Med viss fördröjning publiceras här Ulla Gudmundsons svar som tyvärr i första vändan ”kom bort” på hemsidan, men efter påstötning från henne och med hjälp av webmaster nu återfunnits.
// Irène
*************************************************************************************
Hej,
det här är ett svar på Irene Nordgrens svar på min fråga om Dagenintervjun (det
verkar inte funka att svara på bloggen. Hoppas det här når dig!
För det första så uppskattar jag också att du bemödar dig att svara på min fråga. Jag hade väl mina aningar om vad det var du tyckte inte stämde med bilden av Benedictus i intervjun. Här kan jag väl säga att jag tycker att en kärnuppgift för diplomati är att försöka sätta sig in i, förstå och förklara hur den man jobbar mot tänker, så att man kan förklara det på ett sätt som gör ståndpunkterna begripliga om
än inte godtagbara. Jag tror det framgår av andra intervjuer jag gett (kolla t ex Signum eller Dala-Demokraten) att jag ingalunda anammat det inomkatolska förhållandet till påven och Vatikanen. Däremot kan jag tycka, faktiskt, att media aldrig (som jag tycker att jag bör göra som diplomat) gör något försök att förstå påvens egna motiv för sitt handlande. Jag tror att jag beskriver dem ganska adekvat i Dagenintervjun (att förklara hur någon tänker innebär inte med automatik att hålla med). De kommer praktiskt taget aldrig fram i media annars. Jag tycker inte heller intervjun var okritisk – tvärtom säger jag ju att det finns mycket att kritisera påven och katolska kyrkan för. Naturligtvis tar jag inte ansvar för andras reaktioner på texten, positiva eller negativa. De får stå för vederbörande.
Jag har i en rad sammanhang, senast hos Rominstitutets vänner i tisdags, beskrivit påven som Europas sista monark med verklig makt – i mitt tycke någonstans mellan en konstitutionell och en absolut sådan (den kanoniska lagen och tidigare påvars magisterium kan han ju inte sätta sig över, däremot naturligtvis uttolka).
Jag tycker att det är relevant att jämföra närmandet till SSPX och närmandet till Hans Küng. Mitt intryck är att Benedictus verkligen ser som sin karisma (=uppdrag) att ena och konsolidera kyrkan, och att han gjorde ett försök både åt höger och vänster. Att han själv har lättare att komma överens högerut är ju uppenbart (och det säger jag också i intervjun). Det han delar med SSPX är enligt min mening en
pessimism inför den tid vi lever i, att det mesta (i alla fall i västvärlden) går åt fel håll. Obs att jag förklarar hur jag tror att han tänker, jag säger inte att jag tycker så!
Brevet av den 10 mars är kyrkohistoriskt unikt. Det har aldrig tidigare förekommit att en påve erkänt att han gjort fel och gjort avbön. De som envisas med att vilja putta upp påven på piedestal kritiserar honom nu för det. Men jag tycker faktiskt att brevet var imponerande i sitt försök att seriöst svara kritikerna. Vad som kommer ut konkret får man se.
Jag delar helt kritiken mot katolska kyrkan när det gäller preventivmedel, abort, synen på homosexualitet och inte minst på kvinnor. I en intervju i Signum för några månader sedan sa jag att kyrkan har mycket att lära av feministiskt tänkande när det gäller att komma bort från underkastelseteologin, och det står jag för. Jag har fört många samtal med olika personer i Vatikanen om det och det är en viktig del av
uppdraget som jag självklart ska fortsätta med.
Men min uppfattning är att jag om jag vill ha resultat måste bemöda mig om att förstå den officiella katolska positionen och vad som ligger till grund för den. Jag tycker också, faktiskt (se Signumintervjun) att det är bra att en institution påminner om respektiven för livet, i en tid då både mänskliga relationer och människors relationer till djur och natur brutaliserats och mekaniserat. Sen instämmer jag med kardinal Carlo Maria Martini att kyrkan ägnat oproportionerligt stor uppmärksamhet åt sjätte budet.
Du kan vara helt övertygad om att jag som Sveriges ambassadör i alla sammanhang där jag har möjlighet för diskussionen om vad kyrkans syn exvis på preventivmedel och aborter får för konsekvenser för kvinnor, inte minst i tredje världen (även i Rom var man chockerad över den brasilianske biskopen).
Men jag tycker också det är viktigt att motverka en förenklad, svartvit polarisering katoliker-ickekatoliker som inte har grund i verkligheten.
Om du bor i Stockholm tycker jag det vore kul att träffas och tala mer om detta.
vänliga hälsningar igen,
Ulla G
Hej Ulla Gudmundson
Först och främst måste jag bekänna att jag blir oerhört rörd över hur du bemödar dig för att nå fram till mig. Att du har lyckats vill jag visa genom att härmed göra avbön för hur hårt jag gått fram mot dig. Förlåt.
Det var mycket i ditt brev som jag tyckte om att läsa, men särskilt fäste jag mig vid detta
”I en intervju i Signum för några månader sedan sa jag att kyrkan har mycket att lära av feministiskt tänkande när det gäller att komma bort från underkastelseteologin, och det står jag för. Jag har fört många samtal med olika personer i Vatikanen om det och det är en viktig del av uppdraget som jag självklart ska fortsätta med.”
Föga troligt att en manlig ambassadör skulle ha detta intresse eller uttrycka sig på det viset. Därför så otroligt fördelaktigt och spännande med en kvinnlig sådan just från Sverige (där vi ju hunnit längre än de flesta andra länder när det gäller jämställdhetsfrågor ) med placering i Vatikanen.
Det känns lite sensationellt att du vill träffa mig. Självklart tackar jag ja. Tycker att det vore jättekul att mötas särsklilt med tanke på ovanstående.
Jag tänker då presentera dig för en av Sveriges främsta katolska feministteologer, sr Madeleine Fredell OP. Jag lovar att hon har mycket att förtälja som du kan ha nytta och glädje av.
När det gäller påvens påstådda vilja att försöka ena kyrkan känns det dock smärtsamt att han hittills inte velat befatta sig med företrädare för rörelser som Wir sind Kirche.
Vill påven bli trovärdig i att vilja hela kyrkan så krävs bland mycket annat att ta den utsträckta handen från vår tids viktigaste inomkatolska reformrörelse Wir sind Kirche, från vars tyska hemsida jag saxar
”Gibt es einen Dialog mit der Amtskirche?
Auf die erneute Bitte der Internationalen Bewegung Wir sind Kirche um ein Gespräch mit Rom – der erste Brief an Papst Benedikt XVI. nach seiner Wahl war ohne Antwort geblieben – ließ das Staatssekretariat in Rom über die Apostolische Nuntiatur in Berlin mit Schreiben vom 23. August 2006 mitteilen, „dass Ihrem Anliegen leider nicht entsprochen werden kann. Sie und die anderen Mitglieder können zu jeder Zeit mit den Bischöfen und Priestern der zuständigen Bistümer und Pfarreien einen konstruktiven Dialog über die aktuellen Fragen und Probleme in der Kirche führen.“ – Diesen anempfohlenen „konstruktiven Dialog“ fordern wir immer wieder ein.”
http://www.we-are-church.org/de/index.php?id=169
Jag har nu också hunnit läsa intervjun med dig från Signum, där jag här vill citera slutraderna och säga att om det är något jag känner mig stolt över som katolik så är det just det du där beskriver
”I mitt tycke är den katolska kyrkans speciella nådegåva att ha fått förvalta den rika kristna mystiska traditionen, en tradition som jag som protestant också känner mig delaktig i. Och här har ju en rad katolska företrädare, inte minst från ordensväsendet, verkligen berikat det svenska andliga livet.”
http://www.signum.se/signum/template.php?page=read&id=3885
I hänryckningens tid på pingstdagen 2009 då Anden visat att den blåser vart den vill
I tacksamhet och tills vi ses
Shalom
// Irène
PS Vill också förmedla att andra personer på Katolsk Vision uttryckt stor glädje över ditt brev.
Irene: V v d j s?
Jag tycker att Ulla Gudmundson resonerar på ett så lugnt och välgenomtänkt sätt och håller helt med om allt. Det finns hopp för kyrkan trots allt!
/Anneli
Ja Anneli, det finns säkert hopp! Men räkna med att all förändring tar tid. Positivt är det i alla fall.
I natt läste jag intervjun med Ulla i Signum, den som Irène gav länken till här ovan, och jag blev glad åt alla hennes svar, som bland annat visade på stort intresse för – och kunskap om – feministiskt tänkande, interreligiös dialog, människan och naturen (helheten)…
Följande rader från Ullas uttalande fäste jag mig särkilt vid:
”Den framtidsmänniska jag ser för mig är en fri, vuxen, ansvars- och medkännande människa, som accepterar att rättigheter och plikter balanserar varandra, också i förhållande till djur, natur och klimatbetingelser. Vill man uttrycka det i religiösa termer innebär det att männi-skan har ett ansvar inför Gud att leva sitt liv i överensstämmelse med sitt samvete, inte i påtvingad lydnad.”
Jag tror att Ulla Gudmundsson kommer att uträtta mycket som är bra!
Allt gott
Elisabet Albertsson
Hej Elisabet,
Det som inte blir gjort det här århundradet rättas till i nästa… Jag tycker att det finns ett värde i att kyrkan noga överväger förändringar och inte blir en vindflöjel. Det viktiga är att processen hela tiden pågår.
Jag håller med om att det en tro som bygger på frivillighet och inte tvång är den enda framkomliga vägen. Det ställer ju också samfunden, inte bara katolska kyrkan inför nya utmaningar.
Ulla Gudmundson återkommer också flera gånger till värdet av den interreligiösa dialogen och även ekumeniken. Betydelsen av möten mellan människor med med olika bakgrund och åsikter kan inte överskattas. Det är enda möjligheten att, så gott det nu går, undvika uppdelningen i vi och de.
Hälsningar,
Anneli
Systrar!
Klasstänkande, rastänkande, könstänkande, religiös kolonialism, religionskrig, religiös arrogans ….Nej…
”Åt människorna lämnar jag deras ägodelar
och trosuppfattningar,
sedan du Gud har blivit mitt land och min religion”
Ibn Arabi
Agnes
Agnes och alla andra,
Det kan nog vara så att den framkomliga vägen är världsreligionernas stora mystiker som Ibn Arabi. De fokuserar på Gud och lämnar de världsliga striderna därhän.
Jag läste för många år sedan en beskrivning av religionerna som ekrar på ett hjul och där mystikerna var närmast navet och därför uttryckte liknande erfarenheter.
/Anneli
Vackert, Anneli
Men problem finns i högsta grad och man ser det lätt här på denna blogg. Om vi nu talar om att ta första steget som kristna och om vi håller oss till vår egen ”dom och vi”- känsla så tror jag att man lätt kan tala om en religionernas lika värde inför Gud men att det sällan stämmer med verkligheten. Kanske kan man likna det med begreppet ”salongsvänster”. I de katolska salongerna kan vi låta oss fotograferas samman med Dalai Lama, överRabbin etc och tala om inter-religion… men icke säger nicke när det kommer till tolkningen av exempelvis kyrkan som Guds enda brud
I och med att vi ser Jesus Kristus som Guds Son och kyrkan som Kristi brud så blir det automatiskt så att vi har den enda och bästa religionen.
Men så finns det en dimension av mystik vars väsens natur och kärnpunkt är lika (märkligt nog) i var och en av de stora religionerna och där kan man gå igenom eller bortom eller vila i … både läran om Treenighet och Jesus Kristus som Guds Son och själva brudmystiken. Den går att omfatta/förstå via den interreligiösa mystiken.
Katolska teologer och präster för fram den dolda agenda som säger att människor inom andra religioner är okunniga om Jesus och därför kan de leva ett frälst liv som goda gudshängivna (moraliskt etc) just på grund av att de inte har kunskap. De är oskyldiga sas. Detta är lite problematiskt eftersom det för med sig tanken på ”andrahandstroende” ungefär som kolonialmakter kunde tala om de goda infödingarna. Lite så.
Därför är den mystika erfarenhetsvärlden, dess gemensamma erfarenhet en guldgruva och en förlossare. Men ack hur många människor idag har tid och därmed råd att gå den vägen av skolning? Hur många har intresse? Hur många är självständiga tänkare …för det är ju det primära om man ska förstå mystikerna. Rollerna ”herde-får” och faktiskt ”fader-barn” stimulerar ju inte riktigt ett fritt tänkande. Däremot gör de paulinska texterna ofta det när de talar om andligt syskonskap och agape. Så tänker jag.
Det finns parallella världar ( den nya fysiken rör sig med dessa termer) ständigt närvarande och de är tvinnade, dansande, surfande i och runt varandra. Vissa klamrar sig fast i en begreppsvärld och bygger upp den lagiskt kring det katolska läroämbetet (eller muslimska eller …) och på så sätt stängs den verkligt underbara globala och himmelska GEMENSAMMA lovsången ute. Man kanske helt konkret hör den himmelska kören den dag man kan integrera alla dimensionernas talan i sig själv. Var parallellvärlds talan och röst.
Kanske om man började i skolan och i undervisningen att se navet ..sedan ekrarna och till sist hjulet skulle mycket vara vunnet. Nu börjar man med hjulet – världen och religionernas institutionella existens sedan ekrarna med olikheterna i dessa religioner. Man når aldrig fram till en närhet till navet och det är förövrigt utopiskt för det tillåts inte i våra skolor. Men kanske ändå… är det pågång bland vissa grupper av troende och där tror jag, endast där, ligger framtiden.
Och för att ingen ska misstolka mig. Jag tror på Jesus Kristus som Guds Son och vill fortsätta försöka begripa det utifrån flera olika parallella plan. Svårt att teologiskt analysera eller bevisa men en självklar sanning, tror jag, om man tror på Gud… och om man vill. Är det inte det som är själva vår längtan?
Om Ulla och Irene vill fortsätta så låt inte mina tankar stå i vägen. Detta är mitt favoritämne så det sliter sig. // Agnes
Agnes,
Mystik är också ett av mina favoritämnen, låt hoppas på en rymlig server!
Jag tror att man för att alls kunna närma sig andra religioner med öppenhet måste vara tryggt förankrad i sin egen tro.
Det är förstås viktigt att komma ihåg det elementära faktum att en religion inte säger så mycket om Gud (eller gudar) utan berättar om människors försök att förstå vad Gud menar och följa det efter bästa förmåga. Så länge människor har funnits verkar de ha haft en uppfattning om en högre makt och livet efter detta.
Dessa berättelser om andras erfarenheter kan förstås vara till stor hjälp för att bygga vidare och undvika att göra om misstag. Vem Gud är kan man ana i det som är gemensamt, t.ex. att Gud/arna inte kan visa sig för människor i sin rätta skepnad.
Mystikerna däremot lämnar det kända och kan nog glimtvis erfara Gud och talar i då i liknande ordalag om ljus som vi upplever som mörker, tomhet etc. Jag tror att de allra flesta kan ha dessa mystika upplevelser men det är inget man talar om. Sedan har du ju helt rätt i att det tar tid att lära sig och förstå, en svårighet idag.
Kyrkan satsar i stor utsträckning på att vara längre ut på de mer intellektuella och akademiska ekrarna och undviker nogsamt navets närkontakt med Gud…
Jag tror att det är William Johnston SJ som skrivit detta om hjulet, men eftersom han skrivit så mycket och jag läst det mesta kan jag inte hitta citatet. Men jag hittade ett annat i ”Mystik för en ny tid”
Johnston skriver där om ” Den hjälp som kyrkan får av världen idag” ur ”Gaudium et Spes”. Där talar Andra Vatikankonciliet om hur mycket nytta kyrkan haft av filosofernas visdom och av mänsklighetens historia och utveckling, vilken nytta den haft av gångna tiders erfarenheter, vetenskapens framsteg och de dolda skatterna i olika former av mänsklig kultur. Vi går nu in i en tidsålder där samma kyrka som förblir trogen Jesus Kristus och Evangeliet, lär av Vedaskrifterna och Upanishaderna, av Tao TE Ching och I Ching, av buddhistiska Sutras och muslimsk undervisning. Liksom kritendomen lärde sig av Grekland så kommer den nu att lära sig av Asien. Johnston avslutar med ”Vilken ny och oändligt berikad kristendom som kommer att födas i det tredje årtusendet!”
Jag hoppas att han får rätt!
/Anneli
Anneli,
En vän till mig Björn Sahlin var redaktör för tidskriften Gnosis som utgavs 1984-1992 och den är än idag en veritabel skattkista för den seriöse och intellektuellt orienterade sökaren i dagens Sverige. Om man lyckas låna den på bibblan. Jag hämtar från nätet följande goda ord. ”Det är en tidskrift för “orädda fiskare”, en motmedicin mot andlig lättja och stagnation, samt inte minst ett viktigt och djuplodande “tecken” att tyda i den omvälvande brytningstid som på gott och ont har kommit att bli vår egen.
Håller man en dörr öppen för gnosis (ej gnosticism) behöver man med andra ord inte sky den religiösa mångfalden för att bevara enheten, och inte heller riva ned några legitima skiljelinjer.
Jämförande studier av de universella principer som ligger till grund för de traditionella civilisationernas och religionernas doktriner, symboler, sakrala konst och andliga praktiker innebär inte nödvändigtvis att man ger upp det egna för något annat.
För den nutida människan ter sig religioner, som tidigare betraktats som “främmande”, minst lika levande som den egna religiösa traditionen. Kulturkretsarna är inte längre slutna, utan möts kors och tvärs i det globala tillstånd som kännetecknar den postmoderna livsformen, och i takt med den ökande globaliseringen torde intresset för interreligiös dialog öka. Mänsklighetens framtid tycks i själva verket bero av huruvida hon lyckas åstadkomma ett modus vivendi; inte bara i samklang med sitt egen inre hjärta utan även i harmoni med andra religiösa och kulturella traditioner. Kanske kan vi lära oss att på ett nytt sätt uppskatta andra religioner än vår egen, och därigenom också belysa många dunkla gåtor. En fördjupad syn på den egna religionen kan i dialog med andra religioner ytterst sett ge impulser till en mer genomreflekterad tro.”
Jag läser programförklaringen från redaktionen ur en av mina gamla Gnosis och saxar:
”Vi utmanar dem som ser tron som en överbyggnad, ovanställd vetandets dimensioner, oåtkomlig för kunskap. Vi ser en sådan hållning som lättja och flykt, som underminerar religionens trovärdighet och stöter bort de intellektuella. Vi vill granska och pröva kunskapens möjligheter på trons område och göra upp med föråldrade föreställningar. Trons innehåll är inte en gång för alla fastlagt, utan vår kunskap i trosfrågor kan vidgas, förökas och fördjupas.
– Vi utmanar dem som vill se tron som ett utslag av förvetenskaplig primitivitet. Vi vill vidga kunskapens område och möjligheter. Därför vill vi också forska i nya, oprövade kunskapsvägar till en andlig dimension, eller till andliga dimensioner.
– Vi utmanar också dem som behandlar tro och religion som en isolerad företeelse i samhället. Vi tror att hela tillvaron är genomsyrad av en andlig dimension. Följaktligen vill vi arbeta för ett förutsättningslöst sanningssökande på alla områden, främja en inspirerad humanistisk kultur, konst och musik, tvärvetenskapliga studier.
Plötsligt är det vetenskapsmännen, inte prästerskapet, som har väsentliga erfarenheter att förmedla till oss om de dimensioner i tillvaron som pekar mot ett yttersta gudomligt mysterium. Det är fysiker och biologer som i dag kan övertyga oss om existensen av en andlig dimension.
De senaste forskningsresultaten inom fysiken visar sig ha mycket gemensamt med de allra äldsta vishetslärorna. För oss är det därför också väsentligt att gå tillbaka till urkunderna och försöka vaska fram den dolda kunskap som de förmedlar, oberoende av sekteristiska och tidsbundna vantolkningar. Vi är beredda att gå långt utanför fäderneärvda och traditionella föreställningar i detta studium, som i stället har sanningen som riktmärke. Ingen Gud som vill vara universell och hela världens Gud kan ha något emot ett sådant sanningssökande.
Religion har i vår tid, åtminstone i västvärlden, blivit en fråga om respektabilitet, anständighet och upprätthållande av konventioner, ett medel att konservera rådande förhållanden. Att detta är en grov förvanskning av själva religionens väsen säger sig själv.”
slut citat
Vet du mer om andra Vatikankonciliets hållning?
Agnes
Agnes,
Jag tror att det går att få tag på Gaudum et Spes (Kyrkan i världen av idag) också kallad Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution i t.ex. Katolsk bokhandel. Den känns faktiskt aktuell fast den är skriven 1965.
Gnosis känner jag inte till men av vad du beskriver låter det som om det kan vara idé att ta sig en titt i den. Jag tror att du skulle ha stor glädje av att läsa William Johnstons böcker och jag själv borde läsa om dem inser jag. Han tar upp mycket av det du skriver om ovan t.ex vetenskapen och teknikens framsteg både på gott och ont, interreligiös dialog och förstås mystik ur många aspekter.
Han skriver mycket poetiskt ”Örnen svävar på den azurblå himlen och bär dem som vill se Jesus, mystikern på sina vingar”.
Det känns som om du är inne på just örn (fågel) perspektivet i det du skriver ovan. Jag håller i så fall med dig. Det paradoxala är att för att överhuvudtaget närma sig Gud måste man dels gå på djupet och samtidigt ha ett örnperspektiv för att se helheten och ge allt rätt proportioner. Tror jag ska jag förstås tillägga.
/Anneli
Ja, det är bra.
Jag tror att KV: skribenter kommer att öppna en mystikens värld / box på Forumet.
Där kan vi ventilera vidare en dag.
Underbart om du där kan fylla på med den klokskap jag tror du besitter utan att man måste rolla fram o tillbaka på bloggen.
Citat. Tankar för dagen. Tips.
Det är roligt att du tillkommit, tack för det.
Anneli, vad arbetar du med? Får man lov att fråga?
din syster i Kristus
Agnes
ps:
”Jag skulle kunna vara instängd i ett nötskal och ändå känna mig som konung över de ändlösa rymderna”
ur Hamlet.
Apropå introspektion/djup och vidsynthet/örn.
Agnes,
Det var ett bra citat! Shakespeare var tydligen en mystiker, det är precis de där paradoxerna alla beskriver och som jag själv de korta ögonblick jag upplever att jag förstår vad det hela går ut på kan känna.
Visst kunde man ha en mystikdel på KV, men då gäller det att hitta bra artiklar. Iréne och Gert lägger säkert ner massor av tid redan nu för att hitta det de lägger ut här. Men du verkar känna till en hel del om mystik också Agnes, så kanske kan man hjälpas åt att lämna förslag?
Det är så inspirerande och utvecklande att utbyta tankar! Jag hade inte alls Gaudum et Spes som jag trodde, men hittade den på engelska, Church in the World på Ad Libris för runt 180 kr.
Sedan började jag läsa om ”Mystik för en ny tid” inkännande översatt av Ylva-Kristina Sjöblom. Det kan inte varit lätt att översätta Johnston poetiska språk till svenska. Hans andra böcker har jag läst på engelska
Johnston tar avstamp i Andra Vatikankonciliet och Johannes XXIII som förvånade sig själv och omgivningen genom att kalla samman ett ekumeniskt koncilium. Det är så spännande med påven som alla trodde var ett stillsamt mellanspel och som genom vad han beskriver som ”att han blev upplyst av en blixt av himmelskt ljus som plötsligt ingöt ljuvlighet i ögon och hjärta” kom att skaka om kyrkan i grunden.
För Påven var, enligt Johnston, inte konciliet i första hand en akademisk utsaga om kristen renlärighet utan en uppmaning till bön och hjärtats omvändelse. Något att fundera på med tanke var kyrkan befinner sig idag.
Allt gott!
Anneli
Anneli,
Du har en positiv inverkan och din pedagogiska klarhet (i min fantasi har du ett läraryrke) så har du mycket att ge av vikt och tankar. Fortsätt med det. Det är gott.
Jag har varit här på kort besök. Eftersom jag inte alltid följer bloggen och iom att en av de få gånger jag kikade in såg signaturen ”Agneta o Jonas” dyka upp kände jag mig nödsakad att gå in och dementera ett parskap. Men redan i januari förstod jag att bloggvärlden inte är för mig. Även om en viss del av mig är debattsugen så är det långtifrån mitt verkliga och lyckligt harmoniska ”jag” och därutöver tror jag inte att mystik alltid kan talas eller debatteras om. Ju mer åren går ju mindre förstår jag kyrkopolitiska sammanhang och hårda ord som synd, straff och lag. Om sedan personer kommer in och laborerar med signaturer och inte vill berätta vem dom är… blir jag alltmer besviken och oroad över det kristna klimatet. Den värld och val av ord och bibelcitat som är ex. JonasB gör illa då jag finner det okänsligt, icke lyssnande. Den värld som är Gustafs (nu raderad) där man insinuerar och namnger personer indirekt som bifallande sin egen ev. pseudonyms homosexualitet är mer än okänslig.
De säger sig veta och då får jag lita på det. De är nöjda. Jonas i det klimat av kyskhet där han inte utsätts för besvärande intresse och Gustaf i sin homosexualitet. De har sina liv.
Jag har också kommit fram till att jag är vandrande i landet lagom. Kanske till och med i ett ingemansland. Men märkligt nog alltmer troende. Jag har ingen tydlig hållning längre mer än att jag vet att yttrandefrihet och självständigt tänkande är den fria viljans mor. Liksom ”delgiven funderandefrihet”. Jag funderar öppet och även om jag tycker det är intressant är det kanske ingen annan som vill utlämna sitt eget funderande och med det sin osäkerhet. För många kan det vara helt ointressant. För några en möjlighet att håna. Här hör man ofta bifall som ”läs på !” ”då är du inte katolik!” ”Logik!” ”Sakfrågan tack!””det ska man veta om man blivit konfirmerad!”. Då misslyckas jag för eller senare och blir för personlig. Vad nu det är att vara personlig… som kristen.
Med andra ord jag måste gå in i det poetiska rummet och sluta till min dörr. Där finner jag ro och ömhet. Där finner jag Gud. Där finner jag en annan. Andra. Och jag vet att jag kan bara släppa in människor i det rummet som vet att knacka varsamt. Sådan är min ömtålighet. Det har livet lärt mig.
För om någon slår våldsamt på dörren och säger de mest fasansfulla saker för att jag ska förstå att Gud är hård och ska göra upp räkningen med mig när jag kommer ut … då skriker jag dumheter tillbaks … i försvar. I försvar för mitt rum. Min Gud och jag. Om någon då dundrar att min Gud är fel och att det står en annan bättre Gud utanför dörren… då vet jag att jag aldrig mer bör lockas att öppna dörren.
Andra är tuffare och vet exakt vilka dom är. Några är guds poliser, guds tyckare, guds kyska, guds lärare, guds generaler, guds fromma, guds rättogna, guds proffessorer.
Andra… som skribenterna här… är modiga som debattörer. Jag höll och håller inte alltid med dem men jag har aldrig upplevt dem som guds poliser etc. Deras röster behövs i Sverige.
Ibland brukar jag tänka att det finns de hudlöst poetiskt lagda folket. De lever i en gudspoesi. Det betyder inte att de är osjälvständiga katoliker. Inte för att jag är gudspoetisk (vilket högmod!) men jag vill vara i det rummet.
Anneli, fortsätt du..med rena puckar och raka rör… det behövs ärliga och välvilliga debattörer. Modiga. Ha överseende med att jag startade något i hast och sedan drar mig ur.
allt gott en faktiskt nu gladare Agnes
Agnes,
Det vore synd om du försvann härifrån! Inte behövs det dras igång något mer, jag lär själv ha begränsade möjligheter att bidra med artiklar även om jag känner mig inspirerad att ge mig ut och söka om inte annat för att själv lära mig mer.
Debattklimatet här är egentligen för hårt för att passa mig även om jag försöker lugna ner det efter bästa förmåga, men det är otroligt vilka knasbollar det finns!
Inte heller är jag så radikal som de som ligger bakom Katolsk vision, men en alternativ röst behövs, många artiklar här är intressanta och flera av diskussionerna också. Dessutom börjar sajten bli inarbetad och har betydligt fler läsare än vad inläggen visar. Dock är det flera som går in här för att kunna förfasa sig över hur förskräckligt det är. Därför vore det så bra om man kunde hålla en sansad och hänsynsfull ton även om man har olika åsikt.
Annars går det inte att påverka något.
Mystik är inte helt lätt att diskutera men det skadar inte att försöka. Till sista vill jag tacka dig Agnes om du nu skulle dra dig tillbaka. För mig har det varit en vitamininjektion att ha det här tankeutbytet med dig och jag har tagit upp mystiken som jag lite glömt igen.
/Anneli
Anneli,
Tack för det. Jag ska fundera över saken.
Det är viktigt med röster som inte tycker lika och jag förstår att du och jag kan samtala på ett sätt som ger en annan infallsvinkel. Jag ser det som en möjlighet. Alla röster är viktiga.
Skribenternas..o även Jonas som inte alls är en knasboll utan besitter som en av de få i Sverige en stor lärdom. Men han tycker om att gäcka för att krossa människor och åsikter, det är min uppfattning. Jonas är dock en kristen broder till oss och det måste gå att föra diskussioner om alla parter tolerar olikheter och bejakar självinsikt. Utan självkännedom/kritik är den troende ute på farliga vatten. Jag talar i 3:person, förlåt mig det.
Men jag ska fundera över om jag orkar gå in en gång till. Förutsättningen är faktiskt att du är kvar. Eller att nya som du kommer in.
Jag är som ovan skrivet… hellre i det poetiska rummet med min ömtålighet/hudlöshet och jag är definitivt idag lagom när det gäller reformer. Jag tycker exempelvis inte påven är en katastrof exempelvis och jag tror att Gud har valt honom.
Jag funderar, Agnes
Till alla pseudonymer / signaturer
Det är svårt för mig som ”skribent” att gå in i samtal som – utifrån skilda bevekelsegrunder- förs av pseudonymer och deras ”hjälpjagspseudonymer”
Alltför mycket behov av personliga uppgörelser via METAKOMMUNIKATION ger förvirrat intryck och gynnar inte sakdebatten som just nu känns absurd och mer liknar Pirandellos ”6 roller söker en författare”.
// Irène
Iréne,
Jag vet inte om du tolkade vad jag skrev ovan som att ni skribenter skulle vara knasbollar? I så fall beklagar jag det och ber om ursäkt. Så var inte tanken, utan det är den de som står bakom de mest diskussionssaboterande inläggen jag menar!
Du har helt rätt i att sakdebatten är det viktiga. Den här sajten skulle kunna vara oerhört viktig för det, är jag övertygad om, stora antal människor som vill föra en konstruktiv diskussion om katolska kyrkans riktning. Vilket inte minst visas av den tid som en eller ett par personer är beredda att lägga ner på att förstöra diskussionerna.
Nu är i stället tonläget minst sagt överspänt och där bidrar du tyvärr en del själv genom att nappa på de utlagda betena i form av provokationer. Det är som jag upplever det snudd på omöjligt att föra en sammanhängande reflekterande dialog om något ämne.
För att det ska fungera måste fler sansade personer känna att de vill delta i samtalet och att det är okej med olika synpunkter om det uttrycks på ett nyanserat sätt.
Agnes,
Jag känner absolut ett behov att stimulerande samtal och någon form av forum passar mig bra, men tappar jag tålamodet vilket jag börjar göra nu gör jag ingen nytta här. Jag blir rörd av att du tycker att det är så pass väsentligt att jag är med, även om det inte stämmer egentligen. För idealet vore fler sansade röster i kreativ dialog med varandra. Där det är okej med olika åsikter så länge de uttrycks på ett vettigt sätt.
Allt gott!
Anneli
Anneli
Det är bara att hoppas att MÄSTERSABOTÖREN efter allt sitt idoga arbete här på bloggen nu behöver sommarsemester.
//Irène
Iréne
Det hoppas jag också! Jag blevväldigt glad över artikeln om Barack Obama, jag får läsa talet i Notre Dame. Jag förstod inte att det var så viktigt…
Allt gott!
Anneli
Jag hoppas jag gjort rätt den här gången så att inlägget hamnar där det ska. har sent omsider läst ditt svar Irene på mitt svar till dig och alla kommentarer därefter. Jag blir naturligtvis oerhört glad över de positiva, varma och kloka reaktionerna. Nu har vi ju dessutom träffats Irene och jag har lagt en bit till till min förståelse av den katolska världen. Behöver väl inte säga att jag vill fortsätta det samtalet.
Jag brukar säga att det som kännetecknar ett god diplomat är att kunna hoppa stående höjdhopp och vifta med öronen. Dvs man har sällan tillräckligt med tid för en läroprocess innan man ska fungera på ett nytt uppdrag, men man måste hålla sig öppen och lära hela tiden. Jag gör vad jag kan och de svenska katoliker av olika schatteringar jag lärt känna har varit och är till väldig hjälp o glädje i den processen.
sommarhälsningar,
Ulla G
Tack Ulla för din sommarhälsning.
Tycker fortfarande att det känns lite sensationellt och modigt att du som yrkesdiplomat öppet tog kontakt med mig – en mer odiplomatisk katolik får man ju leta efter. Mitt rykte och anseende som katolik är ju inte det bästa om man så säger.
Upplevde att vårt möte blev oerhört givande. Din prestigelöshet anmärkningsvärd.
Så vill du fortsätta samtala gör jag det gärna.
God fortsättning på sommaren och i Vatikanarbetet
// Irène