Vatikanens representant i FN ärkebiskop Celestino Migliore förkunnar

“Some United Nations’ programs dedicated to advancing gender equality are becoming “increasingly ideologically driven” and a hindrance to women’s genuine advancement, says Archbishop Celestino Migliore, the apostolic nuncio leading the Holy See’s permanent observer mission to the United Nations.

In a Monday speech at the U.N. in New York City, the archbishop lamented that in recent official U.N. documents there have been interpretations of gender that “dissolve every specificity and complementarity between men and women.”

“These theories will not change the nature of things but certainly are already blurring and hindering any serious and timely advancement on the recognition of the inherent dignity and rights of women,” he warned.

Archbishop Migliore lamented that almost no document or resolution of international conferences and committees “fails to attempt to link the achievement of personal, social, economic and political rights to a notion of sexual and reproductive health and rights which is violent to unborn human life and is detrimental to the integral needs of women and men within society.”

http://www.catholicnewsagency.com/news/vatican_representative_to_un_warns_programs_for_women_becoming_more_ideological/

// Irène

PS  Det hörs lång väg att nu talar en riktig kvinnokännare.

Varifrån  om inte  från Vatikanens samlade sakkunskap om kvinnor  ska världens kvinnor  få lära sig om “genuine advancement”

Jag blir så oerhört nyfiken på vad ärkebiskopen menar.  Det vore  jättespännande att få höra en mer detaljerad beskrivning på vad som döljer sig bakom dessa ord från Celestino Migliore från Vatikanen.

Ty finns det någon plats på jorden där erfarenheten av  kvinnors liv och leverne är större än just i Vatikanen ?

Nej inte vad jag kan komma på i alla fall.  Och just därför vill man ju inte gå miste om visdomsorden därifrån.

“Satsa på flickor och kvinnor för att utrota fattigdomen!

Så länge kvinnor förtrycks består fattigdomen. Inom ActionAid är vi övertygade om att om man satsar på flickor och kvinnor är det en stor del i att lösa fattigdomsproblematiken i världen. “
 

http://www.actionaid.se/engagera_dig/girlfriend/

// Irène

 Jörgen Thorhard har skickat oss

FASTEMEDITATION      3:e Fastesöndagen

Botens, bönens och barmhärtighetens väg.

Boten kommer först. ”Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva. Skynda dig att komma överens med din motpart medan ni ännu är på väg, så att han inte överlämnar dig åt domaren och domaren lämnar dig åt vakten och du sätts i fängelse. Sannerligen, du slipper inte ut förrän du har betalt till sista öret.” (Matt 5:23-26)Det kvittar om denne din broder är biskopen eller fyllot som pissar i din trappuppgång, för Gud är båda lika mycket värda. Det kvittar om du själv är benediktinabbedissa eller heroinhora, kravet gäller för alla efter förmåga. Bot, försoning, att laga, hela, göra helt det som brustit. Se’n kan vi offra. Boten är inte detsamma som att vi ger upp olikheter i åsikter men att vi helar vad vi brustit i respekt för motparts värdighet och ärliga vilja att göra, tala och tänka rätt.

Efter boten följer bönen. I fastan ofta den betraktande bönen. Vi mediterar över Herrens liv, död och Uppståndelse. Glöm inte det, hans Uppståndelse. För det är en totalt sammanhängande enhet. Vi kan inte begrunda Jesu fem sår utan att höra aposteln Thomas ord: ”Min Herre och min Gud.” Vi ägnar inte 40 da’r åt hans lidande, 1 åt hans Uppståndelse och 69 åt det som kom därefter utan 110 da’r åt det sammanhängande skeendet.

Boten som helat oss och bönen som gör oss till ett med Herren öppnar barmhärtighetens portar i vårt sinne. Barmhärtighet är inte goda gärningar som görs trots och för att tukta vår onda natur. Barmhärtigheten blomstrar ur vår delaktighet av gudomlig natur. Barmhärtigheten är Kristus som gör sina gärningar i och genom oss när vi är förenade med honom. Då är barmhärtigheten inget vi tänker på. ”Herre, när gav vi dig att äta eller dricka eller när gav vi dig kläder?”  Omedveten, naturlig barmhärtighet. Just naturlig, ty den hör den återupprättade, gudslika mänskliga naturen till.

Herre Jesus Kristus
låt oss bli helade i boten
för att kunna betrakta dig så i bönen
att din barmhärtighet blir vår.
Du som med Fadern och den helighe Ande
lever och råder
från evighet till evighet. Amen.

//Jörgen Thorhard

I veckans The Tablet  6 mars finns en artikel skriven av

Fr Hans Küng  President of the Global Ethic Foundation och  professor emeritus vid Tübingens Universitet , Tyskland.

Här min översättning och resumé.

******************************************************************************

”Mot celibat”

Rapporterna om sexuella övergrepp från USA, Irland och nu Tyskland belyser den djupa krisen inom kyrkan.

Robert Zollitsch, ordförande i tyska biskopskonferensen  vidhåller att sexuella övergrepp inte har något att göra med prästcelibat, homosexualitet eller kyrkans lära.

Att tyska biskopskonferensen och dess  ordförande  Robert Zollitsch 25 februari brännmärkt övergreppen och bett alla offer om ursäkt är första steget till att komma tillrätta med dessa oförlåtliga ämbetsbrott, men ytterligare mått och steg måste vidtas. Zollitsch påstående innehåller tre allvarliga fel som inte får passera utan att dementeras.

Hans första påstående är att prästers sexuella övergrepp inte har något med celibat att göra.

Protest ! Det kan inte förnekas att sådana övergrepp också förekommer inom familjen, i skolan och i kyrkor utan celibattvång. Men varför är det så utbrett i katolska kyrkan med celibatärt ledarskap?

Naturligtvis är inte celibatet den enda orsaken till sexuella övergrepp men det är det viktigaste och strukturellt mest avgörande uttrycket för ledarskapets överspända attityd gentemot sexualitet rent generellt, något som också visar sig  i frågan om barnbegränsning mm.

En titt i Nya Testamentet visar tydligt att Jesus och Paulus praktiserade celibat på ett exemplariskt sätt men de tillät full  frihet till varje annan individ. Enligt Evangeliet kan celibat bara bejakas som en frivilligt vald kallelse (charisma) och inte som en generell tillämpad lag.

Petrus och de andra apostlarna var gifta och för århundraden framöver var detta regel för biskopar och präster. Och ända tills idag har detta förblivit en regel för i alla fall  präster inom östkyrkan och  de med Rom unierade. Celibatet inom den romerska kyrkan motsäger Evangeliet och den katolska ärevördiga traditionen. Det borde avskaffas.

Zollitsch andra felaktiga påstående är att det är helt fel att  härleda övergreppen till ett systemfel inom katolska kyrkan.

Prostest ! Celibat fanns praktiskt taget inte under kyrkans första årtusende. Det introducerade i väst på 1000-talet av munkar som frivilligt valt det och särskilt av påven Gregorius VII och mot stark opposition från prästerskapet i Italien och ännu mer i Tyskland där endast tre biskopar vågade kungöra det romerska dekretet. Tusentals präster protesterade mot den nya lagen.

Jesus uttalar sig tydligt och klart för ett fritt val.

Hur ska man på bästa sätt lösa problemet med framtida prästrekryteringar ?  Svar Avskaffa celibattvång, roten till allt detta onda och låt kvinnor få tillträde till prässtämbetet. Biskoparna vet detta men de vågar inte säga det offentligt.

Zollitsch tredje felaktiga påstående rör biskoparnas ansvar.  Har de som först försökt skydda förövarna plötsligt blivit trovärdiga avslöjare?

Nästan ingen biskop har hittills bekänt sin egen del i skulden.

Mellan 1981- 2005 hamnade alla övergreppsfall på dåvarnade prefekten för Troskongregationen kardinal Ratzingers bord. Så nyligen som 18 maj 2001 skickade kardinal Ratzinger ut en högtidlig skrivelse angående allvarliga brott Epistula de delictis gravioribus där övergreppsfall lades under påvlig sekretess secretum pontificium. Överträdelser medförde allvarliga kyrkliga straff.

Har inte kyrkan rätt till ett mea culpa också av påven i kollegialitet med biskoparna ?

Och borde inte en sådan akt av ånger kopplas till en akt av gottgörelse genom att obligatoriskt celibat –som inte fick diskuteras under andra Vatikankonciliet – öppet och fritt skulle underställas hela kyrkan för bedömning ? Det är nu dags att ta itu med celibattvånget med samma öppenhet som kyrkan tagit itu med övergreppen. Modigt och empatiskt borde biskoparna föreslå detta till påven Benedikt XVI.

// Irène

PS Ja det är ord och inga visor. På tiden !

NCR skriver

“Published statements from both the church and the government in El Salvador are raising hopes that the 30th anniversary of the death of Archbishop Oscar Romero may occasion an official announcement of his beatification.

San Salvador Archbishop José Luis Escobar Alas told a press conference Feb. 7 that the bishops of El Salvador had written to Rome to ask that Romero be canonized “as soon as possible.” Escobar cautioned that he had received no official word from the Vatican, but said the bishops would like to be able to give everyone the good news that Romero was declared “Blessed” on the anniversary day. Romero was assassinated while saying Mass on March 24, 1980.”

http://ncronline.org/news/global/anticipation-high-ahead-romero-anniversary

Läs Ritva Jacobsson på KV blogg om Oscar Romero på årsdagen 24 mars 2009

http://www.katolskvision.se/blog/2009/03/23/ritva-maria-jacobsson-om-oscar-romero/

// Irène

PS Ärkebiskop Oscar Romero i El Salvador , en klockren martyr, blir i bästa fall saligförklarad 30 år efter att han brutalt mördas framme vid altaret då han håller en mässa i San Salvador.

1994  först 14 år efter mordet inleddes saligförklaringsprocessen.

Tag och jämför detta med hur geschwind det hela gick när Opus Dei grundaren

Josemaría Escrivá de Balaguer (1902-1975) blev färdigt helgon redan efter 27 år - 2002.

Escrivar, en i högsta grad kontroversiell person, som bla hyllade Franco och dog i lugn och ro, hann knappt dö förrän salighetsprocessen inleddes och blev klar redan efter knappt 17 år.

Men man vet ju sen förr att i Rom är det skillnad på folk och fä  !

Ann Marie Cervin skrev  om “Mänskliga Rättigheter under 60 år” i Katrineholmskuriren 4 mars 2008.

Lika aktuellt idag.

“Efter andra världskriget med dess oerhörda förbrytelser mot den mänskliga värdigheten fanns ett behov att sammanställa de principer för att skapa en rättvisare värld.
1946 utsåg UNESCO en kommitté med filosofer som skulle utreda om det var möjligt att formulera en “lista över rättigheter”.
Man skickade ut ett frågeformulär till statsmän och vetenskapsmän över hela världen. Till svar fick man listor över grundläggande rättigheter och värderingar som var förvånansvärt likartade.”

“De tre första artiklarna står som själva grundackordet i detta internationella manifest.

Det börjar med de vackra orden att “Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter”. Tanken svindlar när man läser detta och ser hur det fortfarande ser ut i världen efter 60 år. ”

http://kkuriren.se/ledareasikter/debatt/1.70238

// Irène

Vår kära Syster Agnes Bergenstråhle avled i morse, torsdag 4 mars kl. 07.15, hemma hos oss systrar på Västmannagatan. Hon fick fira sin 100-årsdag för precis en vecka sedan. Tillsammans med alla systrar och bröder som redan förenats i lovsång inför Guds ansikte, sjunger vi med henne och dem O Spem Miram, O Saliga Hopp.Begravningsmässa äger rum torsdag 25 mars i Marie Bebådelse församling. Vi återkommer med exakt tidpunkt och mer information på vår hemsida, www.dominikansystrarna.se

Dominikansystrarna i Stockholm och Fruängen

genom Sr Madeleine Fredell OP

Läs idag Kyrkans Tidning  3 mars

“I ett brev till utrikesminister Carl Bildt uppmanar Stockholms katolska stifts freds- och rättvisekommission, Justitia et Pax, att Sverige raticifierar FN:s konvention om klusterammunition.”

“Brevet är undertecknat av dominikansyster Madeleine Fredell, generalsekreterare för Justitia et Pax.  ”

http://www.kyrkanstidning.com/nyheter/katoliker_kraver_forbud_mot_klustervapen_0_13094.news.aspx

// Irène

Vänner,

nyligen höll kardinal Walter Kasper ett viktigt tal om ekumenik vid ett symposium i Rom. Kasper, som leder det påvliga rådet för kristen enhet, konstaterade bland annat ingen kyrka kan tvinga sin uppfattning på någon annan kyrka eller kritisera andra för att de inte accepterar ståndpunkter som utgår från egna förutsättningar.

Kasper säger också att ekumenikens mål inte kan nås genom att vi återvänder till det förflutna utan genom att vi rör oss framåt.

Centralt i talet, som finns att läsa i redigerad form i The Tablet från den 13 februari, är, enligt min tolkning, att Walter Kasper identifierar ekumeniken som ett hermeneutiskt problem. Alltså hur vi förstår oss själva och de andra.

Och i centrum för det hermeneutiska problemet ligger, enligt Kasper, frågan om kyrkan:

“… inte bara vad kyrkan är utan också var kyrkan är.”

Därmed kan vi beskåda pudelns kärna. Kasper definierar kyrkan (alltså den katolska kyrkan) som enhet i tro, sakrament och apostoliskt ledarskap (ministry). Detta innebär, enligt Kasper, både mångfald och enhet. Närmare bestämt mångfald i enhet.

Alltså kommer enhet före mångfald. Och det är väl där katolska kyrkans ekumeniska problem ligger. I botten lurar maktfrågan. Men om vi återvänder till det hermeneutiska problemet kanske det går att finna en väg förbi frågan om vem som skall bestämma över vem.

Om kyrkan är Guds folk, så finns kyrkan där Guds folk finns. Och Guds folk är alla kristna, det vill säga alla döpta. Någon annan definition finns vad jag vet inte. Alltså finns kyrkan där kristna finns. Hur maktstrukturen ser ut har i så fall ingen avgörande betydelse.

Kaspers problem är att han tycks se kyrkan som Guds folk men inte kan frigöra sig från uppfattningen att kyrkan är en maktstruktur. Jag tror att man för att nå det ekumeniska målet måste avstå från makt och vända begreppet mångfald i enhet till enhet i mångfald.

 Gert Gelotte

Jörgen Thorhard har skickat oss

FASTEMEDITATION      2: a Fastesöndagen a+D 2010

Gud, du som bjuder oss att lyssna till din älskade Son, låt ditt ord vara vår andliga flöda, så att vi för vårt inre kan se den härlighet tiill vilken Kristus har gått före. Genom honom, Jesus Kristus…

Slutbönen i Vesper och Laudes

Först av allt, Guds Son skriker inte, när han är som närmast viskar han. Så sök honom inte på reklam-TV, inte bland alla färgglada reklamtryck som dimper in genom brevlådan, inte i PR-konsulternas lyckoerbjudanden och livsåskådningspaket, Alla vill de ha din tid, din energi, dina pengar. De försöker överrösta varan’ för att ta dig, sluka dig. Och de skriker ut sina bondfångarramsor.

I det larmet är Guds Son tyst. En gestalt som raskt lämnar marknadsplatsen och går mot öknen och tystnaden, mot ödemarken där det inte erbjuds några lönsamma affärer i frälsningsbranchen: bort från det vackra folket, de pampiga villorna, bort från TV-sofforna där dagens kändis gör yviga uttalanden i små, små frågor.

Ut i den taggiga, avvisande klippöknen. In i tystnaden. In i öknens innersta väsende.
Tystnad,
Inget buller.
Tystnad.

Om vi följer med honom ditut kan vi höra Sonen tala till oss för ”han ropar inte, han höjer inte rösten, hans stämma hörs inte på gatorna”. (Jes 42:2) Och det är en del av fastans innersta väsende, Att lyssna till Sonen i tystnaden.

Fast han inte ropar ut sina ord på gatorna, fast han inte höjer sin röst likt demagogerna. Han är inte i stormen, inte i jordskalvet, inte i elden. Sedan kommer ett stilla sus och då döljer Elia sitt ansikte i manteln för i susningen är Herren. (1 Kung. 19:11-14) Ur susningen talar Herren till Elia.

Vilken skillnad mot denna världens budbärare som ropar ut sin dynga med hög röst. Volymen på budskapet är ett gott kriterium när vi skall skilja på andarna. Demonerna vill överväldiga oss, tvinga oss med makt, slita sönder oss och slicka i sig slamsorna.

Helt annorlunda är Gud. Han vill inte tvinga sig på oss, han talar ur den stilla susningen och vill vinna vårt kärleksvar. Honom känner profeten igen och döljer sitt ansikte med manteln innan han går ut ur grottan för att möta sin Herre och sin Gud.

Ökenfäderna visste vad de gjorde när de drog dig undan bullret ut i den stora tystnaden för att söka Gud, för att höra Sonens röst. I tystnaden väntar Kristus på oss. Där vill han tala med oss, inte skrika åt oss. Tala med oss som vän till vän, som en kärleksfull broder till sina  syskon,.

Så må vår fasta vara tystnadens tid då vi hör Faderns älskade Son tala till oss ur den stilla susningen.

//Jörgen Thorhard