-
Länkar
-
Senaste inläggen
Senaste kommentarer
- Irene Nordgren om Fy skam igen diakon Göran Fäldt och fy skam igen Katolsk Horisont
- Anna om Fy skam igen diakon Göran Fäldt och fy skam igen Katolsk Horisont
- Irene Nordgren om Fy skam igen diakon Göran Fäldt och fy skam igen Katolsk Horisont
- Gunnar Eriksson om Fy skam igen diakon Göran Fäldt och fy skam igen Katolsk Horisont
- Gunnar Eriksson om Fy skam igen diakon Göran Fäldt och fy skam igen Katolsk Horisont
Bloggrulle
Meta
Dagsarkiv: juni 10, 2021
Människor och Tro – ”Kvinnorna som trotsar Vatikanen”
Torsdag 10 juni Medverkande: Ulla Gudmundson, tidigare diplomat och ambassadör vid Heliga StolenYvonne Maria Werner, historiker som forskar om katolicismens historiaFlaminia Giovanelli, Vatikanens första kvinnliga undersekreterareMarta Rodriguez, grundare institutet för kvinnorstudier vid Regina Apostolorums universitetKate McElwee, vd för Women’s Ordination … Fortsätt läsa
Publicerat i Uncategorized
4 kommentarer
4 svar till ”Människor och Tro – ”Kvinnorna som trotsar Vatikanen””
Hela frågan sinnessjuk! Känner doften av häxbål.
Heder åt Dig Irène!
Ödmjukhet – frivillig underordning – självuppoffring.
Frivillig underordning och självuppoffring är farliga anlag. De leder till servilitet och inte sällan bitterhet. Katarina av Siena hävdar bestämt att vi inte kan vara ”slavar” eller tjänare och ligga vid Kristi fötter och kräla. Vi är kallade att vara Kristi vänner och vila i Kristi öppna sida (inte sällan uppfattad som livmoder) och dela Kristi hemligheter. Vi är jämbördiga med Kristus! Det är vår kallelse, varken mer eller mindre!
Om ödmjukhet skriver Dag Hammarskjöld i Vägmärken 29 juli 1959: ”Ödmjukhet är motsatsen till självförödmjukelse i lika hög grad som till självförhävelse. Ödmjukhet är att icke jämföra sig. Vilande i sin verklighet är jaget icke bättre eller sämre, icke större eller mindre, än annat eller andra. Det är – intet men samtidigt ett med allt. I denna mening är ödmjukhet restlös självutplåning. Att i ödmjukhetens självutplåning vara intet, och ändå i kraft av uppgiften förkroppsliga hela dess tyngd och auktoritet är den kallades livshållning.” Ödmjukhet förutsätter närvaro i tid och rum, en närvaro i sin egen medelpunkt, i en acceptans av den jag är som person.
Det är inte bara män som är kallade att förverkliga en kallelse i hela dess tyngd och auktoritet. Varje människa har den kallelsen. Och det kräver mod och frimodighet. Det är precis vad Anne Soupa och många kvinnor med henne har som öppet erkänner den kallelse de har till olika kyrkliga tjänster / ämbeten.
Professor Yvonne Maria Werner kanske ska vara lite försiktig med hur orden används. I trossammanhang rör orden vid människans innersta, vår innersta klostercell, som vi bär med oss ut i världen.
Det är den frivilliga underordningen och självuppoffringen som lett till alla övergrepp, såväl sexuella som samvetsövergrepp, maktövergrepp, ekonomiska övergrepp, inte minst på ordenssystrar.
Sr Madeleine OP
Tack Madeieine
Det du skriver om att vara vän och jämbördig med Kristus stämmer så helt på den Anne Soupa jag helt hastigt hade förmånen att möta i Rom, 2018. Hon som då utbildade kvinnor och några män också i homelitik för att de sedan skulle leda söndagsgudstjänster på landsbygden. De gjorde det då biskoparnas uppdrag och för att inte trampa på ömma tår ledde de varken eukaristifirande eller delade ut konsekrerade hostior. Istället firade de ordets liturgi och smorde deltagarna med olja för att de skulle läkas och helas av Kristi närvaro.
Det jag hörde i Annes berättelse var förutom mod och klarsyn också en mystiker som lugnt och sakligt lät sig näras av Katarina av Siena och Julian av Norwich vila i den öppnade sidan. Redan då talade Anne om att våga sätta ord på och berätta uppåt i kyrkans hierarki om sina kallelser. Kallelser som hon redan identifierat ”nedifrån” från ett illa medfaret Guds folk på franska landsbygden. Naturligtvis var den då 70 – åriga Anne helt klsrsynt över att ett brev till en nuntiatur inte skulle tillfredställa ens lågt ställda karriärsambitioner och maktanspråk. Nej, ett brev till en nuntiatur är i bästa fall en viktig profetisk symbolhandling just därför att den möts av antingen kompakt tystnad eller som nu av rent kränkande motivtolkningar av förment objektiva forskare. Idag kan jag med glädje se tillbaka på detta möte med en mystiker och en modig kvinna. Nej, någon klättrare på någon karriärsstege blir hon nog aldrig, men väl en Kristi vän. Som precis som sin vän inredningssnickren förmådde kombinera troheten mot illa medfarna i Guds folk med en provokation mot självförgudande maktanspråk
Erik Westerberg .
Tack Erik , det var en väldigt fin läsning.
Agneta