”A few weeks ago, with pomp and circumstance, the present pope showed himself again as a theologian by publishing a book about the infancy of Jesus. He offers there the classic and traditional version that sees in those idyllic stories a historic narrative. The book was a surprise to theologians, because, for about 50 years, the biblical exegesis on these texts show that they are not historical, but a high and refined theology elaborated by the gospel writers Matthew and Luke (Mark and John do not say anything about Jesus’s infancy), in order to prove that Jesus really was the Messiah, the son of David and the Son of God.
To this end, they resorted to literary genres, that sound like history but in reality are literary devices, such as, for example, the Magi from the East (who represent the pagans), the shepherd (the most poor, considered to be sinners for dealing with animals), the Star and the angels (to show the divine character of Jesus), Bethlehem, not as a geographic reference, but to have a theological meaning, the place whence the Messiah would come, different from Nazareth, totally unknown, where Jesus probably was actually born. And similarly, other topics, as I analyze in detail in my book, Jesus Christ the Liberator, (Jesucristo el Liberador), chapter VIII.
With these moving stories of the Nativity we see a grandiose myth, understood positively, as anthropologists do: the myth that transmits a profound truth that only the mythic, figurative and symbolic language can adequately express. That is what the myth does. A myth is true when the meaning it transmits is true and illuminates the whole community. Thus, the Nativity of Jesus is a Christian myth, filled with truth.
We now use other myths to show the relevance of Jesus. To me there is great significance in an old myth the Church used in the liturgy of the Nativity to reveal the cosmic commotion caused by the birth of Christ.
It is said there:
«A profound silence fell at midnight. Then, the talkative leaves went silent, as if dead. The whispering wind stayed quiet in the air. The rooster that was crowing stopped in the middle of his song. Then, the running waters of the creek were paralyzed. The sheep that grazed turned immobile. The shepherd who raised his staff became petrified. In that moment everything stopped, everything was suspended, all was silence: Jesus, the savior of humanity and of the universe, was being born».
The Nativity tries to communicate to us that God is not a severe figure, with penetrating eyes to scrutinize our lives. God appears as a child. Not judgmental, but wanting only to be loved and to play.
And as it happens, from the Manger came a voice that whispered to me:
«Oh, human creature, why are you so afraid of God? Don’t you see that His mother wrapped His fragile little body? Don’t you see that He threatens no one? That He condemns no-one? Don’t you hear how He softly cries? More than to help, He needs to be helped and showered with love. Don’t you know that He is God-with-us like us?» And we no longer think, we open the way to the heart that feels, that is compassionate and loves. What else could we do before a Child who we know is God become human?
Perhaps no one has written of the Nativity better than the Portuguese writer Fernando Pessoa, who says: «He is the eternal child, the God who was missing. He is the divine one who laughs and plays. He is a child so human that He is divine».
In this holiday, lets try to see with the eyes of the heart. All of us have been educated to see with the eyes of reason, that’s why we are cold. Today we will recover the rights of the heart: we will let ourselves be moved by our children, let them dream and be filled with tender affection before the Divine Child who felt pleasure and happiness when He said He was one of us.”
// Irène
PS Det sista stycket får mig att tänka på vad räven säger till Lille Prinsen
”Adjö sade räven. Nu ska du få höra min hemlighet. Den är mycket enkel : Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen. ”
Leonardo Boffs text får mig också att tänka på Maria Schottenius krönika i DN
”Vi vill tro på barnet, det vill säga framtiden.”
som sedan i sin tur Ulf Jonsson ansluter till i sin artikel i Signum
”Även icketroende borde välkomna Jesus och julen”
http://signum.se/aven-icketroende-borde-valkomna-jesus-och-julen/
”Guds ord till alla människor i alla tider”
heter ledaren i dagens Dagen som handlar om hur ”Bibelsynen får konsekvenser för samhällsanalysen”
”Lausannedeklarationens fader, den anglikanske teologen John Stott, talade exempelvis ofta om nödvändigheten att kulturtransponera bibelordet, att utan förvrängning ge det en ny tonart som samtiden kan förstå och ta till sig. (På 2000-talet är rengöring av toalettstolen en mer relevant bild än den fottvagning som Jesus ägnade sig åt om moderna människor ska förstå vad det innebär att vara beredd att för sina medvandrares skull utföra även de mest triviala sysslorna.) Och att Bibeln ses som ofelbar hindrar inte ett avståndstagande från det mänskliga missbruk av Guds ord som leder till förtryck, inte till befrielse.”
http://www.dagen.se/opinion/ledare/guds-ord-till-alla-manniskor-i-alla-tider/
// Irène
Irène!
Att tro på barnet är ju något mycket fint.
Sedan representerar ju Jesusbarnet något mycket mer, Guds inkarnation i världen, människornas frälsning. ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.” (Joh 3:16)
Jag vill kommnetera dessa rader från Boffs text:
He (påven Benedikt XVI) offers there the classic and traditional version that sees in those idyllic stories a historic narrative. The book was a surprise to theologians, because, for about 50 years, the biblical exegesis on these texts show that they are not historical, but a high and refined theology elaborated by the gospel writers Matthew and Luke (Mark and John do not say anything about Jesus’s infancy), in order to prove that Jesus really was the Messiah, the son of David and the Son of God.
Vetenskapliga hypoteser om texterna kommer och går. Förvånas över att Boff mera tycks tro på senaste vetenskapliga hypotesen än på kyrkans tro. Det behöver ju inte röra sig om ”historic narrative”, men påvens antagande att Matteus och Lukas texter om Jesu födelse och barndom är kondenserade återblickar som tolkar vad som syntes väsentligt i den unga församlingens tro, tycker jag är helt rimliga.
”Lukas pekar indicerar gång på gång att Maria, Jesu mor, själv är en av hans källor, ssk när han i 2:51 säger att ”hans mor bevarade allt detta i sitt hjärta” (jfr också 2:19). Bara hon kunde berätta om bebådelsen, för det fanns ju inga andra mänskliga vittnen.
Helt naturligt är modern ’kritisk’ exeges benägen att förkasta sådana samband som naiva. Men varför skulle det inte ha funnits en tradition av det slaget, bevarad i den allra innersta cirkeln och samtidigt teologiskt utvecklats? Varför skulle Lukas ha hittat på påståendet om Maria som bevarande ord och händelser i sitt hjärta, om det inte fanns några konkreta skäl att säga så?”
(Min översättning från engelskan av ett avsnitt från kapitel II av påvens bok Jesus of Nazareth: The infancy Narratives)