Torsdag 10 juni
Medverkande:
Ulla Gudmundson, tidigare diplomat och ambassadör vid Heliga Stolen
Yvonne Maria Werner, historiker som forskar om katolicismens historia
Flaminia Giovanelli, Vatikanens första kvinnliga undersekreterare
Marta Rodriguez, grundare institutet för kvinnorstudier vid Regina Apostolorums universitet
Kate McElwee, vd för Women’s Ordination Conference
Anne Soupa, teolog och bibelexpert
Marie-Automne Thepot, medgrundare av katolska kvinnorättsgruppen Toutes Apotres
Antoine Guggenheim, präst i Notre dame de l’Esperance
Maria Mesrian, aktiv inom Maria 2.0
https://sverigesradio.se/manniskorochtro
// Irène
PS Alltid spännande att få lära sig nya saker om tingens katolska ordning ! I programmet får vi bla lyssna på Yvonne Maria Werner som menar att det inte är konstigt att kvinnoprästförespråkare – typ de som intervjuas i programmet – får motstånd :
”Man betonar maktaspekterna. Man strävar efter makt och inflytande. Som om den kristna tron gick ut på det. Men i själva verket är det motsatta fallet. Den kristna kyrkan predikar ödmjukhet, frivillig underordning, självuppoffring.”
Så intressant ! Om jag tolkar Yvonne Maria Werner rätt så menar hon att det är just därför som katolska kyrkan inte kan acceptera kvinnliga präster. Kvinnor saknar ju underförstått de för prästämbetet nödvändiga egenskaperna / dygderna ”ödmjukhet, frivillig underordning, självuppoffring” – vilka är specifikt förbehållna det manliga könet. Nu förstår jag bättre motståndet mot kvinnliga ämbetsbärare ! Det ska till en professor att göra svårförståeliga ting mer lätta att ta till sig ! Det är ju lika löjligt och befängt att plädera för kvinnliga ämbetsbärare som att i rättvisans namn plädera för att män ska få föda barn ! Om Gud hade velat att män skulle föda barn så hade Gud naturligtvis utrustat också män med en livmoder och om Gud hade velat att också kvinnor skulle bli präster så hade Gud naturligtvis också utrustat kvinnor med de för prästämbetet nödvändiga egenskaperna som ligger i den manliga Y-kromosomen !
Stockholms katolska Stift kan skatta sig lycklig ! Det ska till en professor som forskat om katolicism och som tillika själv är katolik och som grädde på moset dessutom är kvinna – för att katoliker äntligen ska förstå !
Intervjuaren försökte förgäves påminna Yvonne Maria Werner om att en av de intervjuade kvinnorna ändå uttryckt en kallelse….. Icke sa Nicke ! ”Hon känner sig kallad till makt och större inflytande i kyrkan” visste professorn att förtälja !
Yvonne Maria Werner har dock inget emot att kvinnor alltmer får / kan ta över administrativa uppgifter i kyrkan.
Detta motiverar professorn så här : ”Ty eftersom det råder prästbrist i västvärlden så kan man se det som slöseri att administrativa funktioner är förbehållna präster.” Som sagt! Det ska till en professor att få sina åhörare mållösa !
Ulla Gudmundson höll inte med Yvonne Maria Werner utan menade att det inte var fult att kvinnor tar fram maktfrågan.
”Det handlar delvis om att avslöja maktförhållanden i kyrkan och det handlar också om att kvinnor kan känna sig kallade till annat än administrativa uppgifter – till att predika Guds ord. Jag tror att många katolska kvinnor drivs av detta.”
Hela frågan sinnessjuk! Känner doften av häxbål.
Heder åt Dig Irène!
Ödmjukhet – frivillig underordning – självuppoffring.
Frivillig underordning och självuppoffring är farliga anlag. De leder till servilitet och inte sällan bitterhet. Katarina av Siena hävdar bestämt att vi inte kan vara ”slavar” eller tjänare och ligga vid Kristi fötter och kräla. Vi är kallade att vara Kristi vänner och vila i Kristi öppna sida (inte sällan uppfattad som livmoder) och dela Kristi hemligheter. Vi är jämbördiga med Kristus! Det är vår kallelse, varken mer eller mindre!
Om ödmjukhet skriver Dag Hammarskjöld i Vägmärken 29 juli 1959: ”Ödmjukhet är motsatsen till självförödmjukelse i lika hög grad som till självförhävelse. Ödmjukhet är att icke jämföra sig. Vilande i sin verklighet är jaget icke bättre eller sämre, icke större eller mindre, än annat eller andra. Det är – intet men samtidigt ett med allt. I denna mening är ödmjukhet restlös självutplåning. Att i ödmjukhetens självutplåning vara intet, och ändå i kraft av uppgiften förkroppsliga hela dess tyngd och auktoritet är den kallades livshållning.” Ödmjukhet förutsätter närvaro i tid och rum, en närvaro i sin egen medelpunkt, i en acceptans av den jag är som person.
Det är inte bara män som är kallade att förverkliga en kallelse i hela dess tyngd och auktoritet. Varje människa har den kallelsen. Och det kräver mod och frimodighet. Det är precis vad Anne Soupa och många kvinnor med henne har som öppet erkänner den kallelse de har till olika kyrkliga tjänster / ämbeten.
Professor Yvonne Maria Werner kanske ska vara lite försiktig med hur orden används. I trossammanhang rör orden vid människans innersta, vår innersta klostercell, som vi bär med oss ut i världen.
Det är den frivilliga underordningen och självuppoffringen som lett till alla övergrepp, såväl sexuella som samvetsövergrepp, maktövergrepp, ekonomiska övergrepp, inte minst på ordenssystrar.
Sr Madeleine OP
Tack Madeieine
Det du skriver om att vara vän och jämbördig med Kristus stämmer så helt på den Anne Soupa jag helt hastigt hade förmånen att möta i Rom, 2018. Hon som då utbildade kvinnor och några män också i homelitik för att de sedan skulle leda söndagsgudstjänster på landsbygden. De gjorde det då biskoparnas uppdrag och för att inte trampa på ömma tår ledde de varken eukaristifirande eller delade ut konsekrerade hostior. Istället firade de ordets liturgi och smorde deltagarna med olja för att de skulle läkas och helas av Kristi närvaro.
Det jag hörde i Annes berättelse var förutom mod och klarsyn också en mystiker som lugnt och sakligt lät sig näras av Katarina av Siena och Julian av Norwich vila i den öppnade sidan. Redan då talade Anne om att våga sätta ord på och berätta uppåt i kyrkans hierarki om sina kallelser. Kallelser som hon redan identifierat ”nedifrån” från ett illa medfaret Guds folk på franska landsbygden. Naturligtvis var den då 70 – åriga Anne helt klsrsynt över att ett brev till en nuntiatur inte skulle tillfredställa ens lågt ställda karriärsambitioner och maktanspråk. Nej, ett brev till en nuntiatur är i bästa fall en viktig profetisk symbolhandling just därför att den möts av antingen kompakt tystnad eller som nu av rent kränkande motivtolkningar av förment objektiva forskare. Idag kan jag med glädje se tillbaka på detta möte med en mystiker och en modig kvinna. Nej, någon klättrare på någon karriärsstege blir hon nog aldrig, men väl en Kristi vän. Som precis som sin vän inredningssnickren förmådde kombinera troheten mot illa medfarna i Guds folk med en provokation mot självförgudande maktanspråk
Erik Westerberg .
Tack Erik , det var en väldigt fin läsning.
Agneta