Signumbloggen tar upp en artikel i SvD av journalisten Tomas Lundin ”Påven lämnar skandalimperium” och skriver
”Som ett komplement till de kategorier som Tomas Lundin använder för att se på världen, kan de vara värt att läsa Joel Halldorfs ledare i tidningen Sändaren. Joel Halldorf, doktor i teologi vid Teologiska högskolan i Stockholm, hävdar i sin text bland annat att: ”Analyser präglade av politiska och ekonomiska kategorier döljer mer än de uppenbarar. Den som är intresserad av hur kyrkan framträder i världen måste respektera hennes särart och integritet, och rikta uppmärksamheten mot kyrkans liv.”
Personligen tyckte jag det kunde vara värt att skriva ett svar till Joel Halldorf. Då kommentatorsfältet är begränsat i Sändaren skriver jag svaret här och ger länken i Sändaren.
*****************************************************************************************************
Hej Joel
Under rubrik ”Att hantera Vatikanstaten ” skriver du ”Den som är intresserad av hur kyrkan framträder i världen måste respektera hennes särart och integritet, och rikta uppmärksamheten mot kyrkans liv.”
En av katolska kyrkans största ”särart” är att hon är både stat och kyrka samtidigt. I denna dubbelhet får hon allt finna sig i att utstå kritik också utifrån ”sekulära medias politiska termer”. Det går inte att göra anspråk på att att vara en stat bland andra stater med bla statliga finanser, observatörsstatus i FN mm och samtidigt kräva insynsskydd från media och hävda ”integritet” som skäl att slippa saklig världssamfundskritik .
Riktas ”uppmärksamhten mot kyrkans liv ” är ett iögonfallande fenomen att encyklikor och katolsk hierarki gärna predikar rättvisa, solidaridet och samvetets överhöghet för omvärlden medan hierarkin inomkyrkligt tillämpar motsatsen. Traditionen av kristen institutionaliserad över-och underordning mellan män och kvinnor har brutits inom många kyrkor och samfund men dock ej inom katolska kyrkan vilket i sig utgör en berättigad måltavla för såväl inom- som utomkyrklig kritik.
Det stämmer att påven Benedikt låtit ”även kristna utanför den Katolska kyrkan uppleva en värme och omtanke” men då bör även framhållas att det enbart rör sig om sådana kristna som i tidens brännande frågor har identisk uppfattning som påven själv.
Katolska företrädare som utifrån sitt samvetes överhöghet känt sig föranlåtna att i ord och handling offentligt ge uttryck för uppfattningar som inte gått hand i hand med påvens uppfattning har fått uppleva motsatsen till ”värme och omtanke ” dvs uteslutning från sin ämbetsuppgift såväl som från gemenskapen i kyrkans sakrament.
Med vänlig hälsning
// Irène
PS Som ett ”komplement” till din artikel ”Att hantera Vatikanstaten” går det att läsa min artikel på Dagens Seglora
