Archive for the 'Uncategorized' Category

Published by Gert Gelotte on 02 Jun 2017

”Efter oss syndafloden”

Vänner,

”efter oss syndafloden” är en kommentar som tillskrivs ömsom Louis XV ömsom hans officiella älskarinna madame de Pompadour. Syndafloden kom och svepte undan Louis XVI och den franska feodala monarkin. Behovet av politiska reformer hade diskuterats under större delen av 1700-talet. Men ingenting blev gjort. För många hade för mycket att förlora, monarkin förföll orubbligt stabil och det gick alltid att skylla på att tiden inte var mogen.

Politiska reformer i ett samhälle är som säkerhetsventilen på en ångpanna. Reformstopp är som att stänga ventilen. Explosionen som följer motsvaras i samhället av revolution. Franska revolutionen svepte undan allt, det som var dåligt såväl som det som var bra. Det är så revolutioner fungerar.

I katolska kyrkans historia skedde motsvarande under 1400-talet. Reformbehovet var stort. Nästan alla insåg att reformer var nödvändiga men ingenting skedde. för många hade för mycket att förlora, kyrkan uppfattades som orubbligt stabil och det gick alltid att skylla på att tiden inte var mogen. Reformationen var en revolution. Den svepte undan allt, dåligt som bra och 500 år senare lever vi fortfarande med konsekvenserna.

Man skall vara försiktig med resonemang på temat ”nu som då”, men nog finns paralleller. Katolska kyrkan i vår tid är i akut behov av reformer. Nästan alla inser det, men ingenting görs. För många har för mycket att förlora, kyrkan tycks orubbligt stabil och det går alltid att skylla på att tiden inte är mogen.

Men när blir tiden mogen? Hinner den bli det innan det är försent? Reformer kan kontrolleras. Det går att ta bort det som är dåligt och bevara det som är bra. Revolutioner tar inga sådana hänsyn. Efteråt måste framtiden byggas på det förflutnas ruiner.

Gert Gelotte

Published by Gert Gelotte on 30 Maj 2017

Dags för modiga initiativ

Vänner,

i den österrikiska tidningen Kurier föreslår och upprepar Helmut Schüller Kyrkoherdeinitiativets centrala reformkrav, demokratisering av biskopsval, avskaffande av pliktcelibatet samt prästvigning av kvinnor.

Personligen ställer jag mig frågan hur länge Kyrkoherdeinitiativet kan argumentera för reformer och utöva tålamod med påve Fraciskus utan att förlora i trovärdighet. Schüller efterlyser modiga initiativ av biskoparna. Kanske är det dags för modiga initiativ från medlemmarna i Kyrkoherdeinitiativet.

https://kurier.at/politik/inland/pfarrer-initiative-schaefchen-sollen-bischoefe-mitwaehlen/261.989.086

Gert Gelotte

Published by Gert Gelotte on 26 Maj 2017

Brittisk biskop vill diskutera gifta präster

Vänner,

Crispian Hollis, pensionerad biskop av Portsmouth, säger i ett uttalande för NCR att prästvigning av gifta män ”behöver utredas öppet inom kyrkan i England och Wales på såväl nationell nivå som stiftsnivå.

Biskop Hollis säger att han är ”allt mer medveten” om vilka påfrestningar präster utsätts för på grund av prästbristen. Han anser att frågan om prästvigning av gifta män inte skall diskuteras enbart inom församlingar och bland ledfolket”.

Hollis uttalande är ett litet steg framåt, men som vanligt inställer sig frågan vad det är som händer när biskopar (och präster) pensioneras? Plötsligt ser de verkligheten och börjar tala om den.

https://www.ncronline.org/news/world/married-priests-groups-call-uk-church-have-national-courageous-conversation

Gert Gelotte

Published by Gert Gelotte on 25 Maj 2017

Vilken abortlagstiftning vill Respekt och Stockholms katolska stift ha?

Vänner,

Pengarna från Respekt kommer ytterst från Stockholms katolska stift eftersom Respekt är ett så kallat stiftsorgan. Att Respekt och stiftet är motståndare till svensk abortlagstiftning är sannolikt. Helt säker kan man inte vara. Det är nämligen högst oklart vilken abortlagstiftning Respekt, stiftet och ytterst biskop Anders Arborelius vill ha i stället.

Jag har frågat i olika katolska sammanhangoch aldrig fått ett någorlunda tydligt svar. Enstaka konservativa katoliker förspråkar abortförbud, men jag har aldrig hört någon representant för stiftet eller Respekt göra det. Det är bra. Den som förespråkar abortförbud har knappast tänkt igenom konsekvenserna. Eller också har man det och struntar i dem.

Att jag försvarar den svenska abortlagstiftningen torde vara väl känt. Det är en av anledningarna till att jag är illa sedd i katolska sammanhang. Men som alltid är jag beredd att ta en diskussion och att ompröva min ståndpunkt om någon kan visa på en lagstiftning som vore bättre.

Hittills, när jag fråga efter vilken abortlagstiftning stiftet ocb Respekt vill ha i stället för den nuvarande har svaret varit tystnad. Mot tystnad är det svårt att argumentera. Lagstiftning kan inte ersättas med icke lagstiftning. Så därför frågar jag igen:

Vilken abortlagstiftning vill ni ha i stället för den nu gällande?

Det är först när det finns olika alternativ som en diskussion blir meningsfull. Att bara vara mot leder ingen vart. För att komma någonstans måste man också vara för något.

Gert Gelotte

Published by Gert Gelotte on 24 Maj 2017

100 000 kronor till ett spektakel

Vänner,

katolska stiftets organisation Respekt har beslutat skänka 100 000 kronor till barnmorskan Ellinor Grimmark, som bidrag till hennes rättegångskostnader.

Grimmark är barnmorskan som sökte jobb på en avdelning där aborter och preventivmedelsrådgivning ingår i arbetsuppgifterna. När hon meddelade att hon inte vill delta i vare sig abort- eller preventivmedelsverksamhet fick hon inte jobbet, vilket är högst rimligt. Den som söker ett arbete, men bara vill utföra delar av det kan inte räkna med att bli anställd.

Ellinor Grimmark kräver samvetsfrihet och anser sig diskriminerad när hon inte själv får bestämma vilka patienter hon vill hjälpa och vilka hon vill slippa. Denna ståndpunkt driver hon utan framgång genom det svenska rättsväsendet. Förklaringen är enkel. Ellinor Grimmark har samvetsfrihet. Ingen tvingar henne att söka jobb på en kvinnoklinik där aborter och preventivmedel ingår i arbetsuppgifterna.

Grimmarks processande är ett spektakel som det är upprörande att katolska stiftet väljer att delta i.

http://www.dn.se/arkiv/nyheter/abortvagrande-barnmorska-vadjar-om-bidrag/

Gert Gelotte

Published by Gert Gelotte on 23 Maj 2017

Det finns alltid kryphål

Vänner,

kyrkan har alltid varit bra på att finna doktrinära kryphåll till framtiden genom det nuvarandes skenbara orubblighet. I denna artikel från The Tablet diskuteras öppningar mot den anglikanska kyrkan och dess kvinnliga präster. Resonemangen torde vara tillämpliga även på katolska kyrkans förhållande till svenska kyrkan – och dess kvinnliga präster:

http://www.thetablet.co.uk/news/7068/0/anglican-orders-not-invalid-says-cardinal-opening-way-for-revision-of-current-catholic-position-#.WRh-DchVpXQ.facebook

Persnligen tycker jag det vore hederligare att stå för de förändringar som skett och de förändringar som behöver ske. Men om nödvändiga reformer endast kan genomföras under sken av att de i grund och botten inte innebär någon förändring så är det, trots hyckleriet, bättre än inga reformer.

Gert Gelotte

Published by Gert Gelotte on 22 Maj 2017

”Och dock rör hon sig”

Vänner,

en väsentlig artikel om den till synes eviga frågan: Har något väsentligt i kyrkans doktrin förändrats? Många konservativa hävdar mot bättre vetande att allt är som det alltid varit. Men så är det ju inte.

Från the Tablet: maj 2017
av Sara Maitland

Official teaching has changed throughout the whole history of the Church

I find myself darkly baffled by the – to me bizarre – conviction held by clearly honest and profoundly faithful Catholics – including many theologically well-trained highly placed clerics – that the teaching of the Church cannot change. I am baffled on two levels simultaneously: in the first place it is patently untrue, and more seriously I don’t understand why anyone sane would want it to be true.

Official teaching – not just on ethics, but on fundamental doctrine – has changed (or “developed” to the point that it might more honestly be called changed) throughout the whole history of the Church. Perhaps the most egregious example was in 1014 when Pope Benedict VIII officially inserted the “filioque” clause into the Nicene Creed, in contradiction of the ecumenical councils and in the knowledge that this would be deeply offensive to the Churches of the East. The “procession of the Holy Spirit”, and therefore the “economy” of the Trinity, is a major, central theological issue, part of our primary orthodox understanding of the person and nature of God – and it changed.

The Church has changed its teaching on the geocentric universe. In 1615 the Inquisition declared that heliocentrism was “foolish and absurd in philosophy, and formally heretical since it explicitly contradicts in many places the sense of Holy Scripture”. In 1992, after “only” nearly 400 years, John Paul II officially announced that Galileo had been wrongly condemned. Do people who believe that the Church’s teaching cannot change hold out for a pre-Copernican universe?

The Church has changed its teaching on witchcraft more than once. From about the eighth to the tenth centuries it was the belief that witches existed that was wrong, criminal and even heretical. After Malleus Maleficarum was published in 1487, the Church taught that witches did indeed exist, were heretical, could be tortured and should be burned. Not many of even the most conservative Catholics think that now (I hope).

The Church has changed its teaching on which was the first Gospel to be written, on evolution, on slavery, on the morality of trade unionism, on the status of Judaism, on interest on loans, on whether or not women can vote, on whether Origen is a saint and on how long you should fast before receiving Communion (for example!).

And on marriage. For more than half its temporal existence the Western Church has not even been sure if marriage was a sacrament at all. The first official declaration that marriage was a sacrament did not occur until 1184 at the Council of Verona. Until as recently as 1907 a marriage did not need a priest or even any witnesses to be valid. No one (except her ex-husband) seems to have had much problem with Radegund leaving her marriage and taking monastic vows instead; the Church made her a deacon in order to protect her from his attempts to get her back. The Byzantine Emperor gave her a relic of the True Cross and she was canonised very promptly after her death in 587.

But, for me, it is not just that manifestly the Church’s teaching does change (though usually very slowly); I find it delightful, proper and enriching that it changes. This is because both as individuals and particularly as a Church we are in a love-relationship with God; the relationship is – to push language to the deepest level of metaphor and almost to the point of collapse – spousal. And if you talk to two people who have been married, or who have been in love with each other for a long time, they will often speak of “always learning something new about him”, “she can still really surprise me” or “it’s an ongoing conversation – it deepens and deepens”. Such blessed people are talking about a relationship that is dynamic not static, increasing not diminishing, exciting not repressive. It is not that the beloved has “changed” into someone else, it is that our capacity to see, to know, to understand has expanded, refreshed itself.

As so often, Jesus gives us the best images: “Indeed, the water I give you will become a fount of water springing up to eternal life” (John 4:12-14). The water that flows out of a fountain, or natural spring, is never stagnant – the water is fresh and new and yet the fountain is the same fountain each time you drink from it. Or as the Breviary puts it: “You are unchanging, always new” (Prayer during the Day; Friday Week 3). And what is so terrible about that?

Sara Maitland is a novelist and writer.

Published by Gert Gelotte on 22 Maj 2017

Mellan rädsla och nyfikenhet

Vänner,

en ledare i NCR diskuterar hur katolska kyrkan ända upp på biskopsnivå klyvs mellan rädsla för samtiden och vilja att ta sig an den. Exemplen är från USA men artikeln torde vara lika relevant i Europa

https://www.ncronline.org/news/spirituality/editorial-enemy-not-secular-world-it-fear

Gert Gelotte

Published by Irène Nordgren on 21 Maj 2017

Biskop Anders utnämns till kardinal

”Påve Franciskus och biskop Anders Arborelius hejar på publiken som kommit för att delta i mässan på Swedbank Stadion i Malmö i början på november 2016. Foto: Emil Langvad/TT”

”Förste svenske kardinalen utsedd: Glad och överraskad”

Anders Arborelius blir Sveriges första kardinal. Beskedet var överraskande – till och med för biskopen själv.
– Biskopen är fantastiskt glad och överraskad, säger Kristina Hellner, kommunikationsansvarig på Stockholms katolska stift.”

https://www.svd.se/arborelius-blir-kardinal

”Anders Arborelius är nu biskop i Stockholms katolska stift, Sveriges första katolska biskop av svensk börd sedan reformationen. Han blir den första svenska kardinalen någonsin. ”

https://www.svt.se/nyheter/utrikes/paven-utnamner-svenske-anders-arborelius-till-ny-kardinal

// Irène

PS Biskop Anders gratuleras till utnämningen.

Published by Gert Gelotte on 17 Maj 2017

”Våga tänka nytt”

Under rubriken ”Våga tänka nytt!” höll dominikansyster Madeleine Fredell ett anförande vid Allkristna mötet i Skara den 6 maj. Anförandet är ett väsentligt bidrag till såväl den ekumeniska diskussionen som till frågan om kyrkans framtid i Sverige. Jag tar mig friheten att publicera talet i sin helhet och överlämnar ordet till syster Madeleine Fredell OP:

page1image1992

”Våga tänka nytt!” Det är en mycket utmanande rubrik. Tänker Gud nytt? Ja, hela tiden, om Gud nu tänker över huvudtaget! Gudsvinden talar ett levande skaparord och det blir till. Vi talar och namnger företeelser omkring oss och skapar därmed klarhet i tillvaron. Att tänka nytt är att skapa mening i en tillvaro som hela tiden förändras. Det är vår kallelse om vi ska representera Gud för varandra som heliga och barmhärtiga och det är inget som är bekvämt. I Uppenbarelseboken 21:5 läser vi att personen som sitter på tronen säger ”Se jag gör allting nytt!” Det är en uppmaning till oss, men vågar vi det? Vi vet ju att profeter stenas och inte blir erkända i sina egna sammanhang och martyrer har vi gott om. Det verkar alltså vara lugnast med status quo, att göra som vi alltid gjort och bevara tryggheten. Utmaningen ligger i om vi tar emot Guds skaparande och gör den till ett med oss själva och därmed både vågar tala och handla med total frimodighet, med parrhesia, som det heter på grekiska i de nytestamentliga texterna.

När vi i år högtidlighåller reformationsminnet så tittar vi på de reformer och förändringar som ägt rum under kyrkohistorien. De är många och långt ifrån bara det som hände kring Martin Luther på 1500-talet. Han spelade visserligen en avgörande roll för kyrkohistorien i Europa och så småningom i hela världen, men han var del av en lång tradition av reformatorer och reformer i den kristna gemenskapen. Det är bra att vi påminner oss om den grundläggande utmaningen för all kristen gemenskap, nämligen att kyrkan alltid bör vara i ständig reform, ecclesia semper reformanda est. Det är något som påven Franciskus upprepar i så gott som allt han säger och skriver. Det var således inte så märkligt att han valde att komma till Lund för att inleda reformationsminnet 31 oktober förra året även om det samtidigt var revolutionerande sett ur ett ekumeniskt och kyrkohistoriskt perspektiv. Allt bottnar i den uppmaning jag nu ska lägga ut, nämligen att våga tänka nytt.

Inför reformationsminnet hade ett gemensamt dokument tagits fram av det katolska enhetsrådet och Lutherska världsförbundet, Från konflikt till gemenskap, 2013. Det är banbrytande såtillvida att båda parter skriver en smärtsam historia tillsammans och även belyser det som fortfarande skiljer kyrkofamiljerna åt. Dokumentet är också revolutionerande för det vänder sig till alla oss vanliga troende och vill att vi gör ekumenik på lokalplanet. Dokumentet ger oss många redskap för att vi själva ska skapa enhet. Det som kan begränsa oss är bara vår feghet och bristande kreativitet. I det gemensamma uttalandet mellan påven och Lutherska Världsförbundets ordförande, biskop Munib Younan, uppmanas vi att vara djärva och använda vår fantasi. Och i dokumentet från 2013 räknas fem imperativ upp som vi ska förverkliga. Jag ska här stanna vid det fjärde av dem, nämligen att vi gemensamt på nytt upptäcker kraften i Jesu Kristi evangelium för vår tid. Det om något är att våga tänka nytt!

För att tänka nytt måste vi minnas vår tro på två sätt. Vi ska samtidigt minnas historien och framtiden i nuet. Både historien och framtiden, teologiskt eskatologin, är revolutionerande, subversiva, för de kastar om vår världsordning eller borde i alla fall kasta om vårt sätt att tänka. Vi kallar det för det subversiva minnet och den subversiva eskatologin. Om vi handlar efter minnet i båda fallen leder det till ett mycket obekvämt liv, inte minst inom våra kyrkostrukturer. Men det handlar också om en så kallad dogmutveckling, en utveckling av själva den kristna läran, det vill säga själva innehållet i vår tro. När det subversiva minnet och den subversiva eskatologin tillåts att ta form vare sig det gäller i form av en ny organisatorisk struktur eller en uppdaterad trossats, så förlorar många sin makt och då blir det obekvämt att lyssna till skaparanden. Det blir obekvämt att vara profeten … Hela tiden måste vi påminna oss Jesu ord till sina lärjungar som kämpade efter att sitta på hans högra och vänstra sida: ”Så är det inte hos er!”1

Det subversiva minnet av historien och av framtiden

Om vi ska våga tänka nytt, våga reform både av oss själva och av kyrkan som gemenskap, fordras att vi kan leva i spänningsfältet mellan det historiska och det eskatologiska minnet, att vi är kreativa i nuet. I 1917 års översättning läser vi i 2 Kor 6:2 ”Nu är den välbehagliga tiden, se nu är frälsningens dag.” I detta nu kan vi alltid vända om och ta ut en ny färdriktning utan att gräma oss över det som varit. Att vara kristen innebär att vara realist i nuet och att gå in i tillvaron precis sådan den är. Där kan vi göra skillnad. I en drömtillvaro eller i ohälsosam ånger fastnar vi antingen i illusioner eller i en handlingsförlamande bitterhet.

Som kristna ska vårt handlande födas i minnet av två historiska händelser. Det ena handlar om Israels folks uttåg ur Egypten, om befrielsen från slaveriet under en tyrannisk härskare. Men låt mig omedelbart säga att även om folket levde i förtryck och slaveri så hade de mat för dagen, de hade trygghet och de visste vad de kunde förvänta sig av morgondagen. Deras status quo var bekvämt även om det var helt ofritt. Inte för att Mose hörde till de mest övertygande folkliga befrielseledare, men han fick i alla fall folket att lämna bojorna och köttgrytorna och vända sig mot ett möjligt förlovat land i fjärran.

Denna befrielse firar våra judiska bröder och systrar alltsedan den ägde rum. Och nej, det var säkert ingen storslagen revolutionär skara som tågade fram genom Röda havet, snarare en grupp trashankar som satt sin tillit till ett orimligt löfte som inte heller Mose visste om han skulle kunna locka folket med i längden. Men man minns den där dagen när man faktiskt blev fri, när kraven och ansvaret ännu inte gjort sig alltför påminda i öknens karghet. Och man firar den år efter år i hopp om att det kanske ändå en dag ska bli bättre. För varje år blir befrielsen allt större och man får kraft att faktiskt också ta ansvaret i öknen och med åren kan man befria sig från ytterligare förtryck och avgudar. Minnet av det som en gång hände blir subversivt. Man får sin självförståelse genom befrielsen både som individ och folk och religiös gemenskap. Och självförståelsen som ett befriat folk håller genom årtusendena och kan bli gnistan till nya befrielser.

Den kristna historien börjar också med en befrielse och med samma utmaningar om än med andra förtecken. Det som gör att vi kallar oss kristna är att vi grundar vår tro och gemenskap på en förlorad kropp. Han som hade givit en liten grupp män och kvinnor hopp om att Guds utvalda folk skulle bli det de enligt traditionen såg sig kallade till att vara, nämligen ett upprättat folk med en tro som inte sålde sig till ockupationsmakterna. Han som kallades Jesus blev dömd och avrättad som den värsta brottslingen och de närmaste hade fegt övergivit honom, utom några kvinnor och lärjungen som han älskade. Det var ett nesligt slut och därtill kom att kroppen gått förlorad.

Och så finns Jesus plötsligt där igen – och ändå inte. Varje gång någon av dem försöker gripa tag i honom är han bara borta. De kallas att gå till Galiléen, tillbaka till vardagen och möta honom där. Och de vet verkligen inte vad de ska tro, för det är han och ändå inte han, och så är han försvunnen igen. Snart nog finns inte heller den där märkliga närhetsupplevelsen kvar och den lilla skaran tvingas se på varandra istället. En dag, inspirerade av Guds skaparande, gudsvinden som talar och skapar i ett nu, får de visshet om att de ska lyssna till varandra och se på varandra och bryta brödet med varandra. Då tar den uppståndne form mitt ibland dem, i var och en av dem. Då blir de kristusansiktet för världen. De ritualiserar det i att genom dopet dö och uppstå med Jesus Kristus, denne Messias som Gud lovat sitt folk. Kroppen är återfunnen i gemenskapen och i varje enskild person – men först när de släppte taget om Jesu fötter, när de låter Gud leva vidare i dem själva, låter Gud göra något nytt. Detta minns vi och gestaltar subversivt i varje gudstjänst och i varje nattvard som vi firar.

Och ändå är vi kvar i öknen. Det förlovade landet tog inte form som man hade förväntat sig. Man kunde inte längre avlasta ansvaret på Jesus. Som döpta återfick man ansvaret och blev myndigförklarad. Och även om Jesus var en historisk person så skiljer sig berättelserna om honom på ett sådant sätt att vi inte heller kan kodifiera ett detaljerat beteende. Evangelierna lämnar snarast efter sig ett slags ethos, ett förhållningssätt som måste konkretiseras i varje tid och på varje enskild plats. Vi fråntas således inte ansvaret att gestalta Kristusansiktet och måste göra jobbet själva, generation efter generation.

Innan jag går vidare låt mig ge erkännande till de teologer som myntat de två begrepp jag nu har använt mig av. Det subversiva minnet tillskriver vi dominikanen Marie-Dominique Chenu (1895 – 1990)2 och att kristendomen är grundad på en förlorad kropp har formulerats av jesuiten Michel de Certeau (1925 – 1986)3.

Vad är då det eskatologiska minnet, det vill säga minnet av framtiden, av Guds löfte till oss? Nuet är själva ökenvandringen och det ska vi återkomma till. För Mose och den lilla folkskaran från Egypten var minnet om framtiden det förlovade landet som avtecknade sig i fjärran. Ingen når fram dit, så gjorde inte heller Israels folk. Det förlovade landet är lite av en utopi, men en kreativ sådan, ett löfte som vi själva ska förverkliga här och nu. Det goda samhället är något i ständig tillblivelse, inget som någonsin helt och fullt blir färdigt.

Ibland är det lätt att läsa de bibliska berättelserna om paradiset eller om en ny himmel och en ny jord som något som skulle ligga framför oss. Så är inte fallet, paradiset ligger bakom oss, så tillvida att det är något vi minns som något absolut gott. Samtidigt är det eskatologiskt, det ligger utanför tiden, eller hellre i tidens djupdimension. Det är minnet av något vi kan sträva efter och gestalta konkret – om vi vill. Om vi vill lyssna till Guds skaparande och följa henne.

Framtiden är okänd och vi har fått förmågan att vara Guds medskapare av densamma. Men vi måste själva tolka och välja vad vi ska göra. Vi är myndigförklarade och måste ta ansvar. Och det är inte självklart. Här finns ogräset blandat med vetet, här finns de som ifrågasätter och anklagar oss, här börjar tvivlet på vad som är gott. Åklagaren, eller anklagaren, bibelns Satan eller djävul, viskar ständigt i vårt öra. Eskatologin bör uppfattas som ett minne av eller påminnelse om Guds löften. Eskatologin är ett slags socialt, relationellt och politiskt program som fungerar som vägmärken för vad vi kan eller till och med skall göra, om vi vågar tänka nytt.

Nuets utmaning: öknen och den tomma graven

När Mose och den lilla folkskaran skulle ta ansvar för sig själva i öknen infann sig tvivlet och folkets anklagelse mot Mose. Hade han lurat dem? Folket ville frånhända sig ansvaret och återvända till magiska avgudar och allra helst till köttgrytorna i Egypten. Mose ifrågasattes. Han som hade velat ge folket frihet och ett vuxet ansvar.

Och vi kristna har för länge sen glömt att vi alla, var och en, utrustats med en frimodig skaparande. Att representera Gud och vara döpta till Kristus, vad får det för genomslag under vår egen ökenvandring? Vi skjuter gärna ansvaret på någon annan, på prästen, biskopen eller teologen eller på politikerna och makthavarna. Vi tar gärna emot köttgrytorna, men helst utan personlig ansträngning. Så har det alltid varit och så får det gärna förbli! Tänka nytt – nej, det är för obekvämt.

Hur ser Kristi ansikte för världen ut egentligen? Vad är det våra medmänniskor ser? De ser ett skamfilat, splittrat, sårat och ofta nog maktfullkomligt ansikte. Vi har lyssnat på det diaboliska, det som ordagrant ”kastar isär och splittrar”. Vi har inte följt Andens uppmaning att göra och tänka nytt som Guds representanter och Kristi ansikte i dag.

Om det subversiva minnet och den subversiva eskatologin ska mötas i ett kreativt nu och ta form på vår ökenvandring krävs frimodighet och djärvhet och att vi tar ett fullvuxet ansvar, både religiöst och politiskt. Då kan evangeliet bli kraftfullt i vår tid. Att leva evangeliets ethos måste i dag leda till en dekonstruktion och en nyskapelse av både innehåll och uttrycksform för vår tro. Vi måste riva ner det som hindrar oss att tänka nytt och bygga upp det som ger oss trovärdighet som kristen gemenskap i världen i dag. Inom teologin kallar vi det för dogmutveckling. Kardinalen och den salige John Henry Newman (1801 – 1899) definierade det som att för att förstå en betydelsefull och meningsbärande idé så måste den förändras för att förbli densamma, det vill säga för att bevara sin ursprungliga, subversiva kraft.

Den judisk – kristna traditionen utgörs av en upp till fyra tusen års tolkad erfarenhet av gudomliga och mellanmänskliga relationer. Erfarenheten, minnet, är en ständigt tolkad verklighet och inget som traderas som ett musealt föremål. Traditionen är levande eller så är den inte alls. Traditionen är heller varken helt ren och god utan fylld av tvetydigheter, kamp och lidande. Vår uppgift är att ge den ett innehåll och en mening som talar till vår samtid. Om traditionen blir till dogmer eller fastlagda och absoluta ”sanningar” tappar den sin meningsskapande inspiration och dör. Det subversiva och levande minnet är det som binder ihop historien och framtiden i ett kreativt nu.

Sammanlänkningen av dåtid, nutid och framtid kan illustreras av pilgrimsvandringen som också är en bild för en levande tradition. Under vandringen rör vi oss långsamt framåt. Kyrkan som sådan betecknas ofta som ett pilgrimsfolk på väg där själva vandringen är förmedlandet likaväl som upptäckten av nya troserfarenheter längs med vägen. Vallfärden är en fruktbar symbol för vad levande tradition är. När vi vandrar i en helig geografi, till platser som påminner oss om existentiella skeenden i mänsklighetens troshistoria, men också till platser som är heliga i vår egen personliga historia, gör vi tre saker samtidigt.

Först återknyter vi till ett skeende eller tolkning av en händelse i vår kollektiva eller i vår personliga historia. Vi återerövrar historien utifrån ett nytt perspektiv, vi har gjort nya erfarenheter i vårt liv som leder oss till en ny tolkning av historien som i sin tur ger ny mening åt våra liv. När vi vandrar kan vi inte förlora kontakten med underlaget, här har generationer vandrat före oss och vi går i deras spår och tar del av deras erfarenheter.

Vi måste också förhålla oss till nuet, känna hur marken har förändrats, hur landskapet fått ny form, se vad människor som bor på platsen har skapat nytt, sedan vi var där senast eller sedan ett helgon var där eller någon annan person som blivit avgörande för oss. Vi måste återerövra hela historien, inte bara en liten välkänd bit av den, och vi måste erkänna den kreativitet som omskapat platsen. Denna omtolkning av både det förflutna och nuet väcker vår egen skaparförmåga, väcker vår vilja att förvandla det som fortfarande inte har berörts av det glada budskapet, av frihet och befrielse.

Till sist väcker återerövrandet av en nytolkad historia och erfarenheterna här och nu hoppet om vad som är möjligt att göra. Traditionen, förmedlandet och återerövrandet, har givit upphov till en förnyelse som både är rotad i historien, nuet och framtiden. När vi är på vandring, lämnar vi vårt eget fotavtryck på marken. Vi gör vägen meningsfull på nytt, med nya medel, upptäckter och erfarenheter som nästa generation får ta del av som historia.

Först när alla dessa tre aspekter hålls ihop är det fråga om en levande tradition. Först då får historien och nuet en djupdimension, sätts in i något som är bortom tiden, i ett evighetsperspektiv. Här ser vi också att bibeln, Guds Ord, i sig är tradition. Somligt har inte längre någon relevans och måste lämnas åt sidan som förtryckande normer och förlegade kulturella mönster. Och den som leder vandringen i tiden som ett levande tecken på tidens och vandringens djupdimension eller evighetsdimension är Anden själv, den skapande gudsvinden som talar och därmed urskiljer konturerna i dunklet. Men Anden skänker ingen trygghet utan förväntar sig medskapare utan tungt bagage. Tron är en skatt som blir rikare ju mer den förmedlas, traderas, och som blir lättare att bära ju mer rotad den är i mänsklighetens hela troshistoria och ju mer integrerad den är i oss själva. Troshistoriens fulländning ligger inte i det förgångna utan i horisonten som avlägsnar sig ju mer vi närmar oss den. Den ligger i det förlovade landet eller i den återfunna kristuskroppen i oss själva och i gemenskapen.

De kristna är kallade att i nuet vara ett kristet paradigm, i politik, ekonomi, kultur och inte minst inom den kyrkliga institutionen själv. Bibelberättelserna talar klarspråk och vi är kallade att förverkliga det paradigm som bäst utmärker gudsriket. Vad gör vi åt lönesättning och värdering av arbetsinsatser? Gud ger samma lön åt de som arbetat en timma som åt de som arbetat tolv … Klär vi en tanklös slarver i kungliga kläder och slaktar gödkalven när han utblottad kommer hem …? Vilka får delta i tidernas mest revolutionära måltid, i eukaristin? Vilka är våra skatteindrivare och syndare? Att vara ledare innebär inte att härska utan att tjäna, att smutsa ner händerna och våga leva i en mångtydig verklighet. Om det kristna paradigmet tas på allvar kan inte de invanda mönstren av härskartekniker, avund, egoism, revirtänkande, protektionism och karriärism följas: ”Så är det inte hos er!”

Den kyrkliga gemenskapen har historien igenom varit anfrätt av både misstänkliggörande och angiveri och inte sällan dominerats av en tystnadens kultur. Det har lett till kyrkosplittringar men också bokstavligen tillintetgjort och dödat enskilda individer. Profeter fortsätter att stenas överallt i de kyrkliga gemenskaperna även om metoderna blivit mer raffinerade. Vi måste sluta att vara rädda, rädda för befrielsens och den förlorade kroppens eller den tomma gravens konsekvenser. Skaparanden gör oss till ansvarstagande och kreativa pilgrimsvandrare i öknen.

Kyrkostrukturer och sammanhållning

Biskopsrollen i den första kristna gemenskapen var att fungera som tillsyningsperson, att se till att de troende verkligen var ett kristusansikte för världen. Rollen behövs och borde inte vara annorlunda i dag, men den ska inte utföras med makt utan med auktoritet. Auktoritet som betyder att få andra att växa som människor. Biskopen är rösten för den förföljde profeten och rösten för den som ingen har. Biskopen borde vara en rättfärdighetens megafon som vågar tänka, säga och göra nytt för att världen ska tro. Här måste både revir i form av kyrkogränser och maktanspråk inåt gemenskapen ges upp.

Tecknet på att det kristna paradigmet efterföljs sker när nattvarden firas som den revolutionära måltid den är. Då kan ingen uteslutas och alla är inbjudna. Meningen med nattvarden, var att konkret visa att det himmelska gästabudet firades här och nu. Själva liturgin, ordagrant ”folkets handling”, skulle transcendera såväl nuet, vår aktuella livssituation, historien, nattvarden i relation till Jesu instiftande av densamma, och framtiden, det himmelska gästabudet. Det liturgiska skeendet placerar oss i ett evigt nu och transcenderar den förhandenvarande tillvaron. Nattvardsskildringarna i Nya Testamentet är fåordiga och ”matter of fact”. Vi får gå till profeten Jesaja för att ge färg och form till nattvardens innehåll och betydelse. ”Herren Sebaot skall på detta berg hålla gästabud för alla folk, ett gästabud med feta rätter och starkt vin, med feta, mustiga rätter och starkt, klarat vin. På detta berg skall han utplåna den slöja som höljer alla folk, det dok som skyler alla folkslag. Han skall utplåna döden för alltid. Herren Gud skall torka tårarna från alla kinder och göra slut på sitt folks förnedring överallt på jorden. Herren har talat. Den dagen skall man säga: Se, detta är vår Gud, den räddare vi hoppades på. Detta är Herren som vi hoppades på, låt oss jubla av glädje, han kom till vår räddning” (Jes 25:6-9).

Nu ska vi möta Gud i Kristus, den Uppståndne, ansikte mot ansikte, vi ska se Gud, utan att förgöras. Döden är utplånad och tvetydigheterna borta. Nattvardsfirandet är ett ögonblick av helhet och enhet, av fullkomlighet. Det kristna paradigmet handlar om att de kristna ska gestalta detta i sin egen samtid, gestalta nuets, historiens och framtidens djupdimension i verkligheten, religiöst och politiskt. Låter vi nattvardens materia och gester transcendera nuets påtaglighet? Blir det en enhetens måltid för alla människor? Här avslöjas vår tro eller icke-tro, vår enhet eller splittring, om vi är en levande symbol för världen eller något diaboliskt. Här avslöjas om vi vågar tänka nytt och göra nytt. Det är vi själva som har ansvaret.

Sr Madeleine Fredell OP

page8image13840

« Prev - Next »