På Bengts blogg ”Prästämbetet, memorandum, förtroendet för kyrkans herdar mm” där bla Samuel engagerat sig hårt har diskussionen landat på påveämbetet och dess primat. Jag läser kritiken från Paul mot romerska katoliker.
Tyvärr alldeles BERÄTTIGAD kritik.
”Tjänanade och samordnande inte de dominerande aspekterna av den romerske biskopens primat.”
Så sant som det är sagt.
Paul skriver.
”Jag blir alltid lika förbryllad när romerska katoliker framställer påveämbetet som något som tjänar enheten. Finns det någon annan lärosats eller företeelse som skapar tillnärmelsevis lika stor splittring bland de kristna, än just den romerske BISKOPENS (sakramentalt finns ju ingen högre vigning än biskopens inom ämbetet) anspråk på personlig ofelbarhet och universaljurisdiktion?
”Tjänande” och ”samordnande” är problemfria aspekter av primatet (som finns på flera nivåer än den romerska) – tyvärr är det inte dessa aspekter som dominerat och dominerar…Och tyvärr ger de senaste påvarnas tal om ”tjänande” och ”samordnande” mest intryck av ett slags rökridåer med syfte att få andra kristna att glömma anspråken på ofelbarhet och universaljurisdiktion, trots att Rom ingalunda givit upp dessa anspråk.
Den principiella innebörden av primatet påverkas inte det bittersta av hur bra eller dåligt de senaste påvarna hanterat pedofilfall och annat – det är en lärofråga. Ett helgon på påvestolen gör inte de dogmatiska anspråken lättare att godta.”
// Irène
PS Jag skulle inte kunna uttrycka det bättre.
Ser ytterligare kommentar från Paul som äntligen fått Bengt Malmgren att ge sig, åtminstone när det gäller påvens primat.
