Vänner,
det är påtagligt tyst kring det österrikiska kyrkoherdeinitiativet. Nyhetens behag är borta och allt intresse och alla förhoppningar om reformer riktas mot påve Franciskus. I en intervju säger initiativtagaren kyrkoherde Helmut Schüller att uthållighet är viktigare än omedelbara framgångar och att fler behöver ta mod till sig och börja praktisera förändringar och reformer. Det räcker inte att klaga.
http://www.pfarrer-initiative.at/PI%20sanft%20eingeschlafen.pdf
Gert Gelotte
Nej det räcker inte att klaga och kanske är initiativets tystnad också ett gott tecken. Det tycks mig som We Are Church – Council 50- och Pfarrer – initiative – nätverken alla står vid ett vägskäl.
Vid det ena vägskälet går vi den väg som vi tror leder tillbaka till 1968 och till en konciliär, kollegial men samtidigt också en oändligt klerikal kyrka som trodde sig ge röst åt de fattiga ( i bestämd form singularis !).
Eller också börjar vi på nytt att förutsättningslöst lyssna på Guds folk liksom på de fattigas och marginaliserades alla motstridiga röster. Inte minst gäller detta lyssnande våra döttrars, söners och barnbarns berättelser som inte funnit sig tillrätta i kyrkbänkarna och som inte låter sig företrädas av vare sig en autokratisk eller en kollegial klerikalism med sexistiska och homofoba övertoner. Efter det senaste mötet med det internationella nätverket kring ”We are Church” tror jag att åtminstone detta nätverk vågar det senare vägvalet.
Erik,
jag läser ditt inlägg med stort intresse. Min erfarenhet är att det råder en fundamental enhet mellan kristna som anser och lever enligt principen att det viktiga inte är hur vi formulerar vår tro utan vad vi gör av den. I dessa sammanhang tycks individens kyrkotillhörighet helt irrelevant.
Gert
Nej det räcker inte att klaga och kanske är initiativets tystnad också ett gott tecken. Det tycks mig som We Are Church – Council 50- och Pfarrer – initiative – nätverken alla står vid ett vägskäl.
Vid det ena vägskälet går vi den väg som vi tror leder tillbaka till 1968 och till en konciliär, kollegial men samtidigt också en oändligt klerikal kyrka som trodde sig ge röst åt de fattiga ( i bestämd form singularis !).
Eller också börjar vi på nytt att förutsättningslöst lyssna på Guds folk liksom på de fattigas och marginaliserades alla motstridiga röster. Inte minst gäller detta lyssnande våra döttrars, söners och barnbarns berättelser som inte funnit sig tillrätta i kyrkbänkarna och som inte låter sig företrädas av vare sig en autokratisk eller en kollegial klerikalism med sexistiska och homofoba övertoner. Efter det senaste mötet med det internationella nätverket kring ”We are Church” tror jag att åtminstone detta nätverk vågar det senare vägvalet.
Erik,
jag läser ditt inlägg med stort intresse. Min erfarenhet är att det råder en fundamental enhet mellan kristna som anser och lever enligt principen att det viktiga inte är hur vi formulerar vår tro utan vad vi gör av den. I dessa sammanhang tycks individens kyrkotillhörighet helt irrelevant.
Gert