Kyrkans Tidning skriver i artikel
http://www.kyrkanstidning.se/nyheter/”sekularismen_har_natt_vags_ande”_0_12150.news.aspx
Hassan Hanafi framhöll islam som en väg till frihet, när han igår gästade MR-dagarna i Stockholm.
En myt. Den europeiska sekularismen är en myt, hävdar Hassan Hanafi, en av talarna på MR-dagarna i Stockholm. Kristendomen är fortfarande central i västvärldens världsbild och värdesystem, menar han.
Foto: Mikael M Johansson
– Ett sekulärt samhälle av europeisk modell är varken möjligt eller önskvärt i arabvärlden. Det sa Hassan Hanafi, professor i filosofi vid universitetet i Kairo, när han i tisdags gästade MR-dagarna i Stockholm.
Hassan Hanafi ses som en av världens ledande islamtolkare. Han har rört sig från politisk radikalism i det fundamentalistiska Muslimska brödraskapet till en hållning där han framhåller islam som en väg till frihet och framsteg.
När han i början av denna vecka besökte Sverige uttryckte han en kritisk syn på sekularism som den kommit att utformas i väst – ett strikt åtskiljande av religionen från övriga samhällsfunktioner. Den modellen har nått vägs ände, menade Hanafi, som inte drog sig för att nämna såväl pågående finans- som miljökris som följder av den totala brytningen med religionen när Kyrkans Tidning fick en prat-stund med honom.
– Samtidigt är den europeiska sekularismen något av en myt. Kristendomen är fortfarande central i er världsbild och ert värdesystem.
Sekularismen ses i väst som en okontroversiell norm, och politiker kan formulera frågor som ”hur kan islam fungera i ett sekulärt samhälle”. När människor i arabvärlden hör sådant, blir reaktionen att de håller ännu hårdare fast vid det gamla, säger Hassan Hanafi. Själv intar han en mellanposition som gör honom kontroversiell i båda läger. Arabvärldens samhällen behöver reformeras. Men det måste finnas en kontinuitet med det gamla. Det nya måste vara en fortsättning, inte en ersättning, formulerar han sig.
– Religion är ett av de viktigaste verktygen för social förändring. Men i stället för att stödja prog ressiva tolkningar, väljer väst i dag att stödja de regimer som använder religionen som ett instrument för förtryck.
Läs vidare i artikeln!
Jag tycker detta är en mycket tänkvärd artikel, som kan balansera mot åsikten att samhället (”politiken”) och religioner bör hållas strikt åtskilda.
Krister Janzon
13 svar till ”Påvens konstitution för angliganers upptagande i katolska kyrkan”
Irène,
jag tycker dokumentet är intressant ur flera aspekter. Själv fastnade jag för följande citat:
”(9) The communion of the baptized in the teaching of the Apostles and in the breaking of the eucharistic bread is visibly manifested in the bonds of the profession of the faith in its entirety, of the celebration of all of the sacraments instituted by Christ, and of the governance of the College of Bishops united with its head, the Roman Pontiff. ”
Det går att ställa åtminstone två frågor till texten.
1. ”Tron i sin helhet”, vad är det? Jag förmodar att påven syftar på katekesen och kanoniska lagen. Men de är ju försök att förklara tron och är som sådana bundna vid en viss världsbild och språktradition. Går det över huvudtaget att generellt kvantifiera tron så att man kan tala om tron i sin helhet?
2. ”Alla sakramenten”. Är detta ett meningsfullt uttalande? Både begreppet sakrament och antalet är ju godtyckliga beslut att i efterhand systematisera Jesu handlingar. Men dessa förblir ju vad de är, oavsett vad vi väljer att kalla dem. Alltså: Spelar det någon roll vad vi kallar de sjukas smörjelse? Blir handlingen på något sätt annorlunda för att den betecknas som ett sakrament?
Sammantaget uppfattar jag påvens krav, inte som ett krav på gemensam tro utan som ett krav på ett gemensamt trons språk inklusive en gemensam systematik och terminologi. I viss mån är detta nödvändigt. Talar vi inte samma språk förstår vi inte varandra, men man behöver inte tala samma dialekt.
Låt mig spetsa till resonemanget. Svenska kyrkan räknar med två sakrament medan katolska kyrkan håller sig med sju. Båda antalen är lika godtyckliga. Jesus har ju aldrig använt beteckningen sakrament i något sammahang. Det går inte att med stöd i evangeliet säga om sakramenten är två, eller sju, eller åtta eller …
I debatten om en könsneutral äktenskapslagstiftning har jag hört mer än en svenskkyrklig präst motivera sitt ja med att äktenskapet inte är ett sakrament i Svenska kyrkan. Som om det skulle göra frågan enklare eller svaret annorlunda. Men spelar det någon roll för äktenskapet om vi räknar det till sakramenten eller inte?
Gert Gelotte
Gert!
Intressanta kunskapsteoretiska frågor.
Vi rör oss med olika nivåer:
1. Verkligheten i sig, kyrkans ”väsen”
2. Verkligheten så som den tas emot och framstår för/tolkas av oss människor.
Här rör vi oss med begrepp och definitioner, ett visst antal sakrament etc. Eftersom kyrkan är universell måste spräket vara allmängiltigt och inte bundet till en viss tidsepok eller viss kultur. Som du skriver ”ett krav på ett gemensamt trons språk inklusive en gemensam systematik och terminologi. I viss mån är detta nödvändigt.”
3. Verkligheten som den tolkas i en viss kulturell kontext.
4. Min verklighet, som är kanske snarlik din verklighet, men inte identisk.
Inkarnationen, att Gud blev människa, och att Jesus instiftade en kyrka och gav makten att binda och lösa tror jag innebär att att verkligheten på nivå 2 är det som förvaltas av kyrkan.
Men det måste omsättas, brytas ner och förklaras för olika tidsepoker och kulturer, därför måste det finnas t.ex. koncilier som gör detta.
Problemet i kyrkan är kanske när man vill göra det tidsbundna till ofelbar universell lära.
Detta var några hastiga reflektioner, anske inte så väl genomtänkt, men ändå…
Bengt,
låt oss pröva det kunskapsteoretiska problem ur en ekumenisk synvinkel. Vore det möjligt att i en och samma kyrka ha både två och sju sakrament? Det vill säga att tala två olika, med varandra besläktade, andliga språk?
Jag vill åtminstone provisoriskt säga att det är möjligt – förutsatt att båda parter accepterar att man kan prata om samma företeelse med olika ord och olika begreppsapparater utan att det påverkar den underliggande verkligheten.
Jesus har ju inte instiftat några sakrament alls, i bokstavlig bemärkelse. Hur vi benämer hans handlingar i evangelierna borde inte vara av avgörande betydelse – om vi inte ger orden en magisk funktion vill säga.
Gert
Gert,
Jag tycker att du resonerar väldigt konstruktivt. Att gå tillbaka till grunden, dvs evangelierna, som kulturlagren eller kanske ska vi här säga ”kyrklagren” vilar på skapar som du skriver en väg mot gemenskap. Jesus har inte talat om sakrament han har handlat. Han gav sig själv till människorna i den sista måltiden. Han uppmanade oss att fortsätta handlingen dvs bryta bröd och dricka vin , eller om man så vill dela hans kropp och blod tillsammans, inte tjafsa om vad det ska kallas.
Bengt,
Med tanke på ovanstående fångar du grundfrågan väl när du skriver ”Problemet i kyrkan är kanske när man vill göra det tidsbundna till ofelbar universell lära.”
Kyrkans ledning och förstås även vi övriga katoliker glömmer hela tiden att kyrkans lära vuxit fram successivt under påverkan av olika epokers ideal. Läran borde alltså hela tiden prövas och vid behov omvärderas.
/Anneli
Gert
”Talar vi inte samma språk förstår vi inte varandra, men man behöver inte tala samma dialekt. ”
Måste man överhuvudtaget snacka så mycket när det gäller MYSTERIER / SAKRAMENT ?
Ju mer snack ju mer oenighet. Och tvärtom.
Anneli
”Jesus har inte talat om sakrament han har handlat.”
Exakt.
Varför kan inte vi också hålla käft lite mer och nöja oss med att bara ”fortsätta handlingen” ?
Utöver Jesu egna ord i ENHETLIG tystnad.
// Irène
I väntan på påvens konstitution skrev Hans Küng i the Guardian redan 27 okt.
”After Pope Benedict XVI’s offences against the Jews and the Muslims, Protestants and reform-oriented Catholics, it is now the turn of the Anglican communion, which encompasses some 77 million members and is the third largest Christian confession after the Roman Catholic and the Orthodox churches. Having brought back the extreme anti-reformist faction of the Pius X fraternity into the fold, Pope Benedict now hopes to fill up the dwindling ranks of the Catholic church with Anglicans sympathetic to Rome.”
”Traditionalists of the churches, unite! Under the cupola of St Peter’s! The Fisher of Men is angling in waters of the extreme religious right.”
”In Rome, one speaks of a half-million Anglicans and 20 to 30 bishops. And what about the remaining 76 million?”
”Just as we have seen over many centuries – in the east-west schism of the 11th century, in the 16th century Reformation and in the First Vatican Council of the 19th century – the Roman thirst for power divides Christianity and damages its own church. It is a tragedy.”
http://www.guardian.co.uk/commentisfree/belief/2009/oct/27/catholicism-pope-anglicanism-church
// Irène
Just det. Roms MAKTBEGÄR delar kristenheten i 2 ENHETER.
Den gruppering inom katolska kyrkan som förespråkar kvinnliga präster och homosexuellas likaberättigande ”svälter” påven ut och ger gärna respass. De kan ju alltid förena sig med likasinnade inom andra samfund och bilda en ENHET.
Strategin är sedan att fylla ut tomrummet efter ”oliktänkande” katoliker som ”emigrerar” med kristna som inte accepterar kvinnliga präster och homosexuellas likaberättigande från andra samfund.
Till att börja med en halv miljon ”rättrogna” anglikaner och sedan står SSPX på tur som fn bakom lyckta dörrar håller på att göras lite mer rumsrena och massmedialt anpassade innan de också formellt släpps in i katolska kyrkan för att tillsammans utgöra den andra ENHETEN inom kristenheten.
Även i Sverige ökar sprickbildningen inom olika samfund och Rom kommer säkert också härifrån snart få ansökan om ”inresetillstånd” från vissa grupper.
Inget är så förenande som en gemensam fiende.
För att inte tala om 2 gemensamma fiender.
Kvinnliga präster och homosexuella par.
Varför har ni på Katolsk Vision så svårt att tolka allt till det bästa i synnerhet när det gäller påven?
Thomas Andersson,
Det går inte att ställa frågor till ”Katolsk Vision”. Katolsk Vision är en grupp, som undertecknat sitt Manifest. Frågor får Du ställa till skribenter, som svarar för sig själva på denna vår gemensamma Blogg. Du kan även besöka vårt Forum.
Krister
Thomas Andersson
Varför har Du så svårt att tolka allt till det bästa i synnerhet när det gäller uttalanden av olika skribenter på Katolsk Visions hemsida ?
// Irène
Irène,
kanske lämpar sig mysterier bäst för tystnad. Och i varje fall gör vi nog klokt i att inte försöka fånga in mysterierna i ord som vi därefter gör paragrafer av. Tron strider inte mot förnuftet men gör sig illa som juridik eller naturvetenskap.
Gert
Gert skriver:
”Vore det möjligt att i en och samma kyrka ha både två och sju sakrament? Det vill säga att tala två olika, med varandra besläktade, andliga språk? Jag vill åtminstone provisoriskt säga att det är möjligt.”
Provisoriskt och rent teoretiskt vore det väl möjligt, men det låter för mig som en mycket minimalistisk hållning. Redan i Lima-dokumentet från 1982 (Baptism, Eucharist and Ministry, Faith and Order Paper No. 111) har man kommit mycket längre än så inom den ekumeniska dialogen med Kyrkornas världsråd och katolska kyrkan. Det är väl därifrån man skall utgå, och den efterreformatoriska Svenska kyrkan har genom sina egna bekännelsekrifter erkänt minst 4, kanske 5 sakrament (dopet, nattvarden, bikten, prästvigningen och äktenskapsvigningen), även om det är en kontroversiell fråga inom Svenska kyrkan.
Varför inte bära fram de skatter vi har inom Katolska kyrkan istället för att gömma undan dem längst inne i skåpet i den ekumeniska dialogen. Jag tror det blir mycket fruktbarare så för alla parter och för helheten.
mvh
//Bengt
Bengt Malmgren,
ingenting hindrar den katolska kyrkan att bära fram sina skatter (vårt andliga språk) samtidigt som vi anstränger oss för att förstå andra kristnas andliga språk. Om vi gör så kan vi begära samma öppenhet från andra.
Jag tror det är en bättre väg att gå i stället för att fortsätta grälet/debatten om sakramentens antal, som nu pågått i nästan 500 år.
Det handlar alltså om att gemensamt försöka förstå varandras språk i stället för att ömsesidigt kräva språkbyte.
Gert Gelotte
Irène,
På ytan kan det förstås verka enklast att olika åsikter om vad som är den ”sanna” tolkningen av kristendomen hålls var för sig. Vilket åtminstone utåt ser ut att vara påvens plan.
Om det inte vore för att många olika tolkningar behövs för att komma i närheten av vad den sanna kristendomen egentligen är. Se bara på de fyra evangeliernas olika skildringar av Jesu liv och verksamhet.
Gert,
Jag är benägen att hålla med dig om att mer tystnad och färre paragrafer vore välgörande för tron.
/Anneli