sein, dass diesem Verlangen eines Tages Gehör gegeben wird. Ob das der erste Schritt auf dem Wege wäre, der schliesslich zum Priestertum der Frau führte, ist die Frage.
Dogmatisch scheint mir nichts im Wege zu stehen, was es der Kirche verbieten könnte, eine bislang unerhörte Neuerung durchzuführen.
Sven,
ditt längre citat från Edith Stein är mycket intressant. Tyvärr läser få tyska. Jag kan åta mig att översätta det, men det tar lite tid och tyska är inte mitt modersmål – däremot ditt.
Har du tid och möjlighet?
Gert
Biskop Anders, broder i Kristus,
Denna fråga om kvinnliga präster anser jag vara en av de främsta för Katolska Kyrkans framtid och troligen den som kommer få mig att lämna Kyrkan, i stor sorg. Men kan det ske en öppen dialog i frågan vore det ett stort steg framåt, och Kyrkans trovärdighet skulle öka. Jag hoppas att detta blir verklighet, om inte nu, så i framtiden.
Med vänlig hälsning,
I Kristus,
Gunilla Spalde
Systrar och bröder!
Det är väl egentligen inte bara frågan om kvinnliga präster.Jag är positiv till dom.Så nu kan
ni exkommunicera mig.Det måste handla om respekt-det är en bristvara i Kyrkan.Det är
nog ett av skälen till att många lämnar kyrkan-inte bara kyrkoskatten.
Man kan inte längre utvecklas som person i den kyka som bara försvarar pedofiler men
föraktar homo,bi och transpersoner.
Innan man öppnar för kvinnliga präster, vilket jag tycker att man ska göra,så tycker jag
man kan välkomna alla män”tillbaka”alla dem som varit präster men som numer är gifta.
Sen kan öpppna ämbetet för kvinnor-gifta och ogifta eftersom det faktiskt kan berika
helheten.Kvinnliga präster kan bringa läkedom till Guds folk på sätt som ogifta manliga
präster inte kan.
John,
du påpekar något mycket väsentligt. Frågan om kvinnliga präster i katolska kyrkan är inte enbart en fråga om rättvisa och respekt. Det är också en fråga om kyrkans bästa. Kvinnor kan tillföra något som män inte kan – eller rättare sagt: Kvinnor och män kan tillsammans tillföra något som varken män eller kvinnor kan göra var för sig.
Jag tycker Svenska kyrkan är ett utmärkt exempel. Som jag minns Svenska kyrkan från 60-talet så var det en mycket stram, sluten och läroinriktad manlig värld. När jag möter Svenska kyrkan idag har den genomgått en total omvandling till en varm och generös kyrka med stor öppenhet för att vår gemensamma tro kan uttryckas på många sätt.
Säkerligen finns trista undantag, men jag tror att jag beskriver huvudströmningen. Jag tror också att orsaken till denna metamorfos är att män och kvinnor numera arbetar på lika villkor i Svenska kyrkan. Män och kvinnor är komplementära på så vis att det alltid blir sämre när något av könen saknas i arbetet.
Gert
Biskop Anders
Även om stämningen är tryckt inom katolska kyrkan så är det ändå gradskillnader.
Här uppe vid Norra Ishavet är stämningen mer tryckt än nere på kontinenten. För detta bär Du och Dina nordiska medbiskopar det direkta ansvaret.
Jag ber Dig titta på nedanstående dokumentär som gjorts av den tyska TV kanalen ZDF och som har rubriken ”Revolution i Vatikanen Andra Vatikanskoncilet 50 år” och som handlar om striden om tolkningsföreträdet mellan tradionalister och reformförespråkare.
Jag ber Dig särskilt notera hur Johannes XXIII bara 3 månader efter sin utnämning till påve den 25 jan 1950 förkunnade sin avsikt att ordna ett koncilium – inte från Peterskyrkan – utan i anslutning till en mässa från basilikan ”Sankt Paulus utanför murarna”. Som det sägs i dokumentären ”Paulus är den som för ut Jesu budskap i världen” och det ville Johannes XXIII understryka.
”Kyrkan är inget självändamål ” .
Mot slutet intervjuas också nye prefekten för Troskongregationen biskop Müller som ger sin syn på hur det ska gå att förena ”extrema riktningar” inom kyrkan. Och då syftar han på SSPX åt ena hållet och reformförespråkare åt andra hållet.
”Det går bara om dessa ”extremriktningar avideologiserar sig själva och återgår till katolska kyrkan.”
Tyvärr följer inte intervjuaren upp med frågan hur prefekten definierar vad som menas med ”katolsk” i detta sammanhang.
Synd ty då hade prefekten varit tvingad att bekänna att SSPX är en UTOMKATOLSK rörelse medan Wir Sind Kirche rörelsen är INOMKATOLSK.
Så vad menas med ”katolsk” ?
http://www.zdf.de/ZDF/zdfportal/programdata/3c6207e5-5373-4524-870d-7e7c80b6e84f/20091908?doDispatch=1
Vidare vill jag hänvisa till ett brev från en katolsk präst i USA som skrivit ett brev till IMWAC där han bla tar upp fallet Roy Bourgeois utifrån aspekten Religionsfrihet och hur kyrkans hierarki mot denna bakgrund säger en sak men i fallet Roy Bourgeois handlar tvärtom.
Prästen skriver sitt brev utifrån rubriken
”Kyrkan som jag älskar ”
”Vatikanen har deklarerat att ämnet kvinnliga ämbetsbärare inte ens är ett ämne som vi ska tala om genom att förkunna det som färdig lära att kvinnor inte kan vigas till präster. Och detta trots att katolska bibelforskare och teologer har studerat ämnet och kommit fram till att detta inte är så tydligt och klart som Vatikanen gärna vill att det ska framstå och som påvar och biskopar har förkunnat. Är det så här som religionsfrihet ska främjas ?
I verkligheten anser många katoliker inklusive många katolska präster och antagligen en och annan biskop att detta ämne är värt fortsatt diskussion . Många skulle vilja diskutera detta ämne offentligt men är rädda att de kommer att behandlas på samma sätt som Fr Roy har blivit behandlad av kyrkans hierarki de senaste 4 åren. ”
Brevet i sin helhet
http://bengtmalmgren.wordpress.com/2012/11/23/gert-gelotte-till-hart-angrepp-mot-vatikanens-uteslutning-av-katolsk-prast-som-stojer-kvinnligt-prastambete/#comment-593
Med vänlig hälsning
Irène Nordgren