Vänner,
påven fortsätter att fokusera på barmhärtighet som lösningen på kyrkans kriser:
http://ncronline.org/news/vatican/francis-if-church-forgets-mercy-even-one-moment-its-work-useless
Det låter bra och är säkert bra. Men jag blir inte klok på vilken sorts barmhärtighet påven talar om. Det finns barmhärtighet som är lika med kärlek. Men det finns också barmhärtighet som är ett maktinstrument när andra maktinstrument sviker.
Barmhärtighet som kärlek ersätter inte frihet, rättvisa, respekt och den grundläggande jämlikhet och jämställdhet som enligt evangelierna skall råda kristna emellan. Alltså även i kyrkan.
Barmhärtighet som maktinstrument är bara ett annat sätt att indirekt kontrollera människor. Kontrollen sker i två steg. Först förser du människor med dåligt samvete. Sedan utlovar du barmhärtighet.
Jag blir som sagt inte klok på vad påven avser med barmhärtighet. Kanske tänker han helt annorlunda än vad jag tänker. Vad tänker ni?
Gert Gelotte
Gert
”Barmhärtighet som maktinstrument är bara ett annat sätt att indirekt kontrollera människor.”
Så ungefär tänkte jag också i en krönika på Dagens Seglora.
http://dagensseglora.se/2015/09/24/barmhartighet-vs-manskliga-rattigheter/
Barmhärtighet och medlidande är förrädiska begrepp.
Ta tex Katolsk Katekes rekommendation att visa medlidande mot homosexuella. Där blir det så tydligt vad det är katolska kyrkan håller på med. Medlidande som alibi för strukturell diskriminering är never ever gångbart enligt den Jesus jag känner och tror på och som ju by the way inte heller var katolik.
// Irène
Irène,
du träffar huvudet på spiken.
Gert
Pingback: Barmhärtighetens år – påven har nog valt rätt | Annelis blogg