För andra gången har Teologifestival hållits i Uppsala med inbjudna gäster från när och fjärran.

Som katolik i ett teologiskt - katolskt oerhört torrt och syrefattigt land  kändes det särskilt bra att få sitt katolska blodomlopp syresatt genom att lyssna på de två katolska huvudtalarna professor Werner Jeanrond från Glasgow och professor Gerard Loughlin från Durham University i England.

Werner Jeanrond höll ett bejublat inledningstal om Tro, Hopp och Kärlek som han inledde med att citera Karl Barth när denne en gång fick frågan av en journalist om han trodde på att få möta sina vänner igen i himlen ”Ja men inte bara mina vänner……”

Werner Jeanrond deltog sedan i seminariet”Interpretation and Revelation”

tillsammans med

Jayne Svennungsson, lektor i teologi vid Högskolan i Stockholm

Arne Fritzson, pastor i missionskyrkan, socionom  och teol dr

Moderator Anne-Louise Eriksson, forskningschef sv kyrkan

WJ  “Any concept of Christian revelation must test its implicit or explicit hermeneutical presuppositions.
Christian faith is an incarnational faith. The linguistic dimensions of incarnation
must therefore be explored in any critical and self-critical theology. Revelation occurs through
language and human understanding. The communal and personal particularity of language
conditions also the selfcommunication of divine reality. Hence there can be no critical understanding
of revelation that bypasses these conditions. The project of transforming human life
in this universe in response to Christ’s spirit of love and reconciliation makes critical thinking
and an enlightened hermeneutical consciousness necessary tasks for all theologians. ”

Den andre huvudtalaren prof Gerard Loughlin talade om  Queer Theology i sitt avslutningsanförande.

Utifrån ett queerperspektiv  utgick GL från bröllopet i Kana i Johannesevangeliet när Jesus förvandlar vatten till vin.

Vem var bruden och brudgummen ? Det får vi aldrig veta men i Gerard Loughlins tolkning blir Jesus brudgummen, lärjungarna bruden och kontexten förskjuts till Eukaristin där Jesus förvandlar vin till blod.

Även Jesu relation till Johannes införlivas i berättelsen och GL beskriver och visar medeltida avbildningar av den samkönade vänskapen och ”giftermålet” mellan Jesus och Johannes ”som en metafor för ett andligt förhållande ”

”Hos Johannes upphörde skillnaden mellan man och kvinna ”

”I Jesus kunde motsatserna mötas.”

”Kyrkan vägrar att se de samkönade relationer som bevisligen finns runt omkring oss i samhället. ”

”Äktenskapet en social konstruktion.” ”Är till för förening och inte bara avkomma”

”Hur kan kyrkans män som kallar sig fäder och som gifter sig med Kristus och avsvär sig barn se på samkönade relationer som ett hot mot familjen ?”

“Varför är  inte dessa celibatära män som går omkring i Vatikanen ett hot mot familjen ?”

”Kyrkan idag skiljer på vänskap och Eros. Vänskap kan vara erotisk ”

”Jesu familj idag grundas inte på biologi men på vänskap”

”Eukaristi lika intimt som sex. Att införliva en annans kropp i sin egen”

”Det konsakrerade brödet och vinet är inte en metafor”

”Kyrkan kan acceptera det homosexuella tillståndet men inte homosexualitet i praktiken inom kyrkan. Bara i sekulariserade sammanhang.”

”Såväl Johannes av Korset som Teresa av Avila har varit ”älskare” av Jesus.”

”Jesus skiljer inte mellan sina brudars kön. Jesus är älskare åt alla. Även åt dem med obestämd könsidentitet.”

”Det finns bara ett kristet Etos. Och detta Etos är radikalt QUEER.”

 http://www.dur.ac.uk/theology.religion/staff/?id=2394

// Irène

PS Alla “teologer “ minglar på Uppsala Universitet

http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=100243&did=317506

Tidigare chefredaktören Thomas J. Reese SJ för aktade jesuittidskriften America har under en av sina nuvarande hattar sammanställt en hel bunt läsvärda krönikor för år 2009 och tidigare.

Här

dvs http://newsweek.washingtonpost.com/onfaith/panelists/thomas_j_reese/

Jag tycker han är mycket läsvärd, vinklar också ofta frågor okonventionellt ur aspekten “höger-vänster”.

Teologiedoktorn i etik och författaren och debattören Ann Heberlein skriver på många ställen, nu hittade jag något även idag aktuellt om “frikyrkofobi”.

Där

dvs  http://www.expressen.se/kultur/1.1325277/frikyrkofobin-slar-till

Mycket nöje!

Krister Janzon

Läs artikeln “Har livet ingen början?” i LÄKARTIDNINGEN NR 4 / 2010 av STAFFAN BERGSTRÖM professor i internationell hälsa, avdelningen för global hälsa, Karolinska institutet, Stockholm 

“Abortfrågan är en laddad företeelse i många sammanhang. Som gynekolog med erfarenhet från många av världens fattigaste länder vet jag att närmare 80 000 mödrars liv går till spillo varje år i sviterna efter desperata och livsfarliga aborter under vidriga förhållanden. Det blir fler än 200 kvinnors liv varje dag, ofta efter sexuella övergrepp, våldtäkt eller ofrivilliga samlag. Alla dessa 80 000 mödradödsfall är »man made«, precis som krigssituationer och andra katastrofer orsakade av människan. Om vi hade haft ett krig någonstans i världen med 200 dödsoffer varje dag skulle det troligen bli ett ramaskri och krav på åtgärder.”

“Jag har länge funderat på att ta med kristna politiker, beslutsfattare och trosvissa abortmotståndare till någon av de »septic wards« som finns på stora kvinnokliniker i Afrika för att de med sina sinnen ska få se och känna av den vidriga abortdödens realitet, skåda hopplösheten i verkligheten, se abortdöden i ansiktet, andas in desperationen och känna lukten. Jag vet inte om de skulle ändra sin grundinställning i abortmotståndet, men jag tror de skulle må illa, mycket illa.”

“Vi kan aldrig lösa abortproblemet med preventivmedel. Det är en bekväm men ohållbar flykt från det svåra problemet med aborter att argumentera för fler och bättre preventivmedel.”

“För gemene man är troligen ett ögonblick någonting mycket kortvarigt. Om vi talar om befruktningsögonblicket – och helt ärligt försöker förstå vad det verkligen är – blir det mera komplicerat. Jag tror att frånvaron av diskussion om detta ögonblick i kristna led just beror på att befruktningsögonblicket egentligen rymmer något mycket mer komplext än vi kunde ana för bara några år sedan.”

“En mycket viktigare aspekt än att säga att livet börjar i befruktningsögonblicket är att ta ställning till vad som är »skyddsvärt liv«. Där är vi alla, oavsett livsåskådning, på ett sluttande plan. Den diskussionen berör de riktigt svåra frågorna om sena aborter, eutanasi och just skyddsvärt liv. Att blunda för det sluttande planet gör det inte mindre verkligt.”

http://d.yimg.com/kq/groups/15432351/1555104805/name/LKT 

// Irène

PS Ett oerhört viktigt, nyanserat och välbehövligt inlägg i den ofta så infekterade abortdebatten som dessutom inte sällan får slagsida åt ena hållet.  

Aborttalen i Sverige skulle kunna sänkas med utökad satsning på information, utbildning i sexualkunskap och etiska frågor. För att sådant förebyggande arbete ska  få full effekt krävs dock också att alkohol- och drogrelaterade frågor här kopplas på, något som ofta glöms bort särskilt från katolskt håll. Katolska kyrkans alltför liberala inställning till alkohol straffar sig särskilt på sexualmoralens område.

Sverige behöver arbeta med sin abortproblematik men detta får inte hindra att Sverige också ska vara en viktig opinionbildare när det gäller att främja kvinnors reproduktiva hälsa i tredje världen - där illegala aborter varje dag skördar helt onödiga liv.

Vänner,

Allt oftare får vi veta att kyrkans framtid finns i tredje världen. Det är där hon växer medan Europa blir allt mer sekulariserat. Några drar härav slutsatsen att kyrkan i Europa bör lyssna och lära av kyrkan i tredje världen.

Det finns alltid anledning att lyssna och lära. Men också att ställa besvärliga frågor:

Hur kan det komma sig att kyrkan trivs bäst i oftast auktoritärt styrda länder med få eller inga fungerande demokratiska institutioner, där befolkningen har låg utbildning och där könsdiskriminering och minoritetsförtryck är utbrett?

Och omvänt:

Hur kan det komma sig att kyrkan har så svårt att hävda sig i mogna Europeiska demokratier, med jämlikhet, hög utbildningsnivå och växande respekt för alla människors lika värde?

Kyrkans prästerskap klagar allt ihärdigare över sekulariseringen i Europa. Och hela tiden är det fel på kyrkfolket. Ingen tycks reflektera över att sekulariseringen kanske beror på att den officiella religionens företrädare har så lite av värde att säga. Med andra ord, att de inte förmår möta människors religiösa behov.

I pedofilskandalen vid Canisiusläroverket i Berlin talar skolans rektor om kyrkans språklöshet gentemot ungdomar. Det är en skarp iakttagelse. Kanske bär den längre.

Är sekulariseringen resultatet av att kyrkans företrädare och kyrkans folk inte längre talar samma andliga språk?

Vad tjänar det i så fall till att lära av länder där kyrkan har framgång därför att befolkningen befinner sig mycket större underläge gentemot makten - den religiösa såväl som den politiska?

Gert Gelotte

“Vatikanen stödjer det skarpa fördömandet av sexuella övergrepp på elever vid tre jesuitgymnasier i Tyskland. Vatikanen är fullt överens med provincialen för tyska ordensprovinsen Stefan Dartmann i dennes  bön om ursäkt. ”

http://religion.orf.at/projekt03/news/1002/ne100202_missbrauch_vatikan_fr.htm

// Irène

I senaste numret av Signum skriver Phlip Geister SJ: 

“Den katolska kyrkan i Uganda borde ha höjt sin röst och gjort klart att införandet av dödsstraff och andra diskriminerande åtgärder mot homosexuella inte är förenligt med vare sig mänskliga rättigheter eller katolsk tro. Det är djupt beklagligt att ett sådant uttalande inte har kommit.”

Det är lätt att instämma. Att katolska kyrkan i Uganda i höstas inte protesterade mot planerna på att införa dödsstraff för homosexuella övergrepp är verkligen djupt beklagligt  - för att inte säga skandalöst och chockerande.

Det var således tur att andra gjorde det. Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson (M) protesterade och satte dessutom kraft bakom orden när hon hotade att dra in svenskt bistånd till Uganda. Sannolikt bidrog hon därmed till att förtrycket av homosexuella i Uganda inte skärptes över alla gränser - vilket katolska kyrkan alltså inte gjorde.

Denna djupt humanistiska räddningsaktion beskriver Philip Geister som “en otillbörlig inblandning medelst ekonomisk utpressning”, som “nykolonialism” och som ett “kolonialistiskt politiskt beteende”.

Således var det enligt Geister fel att katolska kyrkan inte ingrep men snudd på ännu mera fel att Gunilla Carlsson ingrep och dessutom satte kraft bakom protesterna. Det är inte lite stolligt utan mycket.

Geister skriver vidare: “Hur önskvärt det än är med ett samhälle där människor inte diskrimineras på grund av sin sexuella läggning, så kan man inte bortse från att varje kultur måste ha rätt att lösa dessa frågor i sin egen takt och utifrån sina egna historiska utgångspunkter”.

Detta uttalande väcker en fråga. Gällde Philip Geisters omsorg om kulturellt bestingad diskriminering även diskrimineringen av färgade och svarta i Sydafrika? Eller gäller de kulturella hänsynen bara vid förföljelse av homosexuella?

Gert Gelotte

Läs Phlip Geisters artikel här: http://www.signum.se/signum/template.php?page=read&id=4011

”One in the Spirit”  Johannesakademins internationella konferens om monastisk spiritualitet 29 -31 jan på Bjärka Säby

Johannesakademins preses prof. Samuel Rubenson  The Desert of Today – Monastic Spirituality in our time

Abouna Maximos munk från Antoniusklostret  i Egypten.

http://www.stanthonysmonastery.org/index.php

Fader Paolo SJ andlig ledare för klostret Mar Musa i Syrien (i dialog med muslimer)

The monk and The Other

http://en.wikipedia.org/wiki/Monastery_of_Saint_Moses_the_Abyssinian

Broder Guido Dotti subprior  från Bose ekumeniska kloster i Italien

A  vision for Contemporary Monastic Spirituality

http://www-1.monasterodibose.it/index.php?lang=en
Sr Katarina OSB subpriorinna i Heliga Hjärtas Kloster-  Omberg

See how the Lord in His Love shows us the way of Life

http://kallelse.rkkweb.nu/Mariadottrarna.htm

// Irène

PS  En mycket intressant konferens var det kan jag säga.

Om en och samma Ande som kommer till uttryck på olika sätt.

Om gästfrihet och mötet med den Andre.

De olika klosterföreträdarna goda förebilder för detta.

Här nedan Broder Guido Dottis predikan i söndagsmässan som han gav mig  tillstånd att publicera på KV blogg.

I sin predikan tog broder Guido  oss med till Fårporten i Jerusalem där det fanns en damm som heter Betesda, vilket på hebreiska betyder Barmhärtighetens Hus och  som  hade fem pelargångar  symboliserande  Torah, de 5 Moseböckerna.

“Guds ord är verkligen ett hus av barmhärtighet  Men något blockerar denna barmhärtighet och som inte desto mindre  hindras att nå alla.” Där vid Betesdadammen  ”lågo många sjuka, blinda, halta, förtvinade. Där fanns nu en man som hade varit sjuk i trettioåtta år. Då Jesus fick se denne, där han låg, och fick veta att han redan lång tid hade varit sjuk, sade han till honom: ”Vill du bliva frisk?” Den sjuke svarade honom: ”Herre, jag har ingen som hjälper mig ned i dammen, när vattnet har kommit i rörelse; och så stiger en annan dit ned före mig, medan jag ännu är på väg.” Jesus sade till honom: ”Stå upp, tag din säng och gå.”

JOHN 5, 1-9

Isaiah 40, 26-31  James 5, 13-16

“Comfort, o comfort my people!” This word of mercy comes to us during this celebration, because whenever we gather as disciples of Christ to celebrate the new covenant in His name, we make experience of His compassion, we take part in the mystery of His love, we share the joy and peace of being reconciled with  God and with one another.

In fact, our gathering does not depend on our planning, is not a question of organization, but it springs from God’s heart and will: His word is calling us and transforming us in His people, the people beloved by God.

So, we are with Jesus in Jerusalem, during a sabbath, a festival of the Jews, a day in which the covenant is renewed, becoming the love of God not there and in the past but here and now. John in this passage says nothing about the disciples, suggesting that we ourselves can be the disciples able to see what is happening and to decide how to react to Jesus’ deeds. We are nearby the Temple, at this pool at the Sheep Gate, the place where animals for the sacrifices in the Temple are gathered. Only sheets without any defect could be used for the sacrifice, so in this marginal place, a crowd of defected human beings stands, with no possibility to enter the Temple. But the name of this pool is Bet-zatha that means “house of mercy” , a house with five porticoes, like the five books of the Torah: the Word of God is indeed a house of mercy.

Nevertheless something blocks this mercy and impeaches it to join everybody. A man, excluded among the excluded, lays down without hope to change this situation since 38 years, the time of Israel wandering in the desert, waiting for entering the Promise Land. We do not know exactly what is this impeachment: the Gospel seems to suggest that the true paralysis is the lack of sympathy and solidarity among this crowd of poor and sick people. Closing our eyes in front of our brothers and sisters in humanity always means creating an obstacle to the stream of life, peace and joy.

But Jesus’ loving gaze discerns this man in the crowd, discerns his disease and the paralysis that keeps him outside the Promise Land of health and dignity.

The tragic, unbearable paralysis is when we desire to do something but we can’t because nobody takes care of us, nobody assumes our weakness, nobody looks at us with love, nobody enters in the solitude of our suffering nor discerns that the paralysis of a member is the paralysis of the whole body of the human community.

So, if we do not recognize our brother’s paralysis, the five porticoes lead nowhere: the Promise Land of communion with God and with one another remains a mirage in the desert.

But a simple word of Jesus is enough for opening a totally new world: “Stand up! Rise from the dead! Take your mat and walk!” . The paralytic is restored in his dignity of son of God, able to stand up in front of the Son of Man, ready to walk his path. The man now is cured but ignores who cured him: Jesus acted as an anonymous benefactor. Also in our own days Jesus is walking anonymous among humankind: he makes so many good things, he looks with love to so many suffering people and we do not know that it is He who is doing that. Only in the last day we shall discover that He was leading the history, our personal story and the history of the whole world.

Meanwhile we can try to keep our eyes skinned so to discern the presence of Our Lord among us, to discern the life that flows incessantly from His Resurrection.

Guido Dotti Monastero di Bose

Läs ZEIT online 31 jan 2010 vad Helmut Schüller säger - mångårig chef för ärkebiskopsstiftets Wiens ombudsmyndighet för kyrkans offer för sexuella övergrepp.

”Kyrkan kämpar med sin sexualmoral.

Varför finns det övergreppsfall framför allt inom katolska kyrkan?

Helmut Schüller ser 3 orsaker Pliktcelibat, den rigida sexualmoralen och kyrkans auktoritära, hierarkiska struktur.  Genom att fordra att präster inte får gifta sig blir prästämbetet attraktivt för män som har problem och  inte kommer tillrätta med sin sexualitet. ”Sådana män flyr in i prästämbetet för att där  under täckmantel av celibat kunna ägna sig också åt sjukliga böjelser” säger Schüller.Den rigida sexualmoralen och det höga moraliska anspråket med vilket  särskilt katolska kyrkan utåt framträder gör det svårt för präster att öppna sig för kollegor och överordnade, avslöja problem och söka hjälp. En utpräglad kåranda inom kyrkan gör att man blundar.”

Artikeln beskriver också hur skam är orsak till varför  det ofta dröjer åratals tills offer för sexuella övergrepp vågar framträda offentligt med sina avslöjanden.  Är förövaren en präst finns också rädslan för att inte bli trodd med i bilden då ju “präster åtnjuter ett högt moraliskt anseende”. Pater Klaus Martes - rektorn  på Canisiusgymnasiet - lovordas för sitt bemödande att reda ut övergreppen och detta trots att därmed riskera  gymnasiets rykte.

http://www.zeit.de/gesellschaft/zeitgeschehen/2010-01/kirche-missbrauch-canisius-kolleg?page=2

// Irène

Vår vän Jörgen Thorhard på taigans sydvästligaste utpost har skickat oss nedanstående betraktelse.

Tecknets Gudsmoder.

Den har följt mig i sådär 35 år, min favoritikon, alla kategorier.

Tecknets Gudsmoder. Den målades av en väninna i Lund och sedan dess

har den följt mig landet runt och hängs alltid så att ikonen ser mig

och jag den.

Gudaföderskans ansikte utstrålar en total och värdig frid, ett avspänt

lugn och en allt genomsyrande integritet tillsammans med en

genomskinlig öppenhet. Hon är fullkomnad av Gud, hon gav honom sitt

fria ja och intog sin plats i frälsningshistorien: ”Må det ske med mig

som du har sagt.” Den gången lade Gud allt skapat, hela sin världs

framtid och evighet i händerna på en tonårstös som faktiskt hade

kunnat säga ”Nej,” och då hade det inte blivit någon inkarnation,

inget kors och ingen uppståndelse och bara mörker, död och helvete

återstått. Men hon sade ”Ja.” till Guds vilja och när Sonen fötts i

Betlehem jublar himlens härskara. I Gudaföderskans ikon lyser detta

jubel ännu och gör den transparent så att vi ser rakt in i Gudsrikets

kärnland.

Hon är den första hela människan efter syndafallet och avbildas därför

stående med händerna lyfta i orantställningen, öppna mot himlen för

att ge allt åt Gud och ta emot allt från honom. Hon har överlämnat sin

vilja till Gud och fått den tillbaka från honom. Hon är ett med Gud.

Och Maria ber inte, hon är bön. Hennes person genomströmmas av bönen

både som tilltal till Gud och hans svar och som betraktande av Gud

under djupaste tystnad. Den tystnad som kommer ur den älskades totala

närvaro.

Och så kronan på hennes mänsklighet, på hennes fullkomliga delaktighet

av gudomlig natur. Hon är Kristusbärerska. Hon bar Guds människoblivna

Ord till världen. På ikonen målas det som en vuxen Kristus

Allhärskaren i en medaljong infälld i Guds Moders bröst.

Också här är hon vår förebild, Också vi får frågan om vi vill bära ut

det inkarnerade Ordet i världen. Inte bara symboliskt genom att vår

vilja är förenad med hans, inte bara  funktionellt när vi vittnar om

honom i gärningar och ord, utan i fullt fysisk mening, en  frukt av

att vi kan ta emot hans kropp och blod i eukaristin. Och så underbart

är vi skapta att vårt helt vanliga matsmältning är det verktyg som

genomsyrar hela vår kropp med Kristus.

Tecknets Gudsmoder är en ikon som ger oss en bild av den

gudomliggjorda människan.

Vänner,

ännu en pedofilskandal har uppdagats. Den här gången på jesuiternas Canisiusläroverk i Berlin, där två präster systematiskt förgrep sig på elever under 1970- och 80-talen.

“Det är med djup chock och skam jag har fått kännedom om dessa förfärliga övergrepp, som inte var några isolerade företeelser utan snarare skedde systematiskt under en lång rad av år”, skriver skolans rektor Klaus Mertes i ett uttalande.

De båda utpekade prästerna lämnade skolan och Jesuitorden under 80-talet - vilket inte ursäktar någonting!

Det är bra att ansvariga chefer inom kyrkan ber om ursäkt. Det är bra att uppsikten skärps. Men det krävs mer. Pedofilskandalerna inom kyrkan är så omfattande och så utbredda att frågan om systemfel måste ställas.

Hur påverkar celibatskravet urval och rekrytering till ledande uppdrag inom kyrkan?

Gert Gelotte

se även artikel i Dagen http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=201047