Jag hade i natt en dröm om glädje.
Jag drömde att jag var tillbaka i mässan efter 5 år o att jag stod längst bak men hade glömt hur man läste Credot. Jag blandade ihop det med annat. På min vänstra sida stod en dam som log o som även hon läste fel. Vi log mot varandra. På min högra sida stod en dam som blängde surt. Vi försökte damen o jag läsa rätt men det blev onekligen fel. Den sura damen exploderade efter mässan o sa syrligt att såna som jag inte borde besöka mässan. Jag svarade då med frågan ” Tycker G-d om den som har glädje i sitt hjärta o försöker eller den som läser rätt men är sur”.
Den sura församlingsmedlemmen tillkallade då ett antal damer framför sig som gemensamt gick till attack mot mig. De hade de rätta anklagelseorden enligt katolsk praxis. Jag gick långsamt bort. Stolt på något vis. I alla fall över att inte ha tagit åt mig ….blivit rädd .
Jag kände medan jag vaknade en allt större glädje. En sorts rullande glädje.
Agneta
Hmmm… min egen självgodhet sticker i ögonen på mig själv. Fy fa…n….
Så tänker jag, i en enkel självanalys…kan det ha varit två delar av mig själv? Kan jag ha varit min egen åklagare? Men varför skulle jag driva drev med andra sura församlingsdamer mot mig själv… ??? I vilket fall så blir resultatet detsamma: varför sätta på sig rustningar sydda av korrekthet o stränghet o övervakning? Bättre att vara glad i G-d o inte vara G-ds katolska civilpolis.
Livet är, hur man än beter sig eller tror sig själv om mycket gott å präktigt : en syndfull sång om livet o G-d.
Agneta