Vänner,
Då och då i historien har det fattats beslut, formulerats skrifter, uttryckts åsikter där konsekvenserna blivit betydligt mer omfattande än upphovsmännen insett. Typexemplet är den amerikanska självständighetsförklaringen där det bland annat står:
”Vi håller dessa sanningar vara självklara: att alla människor är skapade lika; att de är förlänade av sin Skapare med vissa oförytterliga rättigheter; att ibland dessa är liv, frihet, och sökande efter lycka …”
Huvudförfattaren Thomas Jefferson var och förblev slavägare och såg uppenbarligen ingen ohanterlig konflikt mellan detta och den egna bekännelsen till alla människors lika värde och rätt till frihet. Konflikten blev dock snabbt uppenbar och texten ett skarpt vapen i kampen mot slaveriet.
På liknande sätt vill jag se mötet mellan påven och Lutherska världsförbundets ordförande i Lunds domkyrka härförleden. Framför högaltaret läste de båda kyrkoledarna samma trosbekännelse ordagrant. Så vad återstår för att upp nå enhet? Så vitt jag förstår återstår frågan om makten. Vem skall bestämma hur tron får utformas och uttolkas? Men om det sätts upp som mål så är det omöjligt att uppnå. Den sortens enhet finns inte ens inom kyrkorna var för sig.
Trots katolska kyrkans tegelstenstjocka katekes bildar vi katoliker en trosgemenskap, inte en åsiktsgemenskap. Någon annan enhet mellan kyrkor är varken möjlig eller önskvärd och vad Jesus tyckte om maktkamp framgår bland annat i Markusevangeliet:
”Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav.”
Avstår vi från att kämpa om makten över tron kanske vi redan har uppnått den enhet vi strävar efter. Vi har bara inte upptäckt det – ännu.
Gert Gelotte
