Hans Larssons – en utmanande konstnär / av Lilian Nilsson

EN UTMANANDE KONSTNÄR

I en aktuell utställning på Galleri Estetica (16 jan ­– 7 febr) möts vi av en stor, utmanande konstnär, nämligen koloristen och expressionisten Hans Larsson. I sin recension av hans måleri framför Thomas Millroth i slutet av sin artikel (SDS Kultur Konst 30 jan) följande häpnadsväckande ord:

”Det här är måleri uppfyllt av allomfattande och uteslutande tro. Jag bländas av intensiteten, häpnar inför  huvuden som sprängs av  förkunnariver, men ryser inför bilden av ett tunnelseende, som både  utmärker fundamentalister i amerikanska bibelbältet och Daish”.

Hans Larsson lär oss mycket om hur det känns att tro sig ha rätt tro.

Som sagt häpnadsväckande!  Man kan förvisso nämna både kristen och politisk fundamentalism av värsta slag (Daish) i samband med Hans Larsson, men då ur ett helt annat perspektiv! För det är just sådant som hans måleri är motkraft till, format och närt i hans tydliga motstånd mot nazismen alltsedan 1930-talet och andra världskriget.

Det judiska folkets utsatthet blev en röd tråd i hans måleri. Med denna förenade han sin syn på människans situation i allmänhet. Hennes djupaste ondska, hennes lidande i alla dess former såväl som hennes förmåga och möjlighet till kärlek och godhet, till tro som tillit, som medmänsklighet, allt möjligt att utläsa i färgernas kraft från det mörkaste mörka till det ljusaste ljusa.

Hans Larssons budskap handlar inte om hur vi ska tro utan om att vi måste tro, gå utanför oss själva i en tillit till varandra och vår tillvaro, om vi inte ska förgöra oss själva och vår värld. Sin motivmässiga utgångspunkt tog han i en tid, då ännu ingen kristendom hade formulerats, dogmatiserats eller institutionaliserats. Hans möte med bibelns enkla människor gav honom inspiration. Hans Jesus var med hans egna ord ”en jude” och hos honom fann han liksom hos de judiska lärde före honom nästankärleken. (”Allt vad I viljen…). Han såg också Jesus i hans identifikation med samhällets nedersta, så utmanande och så politiskt farlig att det ledde till den tidens mest skändliga avrättning.

Kärleken som lidande och möjlighet. Konstnären låter ofta sina gestalter med slutna ögon blicka in i sitt inre för att där kunna uppleva denna möjlighet. Det kan kallas mystik, en ordlös kontakt med tillvarons grund, väl prövad och beskriven i alla de religiösa traditionerna av människor som protesterat mot ytlighet och dömande dogmatism.

Alla religioner är i sin djupaste grund förenade i sin strävan efter mening och i tron att det onda kan besegras. Hans Larsson tillhör vår judisk­-kristna kulturkrets och det är dess symboler han lyfter fram och ur dess källsprång han öser. Fråga är om vår tids sekularisering, materialism och ytlighet gör hans budskap för svårt att tyda? Eller kan inte längre begreppen tro och religion förknippas med ett intellektuellt och ärligt sökande av och samtal om människans existentiella villkor? Om så vore fallet håller vi på att göra oss kulturellt urarva.

Att nämna Hans Larsson måleri som tunnelseende i likhet med Daish och ointellektuell, intolerant fundamentalism är häpnadsväckande. Det är också att indirekt ifrågasätta själva den medmäskliga grund som håller den västerländska kulturen samman i respekten för människans värde och ansvar. I vår tid måste denna grundval åter bevisa sin bärkraft om inte krig och miljöförstöring ska omöjliggöra fortsatt civilisation.

Lilian Nilsson, f d universitetslektor, lärarutbildare i religionskunskap

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 svar på Hans Larssons – en utmanande konstnär / av Lilian Nilsson

  1. Gert Gelotte skriver:

    Agneta, vänner,

    ”Alla religioner är i sin djupaste grund förenade i sin strävan efter mening och i tron att det onda kan besegras.”

    Det är denna insikt som är den nödvändiga förutsättningen för allt ekumeniskt och interreligiöst arbete.

    Gert

  2. Agneta Sofiadotter skriver:

    Gert och Lilian

    Det var så här att Lilian och jag träffades på galleriet faktiskt två gånger och blev lika upprörda båda två men eftersom jag är orolig för att få en rasande konstkritiker på mig så fegade jag ur när det gäller att skriva. Tänka sig…jag fegade ur!

    Lilian däremot skrev en motartikel som jag inte vet om den tagits in i sydsvenskan ännu men hon erbjöd sig att med glädje sätta in den här eftersom hon sa sig känna sympati för vårt ekumeniska engagemang och vårt katolska reformarbete.

    Lilian! Om du läser detta så tror jag att du brinner lika mycket som oss för ekumeniken och interreligion. Det skulle vara intressant att höra dina tankar om hur det kan gå eller bör gå när påven kommer på besök…exempelvis.

    Och tack för artikeln!

    Agneta

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *