Hyfs och klarspråk om påvens kvinnosyn

Vänner,

Bengt Malmgren har på sin blogg vänligheten att utnämna mig till ”hovinternkritiker” :-). Orsaken är att jag gått hårt åt påvens kvinnosyn. Bengt är själv inte okritisk men som jag uppfattar honom anser han att påven och dennes kvinnosyn förtjänar en större respekt än den jag visar. Detta tycker jag man bör problematisera med två frågor.

Kyrkans officiella människouppfattning leder till ett apartheidsystem grundat på kön i stället för hudfärg. På vilket sätt gör detta kyrkans apartheid mera acceptabel än annan apartheid?

Påven är inte vilken makthavare som helst. Hans uppdrag är att föra Jesu talan. Bör inte kraven därmed ställas högre än på andra makthavare?

Om jag får vara lite drastisk så förväntar sig Bengt Malmgren att jag skall visa mera hyfs. Det innebär att kritik skall framföras på ett sådant sätt att den nästan inte märks. Men en sådan kritik är näst intill ofarlig och verkningslös. I Stockholms katolska stift finns exempel på grupper som visat ”hyfs” och internt kritiserat kyrkans kvinnosyn i decennier. Ingenting har märkts utåt och ingenting har hänt innåt.

Den sortens välanpassade kritik är precis vad kyrkans reaktionära ledning önskar sig. Kritikerna får hållas så länge de accepterar att inte synas och höras.

Vad som behövs, om vi vill bidra till förändring, är klarspråk, att en spade kallas för en spade. Kyrkans systematiska diskriminering av kvinnor är, som prästen Roy Bourgeois uttryckt det, ”sexismens synd”, ett fullt utvecklat apartheidsystem. När påven Franciskus gör sig till talesman för detta förtryck förtjänar han klarspråk, att bli tagen på allvar.

Jämställdhet mellan män och kvinnor i kyrkan  är inte en komplicerad teologisk fråga utan en enkel fråga om rättvisa och rättfärdighet. Och det finns ingen som helst anledning att acceptera mindre rättfärdighet och mindre rättvisa i kyrkan än vad vi tar för självklart i det civila samhället.

Gert Gelotte