Sankta Eugenia Katolska kyrka är den äldsta och största katolska församlingen i Sverige med ca 10.800 medlemmar enligt hemsidan.
Kyrkoherde Dominik Terstriep : ”Sexualiteten har två sidor – reproduktion och njutning – som enligt kyrkan ska hållas samman, förklarar Dominik Terstriep. Och eftersom sex mellan två samkönade personer inte handlar om reproduktion blir det ofullständigt och syndigt. ”
// Irène
PS Här behövs ett förtydligande enligt Katolska Kyrkans Katekes §2357 -2359 samt synen på artificiella preventivmedel.
§ 2366 Och så lär kyrkan, som ”tar parti för livet” att varje äktenskaplig akt per se skall vara öppen för att ge livet vidare.
§2357 Med homosexualitet menar man relationer mellan män och kvinnor som känner sexuell dragning – exklusiv eller huvudsaklig – till personer av samma kön. Den antar mycket olika former under tidernas lopp och i olika kulturer. Dess psykiska ursprung har till stor del inte kunnat förklaras. Med stöd av Skriften som framställer homosexuella handlingar som i högsta grad klandervärda har traditionen alltid förklarat att ”homosexuella handlingar i sig själv är felaktiga”. De strider mot den naturliga lagen. De stänger av den sexuella akten från att ge liv. De har inte sitt ursprung i en känslomässig komplementaritet. De kan aldrig i något fall godkännas.
§2358 Ett icke ringa antal människor uppvisar grundläggande homosexuella tendenser. Denna böjelse har objektivt sett en felaktig inriktning; för de flesta av dem utgör den en verklig prövning. Man skall ta emot dem med respekt, medlidande och finkänslighet. Varje tecken på orättfärdig diskriminering när det gäller dessa människor skall undvikas. Dessa personer är kallade att förverkliga Guds vilja i sitt liv, och om de är kristna är de kallade att med Herrens offer på korset förena de svårigheter de kan råka ut för på grund av sin läggning.
§2359 Homosexuella personer är kallade till kyskhet. Genom självbehärskningens dygder, som fostrar till inre frihet, ibland med stöd av osjälvisk vänskap och med hjälp av bönen och den sakramentala nåden kan och skall de stegvis och beslutsamt närma sig den kristna fullkomligheten.
Först måste Katolska läroämbetets – PINSAMMA och OMOGNA syn på artificiella preventivmedel börja diskuteras offentligt och förändras för att synen på samkönade sexuella relationer ska kunna förändras. Först då kommer katolska kyrkan att kunna anamma Klaus Mertes SJ önskan om att ”ändra sitt mindset om homosexualitet.”
Inte förrän Katolska Kyrkan tillerkänner katolska heterosexuella äkta par att vilja ha sex utan att vilja ha barn – och då själva bestämma preventivmetod – blir nästa steg att kunna erkänna och bejaka samkönade relationer……men därför ser Katolska Läroämbetet faran i att öppna en diskussion om artificiella preventivmedel……stenen sätts i rullning …..
Sorgligt att kyrkoherde Dominik Terstriep inte har lust att förkovra sig och uppdatera sina kunskaper om bibelns syn på homosexualitet. Våren 2023 nekade kyrkoherde Dominik Terstriep att låta professor Thomas Kazen komma till Stora Salen i Sankta Eugenia Församling för att tala om sin bok ”Smuts, Skam, Status”.
Professor Thomas Kazen inbjöds då istället till Marie Bebådelse församling 3 maj 2023 där intresset var stort att få lyssna till professorn i exegetisk teologi Teologiska Högskolan i Stockholm.
”Kazen visar hur normer kring sex till stor del handlar om att bekräfta hierarkier och makt-strukturer i relationer mellan människor och i samhället i stort .”
”Primära orsaker till förbud mot samkönat sex söker Kazen i uppfattningar om makt, underordning, skam och heder,….”
”Med andra ord det finns ingen enhetlig kristen syn på utlevd homosexualitet. Troende kristna tror olika om utlevd homosexualitet. Åsiktsskillnaderna går tvärkyrkligt isär. Till syvende og sidst blir frågan om vem som här och nu ska tillmätas privilegiet och makten att ha tolkningsföreträde den mest intressanta.
För katoliker är svaret givet : Kyrkans Läroämbete. På grund av att Läroämbetet överbetonat sin roll att lära de troende på bekostnad av sin roll att lyssna på de troende har det katolska Läroämbetet tappat trovärdighet bland sina troende. Ett Läroämbete som dessutom gör anspråk på att vara representativt för såväl män som kvinnor men vars beslutande organ förutsätter ämbetsvigning – dvs egenskapen att vara man – har så att säga inte precis framtiden för sig.”
Robert Francis Prevost är den första amerikanska påven. Foto: Europa Press TT
Den nya påvens amerikanska aura kan vara en välsignelse
Den nya påven är en kompromiss, men den som vill kan se valet som en symbol för ett annat Amerika än Trumps: ett Amerika i värdegemenskap med världen. Men om Leo XIV vill bygga broar kommer det att krävas hårda nypor, skriver Ulla Gudmundson.
Mediehajpen, inte olik Melodifestivalen, har klingat av. I stället har en hallelujakör stämt upp kring påven Leo XIV, i det civila Robert Prevost, sedan i söndags installerad i sitt ämbete. Så länge han håller sig inom katolsk lära, har han absolut makt i sin kyrka. Och en påves aura sträcker sig långt bortom den katolska sfären. När påven talar, lyssnar världen. Den kan bli mycket arg. Men den är inte likgiltig.
Varför Robert Prevost? Hur kommer han, den tvåhundrasextiosjunde mannen på Petri stol, att påverka kyrka och värld?
Valet har kallats en kompromiss mellan ”progressiva” och ”konservativa”. Prevost kunde samla den tvåtredjedels majoritet som krävs för att bli vald. Bortser man från att halva kyrkan, kvinnorna, inte är representerad vid påveval är systemet genialt. En ledare med absolut makt, men utan våldsmedel, måste ha brett stöd för att kunna regera.
Men politiska termer skaver när de appliceras på en kyrka. Och det handlar inte om ett mjäkigt mellanläge. Leo förväntas hålla kyrkans två dimensioner i dynamisk balans: å ena sidan benet i evigheten, uppdraget att leda människor till Gud, och, å den andra, benet i tiden, uppdraget att trösta och stödja dem här på jorden. Franciskus fick kritik för att ha försummat läran, katolska kyrkans vägkarta till ett etiskt liv och till evigheten. Hans företrädare Benedictus XVI anklagades för det motsatta: ointresse för människors lidande här och nu.
Symboliskt har Leo markerat åt båda håll. Att han på Peterskyrkans balkong bar mozzetta, påvarnas röda sammetscape, och en praktfull stola över den vita kaftanen, var en gest till traditionalisterna. Nästa dag åkte han på utflykt i folkvagnsbuss. I framsätet bredvid chauffören. Det var en gest till dem som vill ha en påve nära människorna. Vid sitt första möte med media tog påven ställning för yttrandefrihet och mot fängslandet av journalister. Kommer han också, liksom Franciskus, att stå upp för parrhesia, yttrandefrihet i kyrkan?
En annan fråga är huruvida Valdes Prevost valdes för att han är amerikan, eller trots att han är det. En amerikansk president som – för att citera en (med rätta) arg svensk kardinal – ”spexar och spökar ut sig” i påvedräkt kan ha väckt oppositionslust. Men mera troligt är att personliga kvalifikationer avgjorde: bakgrund som församlingspräst, ledarskapserfarenhet och två års vana att navigera i Vatikanens korridorer. Den romerska kurian är ett renässanshov. Den kan spinna in en påve i osynliga nät och usurpera hans makt. Erfarenheten från två kluvna kyrkor, den amerikanska och den peruanska, blir en tillgång när Leo ska ena den världsvida kyrkan. Hans peruanska medborgarskap gör honom till representant för den globala södern, likaväl som nordamerikan. Språkkunskaper har han. Italienarna förlåter nog att han vid debuten missade en konjunktiv.
Det är ironiskt att en av världens mest traditionstyngda institutioner med epicentrum i Europa väljer en amerikansk ledare i en tid när den transatlantiska relationen knakar. Det har sagts att en amerikan blir påve först när USA är på nedgång. Det vore i så fall inte första gången som katolska kyrkan intuitivt tolkar tidsandan. Andra Vatikankonciliet 1962-1965, kyrkans stora steg mot försoning med moderniteten, förebådade 1968.
Leo XIV:s motto, In illo uno unum, i denne ende är vi ett, är slående likt det amerikanska statsmottot E pluribus unum, från många till ett. Den som vill kan i det se en symbol för ett annat Amerika än Trumps: ett Amerika i värdegemenskap med Europa och världen.
Båda mottona är hämtade från kyrkofadern Augustinus. Men för augustinerbrodern Leo är Kristus enheten som famnar allt. Inom den finns mångfalden. Augustinerorden betonar både barmhärtighet och intellekt. Det uttrycks i Leos val av påvevapen: en bok genomborrad av ett svärd med ett hjärta. Augustinier har varit missionärer, församlingspräster, teologer, filosofer och poeter. Martin Luther var augustinermunk och förblev sin orden trogen i tre år efter bannlysningen. I Biblioteca Angelica, augustinernas bibliotek i Rom, tycks Luther blicka ner från väggarna i otaliga versioner. Kan nya steg tas i katolsk-luthersk ekumenik under den nye påven?
Leo kommer, som Franciskus, att stå upp för fattiga och utsatta människor. Och han vill mer. Leo XIII formulerade 1891 i encyklikan ”Rerum novarum” kyrkans svar på industrialismen. Facklig organisering och strejkrätt bejakades – Elon Musk får se upp med den nye Leo. Leo XIV vill ge ett svar på AI-revolutionen. Här kan han dra på en formidabel resurs: den påvliga vetenskapsakademien. I akademiens vackra renässansvilla, där Mozart spelade piano som tolvåring och Galilei hyllas i en inskrift, samlas världens främsta forskare. Invalskriteriet är vetenskaplig excellens, inte kön eller samfundstillhörighet (Sverige har bidragit med immunologiprofessorn Erna Möller).
Leo framstår med maningen om en ”rättvis och hållbar” fred i Ukraina som en bättre diplomat än Franciskus. Trycket är starkt på Leo att ta över Trumps misslyckade medlarförsök, men Vatikanen har inte bekräftat medieuppgifterna att den skulle vara beredd att stå värd för rysk-ukrainska samtal. Han har vädjat om vapenvila i Gaza. Är han beredd gå längre i kritik av Israel? Kommer han att fortsätta Franciskus aktiva antikärnvapenpolitik? Kommer han att stå fast vid närmandet till Kina? På dessa tre punkter kan friktion förutses med de konservativa i kyrkan.
Leo har arbetat med kvinnliga kollegor i Vatikanen. Han tycks öppen för att ge kvinnor ledande poster, men inte för att viga dem till diakoner, en fråga som utreddes under Franciskus. Det blir en besvikelse för många katolska kvinnor.
Och hbtq? Franciskus bröt ny mark med Fiducia supplicans, det första teologiska dokument i kyrkans historia som tillåter välsignelse av samkönade (och ogifta) par. Leo har tidigare fördömt vad han kallar en ”homosexuell livsstil”. Vrider han klockan tillbaka? Troligare är kanske att de kyrkor (framför allt de afrikanska) som vägrat tillämpa instruktionen slipper.
Leo vill bygga broar. Men kan broar byggas till alla? Sexövergrepp, finansiella oegentligheter, en kyrklig extremhöger som vägrar godta Andra Vatikankonciliet kommer fortsatt att kräva hårda nypor.
År 1963 efterträddes en profet på påvestolen, Johannes XXIII, av Paulus VI. Paulus engagerade kyrkan i tidens frågor: nedrustning, avkolonisering, fattigdomsbekämpning. Han reformerade kurian. Men i encyklikan Humanae vitae bekräftade han kyrkans morallära. Paret Franciskus-Leo kan bli något liknande.
Men osvuret är bäst. Vatikanen är oftast sista bastionen som faller när katolska kyrkan förnyas. Galileis böcker plockades diskret bort från index, listan med förbjudna böcker, långt innan han togs till nåder. Och påvar kan överraska.
Teologen och nunnan Martha Zechmeister CJ från El Salvador skriver till den nye påven – ett kraftfullt och samtidigt mycket vackert brev.
Jag är glad över ditt val. Jag är otroligt glad att du, en man från missionskyrkan, en man med sann interkulturalitet, en ”herde som luktar får”, valdes till påve. Och jag är tacksam för att ert val lovar kontinuitet i påven Franciskus arbete. Han har återfört till kyrkans centrum det som hör hemma i centrum: det ovillkorliga engagemanget för de sårbara, de marginaliserade, de ”utpasserade”. Detta är Jesu praktik och vi måste mobilisera alla våra krafter för det. Ditt val och namnet Leo som du har valt åt dig själv ger mig hopp om att du kommer att fortsätta leda kyrkan på denna väg.
Jag är själv nunna och teologilärare. Förra torsdagen den 8 maj 2025 tittade jag, tillsammans med mina studenter, alla unga religiösa män, trollbunden på min mobiltelefon och laptop i en liten föreläsningssal i El Salvador, på hur den vita röken steg upp. Vi sveptes med av stämningen hos den jublande publiken på Petersplatsen. Vi hörde ert första ”frid vare med er” – och vi blev glada över detta kraftfulla ord, in i en värld plågad av krig! Och när du tilltalade oss på spanska och uttryckte din respekt för latinamerikanernas tro, fanns det inget som kunde stoppa dig.
Jag känner mig djupt förbunden med dig
Broder Leo, jag känner mig djupt förenad med dig i ditt engagemang för en fattig kyrka, för en kyrka av fattiga. Vi är ungefär lika gamla och delar en liknande biografi: kallelsen till det religiösa livet, teologisk utbildning i kölvattnet av Andra Vatikankonciliet, att lämna vad den egna kulturella identiteten innebär; från det globala Norden, från ett privilegierat samhälle, för att hitta vårt nya hem i Latinamerika; där vi så direkt konfronteras med vad den imperialistiska politiken i de ”utvecklade länderna” gör i andra delar av världen.
Jag delar med er glädjen i vad det innebär att bli välkommen som en syster, som en broder, på en plats där evangeliet har omedelbar relevans, i en kyrka där man inte på konstgjord väg behöver söka efter trons mening, utan där tron för så många är det dagliga brödet för överlevnad.
Broder Pope, för 50 år sedan började jag min medvetna resa i kyrkan med den naturliga, kanske naiva, tilliten att det bara skulle handla om några år innan vi skulle ha funnit ett omfattande broderskap i kyrkan; till en kyrka där det inte längre kommer att finnas hierarkier baserade på kön. Jag har satt min tillit till en kyrka som vägleds av Jesus och hans praktik, av hans sätt att möta kvinnor och män, en kyrka som därför, utan förbehåll, kommer att omsätta den enkla sanningen i praktiken: ”Er Fader är en, han som är i himlen” (Matt 23:9), och ni är alla systrar och bröder!
Resonabel och samtidigt känslig man
Leo, du är en förnuftig och känslig man. När jag hörde ditt korta och tydliga tal blev jag mycket tacksam eftersom din nykterhet och rationalitet är en så välkommen kontrast till det populistiska och irrationella nonsenset hos de machomän som för närvarande dominerar världen. Och du är en kanonjurist. Du vet hur mycket av hela den katolska kyrkans ”apparat” inte bara beror på ”gudomlig lag”, utan har vuxit fram historiskt, formats av sammanhanget och respektive kulturella situation; och hur mycket som därför kan ändras. Det enda som verkligen måste vara ”kanon”, den orubbliga standarden, för hur vi ska organisera kyrkan, är hur Jesus etablerade gemenskap och hur hans lärjungar kom samman i sina församlingar till följd av deras möte med den Uppståndne och hans Andes pingstliknande intåg. Allt annat är människoskapat, har vuxit fram historiskt – och kan därför förändras.
Käre broder Påve, liksom du formas jag av min ordens karisma. Jag känner mig tacksam mot Mary Ward, som för mer än 400 år sedan tänjde på gränserna för vad som då var möjligt enligt kanonisk rätt. Hon bröt sig ut ur klostrets väggar och bidrog därmed avsevärt till att bana väg för kvinnors aktiva apostoliska arbete i kyrkan. Jag tror att det är dags igen att riva ner murar och ge plats åt Guds levande Ande.
Det handlar om evangeliet
Leo, du beskrivs som en man som kan lyssna. Och det är därför jag har modet att vända mig till er med biblisk parrhesia , med uppriktighet, utan rädsla och utan tvekan: Det är hög tid att kvinnor inkluderas utan några begränsningar i alla ämbeten och nivåer inom kyrkan. Inte som en gest, inte som ett undantag, inte som ett symboliskt tecken. Men i full jämlikhet. Det handlar inte om makt. Det handlar om värdighet. Det handlar om sanning. Det handlar om evangeliet.
För att vara tydlig: jag vill verkligen inte ha den här positionen. Jag ville aldrig ha det – och vid nästan 70 år skulle det vara löjligt. Men jag skulle vilja bidra till att i grunden förändra verksamheten, gudstjänsten i kyrkan. Att vi omformar det från roten, mer Jesuslikt, mer broderligt. Inte ett exklusivt privilegium för ett kön, utan en gemensam tjänst för män och kvinnor. Detta kontor kommer att behöva förändras, i sina symboler, i sin iscensättning, i allting.
Jag hör hela tiden argumentet: ”Nu är inte rätt tidpunkt och ett sådant steg skulle framkalla en schism.” Det kan verka olämpligt att besvära dig med en sådan begäran bara några dagar efter ditt val. Men det finns förmodligen aldrig en rätt tidpunkt och ämnet kan inte längre skjutas upp. Eftersom schismen har pågått länge. Det är den långsamma, ostoppbara utvandringen av kvinnor (och män) som inte längre befinner sig i en kyrka som förblir symboliskt och strukturellt manlig. I bästa fall sker denna avfärd under protest, men oftast sker den tyst, obemärkt och i frustration. Skandalen är inte en liten rosa rök över Peterskyrkan; Den verkliga skandalen är att representationen av Jesus fortfarande framställs som ett manligt privilegium.
Iscensättningens kraft
Katolska kyrkan är en sann mästare på iscensättning. Och denna iscensättningsförmåga, använd klokt, som en profetisk symbolhandling, är en stor tillgång: påven Franciskus första resa till Lampedusa, hans kyss på den muslimske asylsökarens fötter, etc. Jag förstår att du ville sända ett tecken till några av dina bröder i kardinalkollegiet, att sträcka ut din hand till dem när du vid ditt första framträdande återigen bar den röda mozzettan och den guldbroderade stolan som påven Franciskus hade kasserat för 13 år sedan, och när du lät dem kyssa din ring.
Men just för att du har en känsla för dessa signaler hoppas jag också att du förstår vilken ödesdiger symbol det är när vi kvinnor vid varje firande av eukaristin, det centrala uttrycket och centrumet för den kristna gemenskapen, får alla möjliga saker: vi ”får” läsa läsningen, vi ”får” sjunga i kören, vi är inte längre utestängda från helgedomen som ”orena” och vi ”får” kanske till och med tjäna som altarpojkar. Men den som presiderar över eukaristin, som har befogenhet att förkunna evangeliet och att tolka Guds ord i predikan, som åkallar Jesu Kristi närvaro över brödet och vinet – är alltid och om igen oundvikligen en människa. Detta är inte en liten extern effekt som vi kvinnor måste acceptera – nej, det är ett sår i kyrkans hjärta.
Vi blir skyldiga
Jag är verkligen inte feminist från allra första början, och jag riskerar inte heller att följa några modetrender eller okritiskt underkasta mig kriterierna i en sekulariserad värld. Jag uppfostrades snarare som en konservativ nunna. Men vi goda kvinnor i kyrkan, vi konformister, de av oss som alltid har hållit tyst ”för det allmännas bästa”, vi blir skyldiga eftersom vi hjälper till att vanställa Jesu ansikte i kyrkan.
Vi får inte göra detta längre. Evangeliet förpliktar oss att resa oss upp från vår felaktiga natur. Se er män rakt och tydligt i ögonen och tolerera inte längre era manliga klickar. Inte för att vi kvinnor ska ha mer makt. Nej, snarare så att vår gemensamma tjänst för världen blir mer trovärdig.
Att vara kvinna är inte en moralisk egenskap, precis som att vara man inte är en moralisk egenskap. Vi är syndare, men som sådana, kvinnor och män, är vi kallade att göra Jesus Kristus närvarande i denna värld som så ropar efter frälsning. Som kvinnor får vi inte längre låta oss delas upp i de onda, aggressiva feministerna och de goda, konformisterna som håller systemet igång. Och jag har sannerligen inget intresse av de ”privilegierade kvinnorna i Nord med sina lyxproblem” och av de katolska kvinnorna i Syd, vars kamp för överlevnad skulle lära dem vad som verkligen betyder något. Det handlar om att komma samman som kvinnor i sann systersolidaritet, över alla kulturella skillnader, för att stå tillsammans för en mer rättvis och mänsklig värld och därmed hjälpa kyrkan att få ett ansikte mer likt Jesu.
Många har nu flyttat ut
Många av mina vänner och kamrater har sedan dess lämnat den här kyrkan. Vissa blev protestanter eftersom de kunde utöva ämbetet där på lika villkor, andra gick in i politiken eftersom de kunde göra större skillnad där. Jag förstår båda. Andra blir kvar i besvikelse, och det gör mig verkligen ledsen.
Ingen av dessa vägar är öppna för mig. Jag är obotlig innerst inne och passionerat katolik. Jag kan inte göra något annat än att vara och förbli i denna kyrka. Men det är därför jag också förväntar mig av henne, med envis ihärdighet, det som verkar mänskligt omöjligt: att hon verkligen, genuint och djupt utsätter sig för Guds förvandlande, pingstanke.
Man skulle vilja ropa till många präster: Var inte så rädda! Varför klamrar du dig så envist och så stelt fast vid det uteslutande manliga ämbetet? Ha modet att släppa taget, prata inte så mycket om evangelisation, utan låt det hända dig! Du kommer inte att förlora någonting förutom din envishet och dina rädslor; Snarare kommer ni att finna er själva i en rikare, fylligare mänsklighet, kapabla till osjälvisk tjänst för andra, för denna sårade värld som törstar efter läkning och försoning.
Att förändra världen axel mot axel
Käre broder Pope, vi måste först lära känna dig. Men jag anser dig vara en modig man, en man som kan ta bort sina bröders rädsla och samtidigt har modet att förändra det som verkar hugget i sten. Jag skulle vara oändligt tacksam om du fortsätter det du började ditt påvedöme med: fred. Tala med mod och auktoritet mot denna världs auktoritära machos och deras dödliga strategier. Stå upp mot Nordens isolationistiska politik mot migranter. Men ha också modet att bryta igenom de murar som ständigt utestänger och kränker era systrar i tron, de som bär denna kyrka vida omkring. Kvinnor är lika kapabla till ledarskap och ansvar som män. Kanske är de i vissa avseenden ännu bättre på det, precis som det motsatta säkerligen är sant.
Jag vill inte att denna kyrka ska förbli en arkaisk relik, en spegel av en samhällsordning som inte längre är hållbar. Jag vill att vi, kvinnor och män, ska arbeta sida vid sida för att förändra den här världen. Och det inkluderar att börja med fullständig integrering av kvinnor i alla ledarpositioner i kyrkan. Omedelbart. Inte inom den närmaste framtiden.
Med beslutsamhet, kärlek till kyrkan och brinnande hopp,
Din syster Martha
Martha Zechmeister CJ är professor i systematisk teologi vid Universidad Centroamericana (UCA) i El Salvador.
”Vi är Congregatio Jesu, en församling av kvinnliga religiösa systrar grundad av en engelsk kvinna, Mary Ward, år 1609. Idag, inspirerade av hennes vision, lever och verkar vi världen över som Jesu följeslagare i mission.”
”Mary Ward, född 1585, var en av de första kvinnorna som trodde att kvinnor kunde och borde vara aktivt involverade i den katolska kyrkans apostoliska liv.”
”Leo XIV, hans stora utmaning: avvästernisering och avpatriarkalisering av kyrkan”
Jag erkänner att jag blev förvånad över utnämningen av den nordamerikansk-peruanske kardinalen Prévost till kyrkans högsta pontifikat . Det berodde på min okunskap. Senare, när jag blev mer informerad, tittade på YouTube och hans föredrag mitt i staden, stående mitt i en översvämmad peruansk stad, och hans speciella omsorg om ursprungsbefolkningen (majoriteten av peruanerna), insåg jag att han verkligen kan garantera kontinuiteten i påven Franciskus arv. Han kommer inte att ha sin karisma, men han kommer att vara sig själv, mer återhållsam och blyg, men mycket konsekvent med sina sociala ståndpunkter, inklusive kritiken mot president Trump och hans vicepresident.
Inte utan anledning kallade påven Franciskus honom från sitt fattigstift i Peru till en viktig roll i Vatikanens administration . Leo XIV levde en stor del av sitt liv utanför USA, i många år som missionär och senare som biskop i Peru, där han säkerligen fick stor erfarenhet av en annan kultur och den dåliga sociala situationen för majoriteten av befolkningen. Han erkände uttryckligen att han identifierade sig med det folket till den grad att han blev naturaliserad peruan.
Parolin, till höger, lyssnar på den nye påven Vatikanen Media
Hans första offentliga tal gick emot mina ursprungliga förväntningar. Det var ett fromt tal, hållet för kyrkan bakom stängda dörrar . Ordet ”fattig” förekom aldrig, än mindre befrielse, hot mot livet eller ekologiska protester. Det starka temat var fred, särskilt ”obeväpnat och avväpnande”, en mild kritik av vad som händer dramatiskt idag, såsom kriget i Ukraina och folkmordet utomhus på tusentals barn och civila i Gazaremsan. Det verkar som att allt detta inte låg i den nye påvens tankar. Men jag tror att allt detta kommer att återkomma snart, eftersom sådana tragedier var så kraftfulla i påven Franciskus, hans store väns, tal att de fortfarande måste ge genklang i den nye påvens öron.
Som jesuit hade påven Franciskus en sällsynt känsla för politik och maktutövning, tack vare den berömda ”andenskänslan”, en central kategori inom ignatiansk andlighet . Jag antar att han såg kardinal Prévost som en möjlig efterträdare. Han tillhörde inte den gamla och redan dekadenta europeiska kristendomen; Han kom från den Stora Södern, med pastoral och teologisk erfarenhet mognat i kyrkans utkanter, i detta fall Peru, där befrielseteologin föddes och utvecklades med Gustavo Gutiérrez.
Med sitt milda sätt och sin villighet att lyssna och delta i dialog kommer han säkerligen att föra de utmaningar som påven Franciskus tagit sig an och de innovationer som han har företagit, vilka det inte är rätt tid att räkna upp nu.
Men han kommer att möta andra utmaningar, som enligt min mening aldrig togs på allvar av tidigare påvar: såsom att avvästliga och avpatriarkisera den katolska kyrkan inför mänsklighetens nya fas . Detta kännetecknas av globaliseringen av mänskligheten (inte bara i ekonomisk bemärkelse, nu störd av Trump), som faktiskt sker i allt snabbare takt i politiska, sociala, teknologiska, filosofiska och andliga termer. I denna accelererade process framstår den katolska kyrkan, i sitt institutionella ramverk och hierarkiska struktur, som en västerländsk skapelse. Detta är obestridligt.
Prévost, med Francisco Vatican Media
Bakom allt detta ligger klassisk romersk rätt, kejsarnas makt med deras symboler, riter och former av maktutövning centraliserad hos en högsta auktoritet, påven, ”med vanlig, maximal, fullständig, omedelbar och universell makt” (kanon 331), attribut som i sanning bara skulle motsvara Gud. Och vi måste också tillägga hans ofelbarhet i frågor om tro och moral. Du kunde inte gå längre. Påven Franciskus tog medvetet avstånd från detta paradigm och började inviga en annan modell av kyrka, enkel och fattig, och som sträcker sig ut till världen .
Det har ingenting att göra med den historiske Jesus, den stackars predikanten av en absolut dröm, Guds rike, och sträng kritiker av all makt . Men det var vad som hände: i och med Romarrikets urholkning tog kristna, efter att ha blivit medlemmar i kyrkan och med en stark moralisk känsla, sig an den omorganisation av Romarriket som varade i århundraden. Men detta är en skapelse av västerländsk kultur. Jesu ursprungliga budskap, hans evangelium, är inte uttömt eller identifierat med denna typ av inkarnation, eftersom Jesu budskap handlar om total öppenhet för Gud som Abba (fader), obegränsad barmhärtighet, villkorslös kärlek även för fiender, medkänsla för dem som har fallit på livets vägar och ett liv i tjänst för andra. Den nuvarande påven Leo XIV kommer inte att vara immun mot denna utmaning. Vi vill se och stödja ert mod och er styrka i att stå upp mot traditionalister och ta steg i den riktning som nämns ovan.
En stor, oerhört stor utmaning för varje påve är att relativisera detta sätt att organisera kristendomen så att den kan anta nya ansikten i olika mänskliga kulturer. Påven Franciskus har tagit viktiga steg i denna riktning. Den nuvarande nye påven antydde denna dialog i sina första ord. Så länge vi inte rör oss tydligt mot denna avvästliganisering, kommer kristendomen för många länder alltid att vara en västerländsk företeelse . Det var medskyldigt i koloniseringen av Afrika, Amerika och Asien, och ses fortfarande som sådant av forskare från de länder som koloniserades.
En annan viktig utmaning är kyrkans depatriarkalisering. Jag har nämnt det förut. I kyrkans ledning finns endast män, och dessa är celibatära och prästvigda i ordinationens sakrament (präst åt påven). Den patriarkala faktorn är synlig i att kvinnor förvägras vigningens sakrament . De utgör den överlägsna majoriteten av de troende och är mödrar och systrar till den andra hälften, av kyrkans och mänsklighetens män. Denna sexistiska utestängning skadar den kyrkliga kroppen och äventyrar kyrkans universalitet. Så länge kvinnor inte tillåts bli präster, vilket har hänt i nästan alla kyrkor, avslöjar kyrkan sitt djupt rotade patriarkat och sitt avtryck i ett västvärld som i allt högre grad är en olyckshändelse i universell historia.
Valfritt celibat
Dessutom gör det obligatoriska upprätthållandet av celibat (som blivit lagstiftat) den patriarkala karaktären ännu mer radikal och gynnar den antifeminism som märks i vissa skikt av den kyrkliga hierarkin . Eftersom det endast är en mänsklig och historisk lag, och inte en gudomlig, hindrar ingenting från att den avskaffas och tillåta frivilligt celibat och att gifta män ordineras till präster.
Dessa och många andra utmaningar kommer den nye påven att möta, i takt med att den evangeliska känslan av deltagande (synodalitet) och jämlikhet i värdighet och rättigheter för alla människor, män och kvinnor, växer sig allt djupare i de troendes medvetande. Varför skulle det vara annorlunda i den katolska kyrkan?
Dessa reflektioner är avsedda att vara en ständig utmaning som måste mötas av dem som har valts ut för den högsta tjänsten att ge liv åt tron och vägleda den kristna gemenskapens vägar, såsom påven. Den tid kommer då kraften i dessa förändringar blir så krävande att de kommer att inträffa. Det blir då en ny vår för kyrkan som blir desto mer universell ju mer universella frågor den tar upp och bidrar till att ge mänskligare svar .
*Leonardo Boff är teolog och har skrivit: Ecclesiogenesis: The Reinvention of the Church, Record 2008.
Kardinal Anders Arborelius är kvar i Rom efter konklaven där den nye påven idag har firat mässa med alla kardinalerna.
Kardinalen gav idag följande uttalande om påve Leo XIV:
Det senaste dagarna har hela världens blickar riktats mot Rom.
När den vita röken steg upp från Sixtinska kapellet och det meddelades att Robert Francis Prevost blev vald till påve blev många överraskade.
För oss som kände honom lite närmare var det en stor glädje att han nu blev Leo XIV.
Få hade förutspått att det skulle bli denna försynta och ödmjuka person som arbetat så nära påve Franciskus. Som prefekt för biskopsdikasteriet fick han nästan varje vecka träffa påven och presentera tänkbara biskopskandidater. Det är alltså en av kyrkans viktigaste befattningar men samtidigt något fördold. Eftersom jag själv är knuten till detta dikasterium vet jag vilken samvetsgrann och insiktsfull person påven Leo är.
Stilla och saktmodig men samtidigt med bestämd hand ledde han detta arbete. Många reagerade på att vi för första gången fick en amerikansk påve. Samtidigt har han levt och verkat mer i Peru än i sitt hemland. Hans familj har invandrarbakgrund liksom hans födelsestad Chicago. Det är svårt att tänka sig någon som till sin karaktär är mer olik honom än en annan amerikan som spexat och spökat ut sig till påve. Ändå kan jag tänka mig att påve Leo med sin milda framtoning kan lyckas nå fram till världens mäktiga med evangeliets budskap om fred och försoning. Under sitt första tal på det apostoliska palatset var det just frid och fred som stod i centrum för hans budskap. Det var också betecknande att han hänvisade till Jungfru Maria i detta sammanhang. Just denna dag vördar man i Italien ”Maria i helgedomen i Pompei”.
Leo den XIV tillhör augustinernas orden, den orden som en gång Luther lämnade. Han är präglad av den helige Augustinus andliga budskap. Samtidigt är han expert i kanonisk lag och skrev sin avhandling om ”Priorns roll i S:t Augustinus regel”.
Även om media alltid vill bedöma påvekandidater utifrån politiska kategorier kan man inte sätta en sådan etikett på påven Leo XIV.
De troende tar emot honom som Kristi ställföreträdare som skall hjälpa dem att komma Kristus närmare och som Petri efterträdare som skall göra kyrkans röst hörd när det gäller fred och rättvisa på vår jord och sätta de fattiga och förföljda i första rummet.
PS Mitt frågetecken gäller denna mening ”Leo den XIV tillhör augustinernas orden, den orden som en gång Luther lämnade.”
Mot bakgrund av attden nye påvenLeo XIV namne Leo X (Giovanni de Medici) 1521 i bullan Decet Romanum Pontificem excommunicerade Martin Luther framstår biskop Anders val av formulering som anmärkningsvärd och väcker frågoroch undringar ……
PS Den nye påven tillhör Ordo Fratrum Sancti Augustin dvs Augustinerorden – samma orden som Martin Luther som exkommunicerades av påvens namne Leo X 1520.
PS Hemsidan för The College of Cardinals Report har listat kardinal Robert Francis Prevost ståndpunkt i 10 olika kontroversiella frågeställningar
Vad är han FÖR och vad är han mot MOT ? I vad är han TVETYDIG och vad är OKÄNT ?
1 Kardinal Prévost om ordination av kvinnliga diakonerMOT
Under synoden om synodalitet i oktober 2023 konstaterade Prevost att ”klerikalisering av kvinnor” – det vill säga att ordinera dem till prästerliga roller – inte skulle lösa kyrkans problem och till och med kunna skapa nya.
2Kardinal Prévost om att välsigna samkönade par TVETYDIG
Även om han uttryckte reservationer om ”sympati för trosuppfattningar och sedvänjor som motsäger evangeliet”, visade kardinal Prévost mindre tydlighet kring Fiducia supplicans och betonade behovet av att nationella biskopskonferenser har doktrinär auktoritet att tolka och tillämpa sådana direktiv i sina lokala sammanhang, med tanke på kulturella skillnader. Han varken stödde eller förkastade därför dokumentet helt och hållet.
3 Att göra prästerligt celibat valfritt OKÄND
Vi kunde inte hitta några bevis för att kardinalen tog upp denna fråga.
4 Begränsning av Vetus Ordo (gammal latinsk mässa) OKÄND
Vi kunde inte hitta några bevis för att kardinalen tog upp denna fråga.
5Hemliga överenskommelser mellan Vatikanen och Kina OKÄND
Vi kunde inte hitta några bevis för att kardinalen tog upp denna fråga.
6Kardinal Prévost om att främja en ”synodal kyrka” FÖR
Prevost är en stark anhängare av synodalitet. Han har beskrivits som en ”högljudd förespråkare” för påven Franciskus betoning på att göra kyrkans strukturer mer inkluderande och deltagande, och ser synodalitet som ett sätt att hantera polarisering inom kyrkan. Han kopplar synodalitet till behovet av samråd och lekmannaengagemang.
7 Kardinal Prévost om fokus på klimatförändringar FÖR
Prevost är frispråkig om behovet av omedelbara åtgärder mot klimatförändringarna. Han betonade nyligen att kyrkan måste gå ”från ord till handling”, varnar för de ”skadliga” konsekvenserna av okontrollerad teknisk utveckling och förespråkar en ömsesidig, icke-tyrannisk relation med miljön. Han ansluter sig starkt till påven Franciskus miljöprioriteringar.
8Omvärdering av Humanae Vitae OKÄND
Vi kunde inte hitta några bevis för att kardinalen tog upp denna fråga.
9Nattvard för frånskilda och omgifta OKÄND
Vi kunde inte hitta några bevis för att kardinalen tog upp denna fråga.
10Tyska ”synodala vägen” OKÄND
Vi kunde inte hitta några bevis för att kardinalen tog upp denna fråga
Tack Life Site för avgörande, viktig, nyttig och intressant information om kardinal Aveline som jag inte alls kände till. Detta gör att jag från och med nu inför omröstningen på Konklavens andra dag håller tummarna och ber för att kardinal Aveline blirFranciskus II
PS Både Life Site och EWTN är alltid lika nyttiga informationskällor som på ett bra sätt sammanfattar, hjälper och därmed underlättar för progressiva katoliker i deras olika ställningstaganden.
Så tack ännu en gång Life Site !
PS Om EWTN i Reuters
”NEW YORK, 6 maj (Reuters) – När kardinalerna samlas i Rom denna vecka för att välja nästa påve, kommer globala nyhetsnätverk som bevakar varje händelse att tävla mot en liten men inflytelserik katolsk tv-station baserad i staden Irondale i Alabama.
Television Network Eternal Word lanserades av en nunna vid namn Moder Angelica i garaget i stadens Our Lady of the Angels-kloster 1981.
Sedan dess har det vuxit till ett globalt mediekonglomerat med nästan ett dussin tv-stationer, en bokförlagsavdelning, en tidning och radiobolag. Längs vägen har det framstått som en ledstjärna för konservativa katoliker och en stark röst i Trump-erans politik. ”
”Kardinalerna letar efter en ny ledare för den katolska kyrkan. Vårt inflytande är minimalt, men en sak är säker; en autokratisk monarki är definitivt inte lösningen. Kan någon enskild person tillhandahålla det ledarskap vi behöver? Vi behöver säkerligen en mängd olika färdigheter och gåvor som används tillsammans för allas och världens bästa. Här är vårt bidrag till konklaven. Vi lyfter fram ett litet antal kvinnor i kyrkan med de storslagna gåvor som kyrkan behöver från sina ledare. Alla dessa kvinnor är ”papabila” inom ett förändrat ledarskap. De har alla gjort avtryck som starka kvinnliga ledare.”
“The Church is like a bird with a broken wing. A Church which continues to ignore over 600 million women in favour of men is doomed to flutter helplessly on the ground, able neither to walk nor fly,” says Dr. Mary McAleese. Root & Branch takes this opportunity to highlight the myriad women ignored by our hierarchy. They have the pastoral, theological, emotional, therapeutic and management talents and skills to have reached the top of their manifold professions – and yet our institutional Roman Catholic Church ignores them. Firstly, what a waste! Why should God give us all these talents, only to see them silenced? Forbidden to be used in Church governance? Secondly, a quarter of the world’s schools, colleges, hospitals, clinics, refuges and social services are run by the Catholic Church. And a great proportion of them are run by women. Again, a wealth of experience, skills, wisdom and management, ignored by our Church. Not one of these women leaders has the power to change one full stop of our Church’s teaching. Thirdly, have you noticed – as with the scandal of Church-related abuse – it is the secular world that is asking questions. Where are your women? they ask, as this Conclave begins.”
ROOT & BRANCH -GEMENSKAPEN
Root & Branch arbetar för en trygg, rättvis och inkluderande romersk-katolsk kyrka.
”Om Guds folk leder, kommer ledarna så småningom att följa.” Joan Chittister.
