Just hemkommen från mitt andra besök i Bose ekumeniska kloster  vid foten av italienska Alperna i  Piemonte.

http://www.monasterodibose.it/index.php?lang=en

http://www.katolskvision.se/blog/?p=745

I  Bose ( och Taizé) har man tagit fasta på Jesu ord  i Johannesevangeliet  ”Jag kallar er vänner ”

Dessa ord   representeras i ”Vänskapens ikon”  föreställande Jesus som håller armen om abba Menas, avbildad på en  koptisk ikon från  ca 600 – talet.

En kopia av denna ikon finns i Taizé och i Bose säljs miniatyrer  som  dess ”logotype”.

Den helige Menas (285- 309) är en av den koptiska kyrkans mest kända och älskade helgon.

Så här beskrivs Bose på Wikipedia

http://www-1.monasterodibose.it/index.php?lang=en

Boses grundare Enzo Bianchi framstår för mig som den mest trovärdige och därmed mest respektingivande katolske nu levande företrädaren – åtminstone i Europa.  Han har i Bose förverkligat en inkluderande syn på människor.   Dvs den syn som för mig i dagens katolska kyrka mest överensstämmer  med den syn som präglade  de första kristnas koinonia och vars synliga  tecken var communio, den gemensamma eukaristin.


Jag citerar och översätter fritt ur en av hans många skrifter med rubrik ”Monastiskt liv och ekumenisk dialog.”

”Monastisicm har ofta varit involverad i strider runt schismer och heresier.”

” Så snart kyrkan inte längre var föremål för förföljelse började kyrkan söka inflytande i samhället och klostren delade denna ambition.  Enzo Bianchi hänvisar till den kände teologen och trappistmunken André Louf  (död 2010)  ”Monastiskt liv kan inte svära sig fri från att inte ha delat denna ambition.”   ”Det har dock genom alla tider funnits enskilda företrädare som avvikit och ekumeniska spår hittas även under de största kristologiska striderna.”

”Idag  behöver vi med hjälp av evangeliet -som vi förstår bättre än igår-   föra fram  hur monastiskt liv kan bli platsen för ekumenisk dialog och om dess roll i det tålmodiga sökandet efter ”communio.”

Enzo Bianchi  påminner om  ”Thomas Merton som en gång sade att han kände större samhörighet med en buddhistmunk än med en kyrklig  företrädare inom  den katolska hierarkin. ”

”Och det är exakt av denna anledning som interreligiös dialog praktiseras i kloster mer än någon annanstans ” menar  Bianchi som också påminner om den första interreligiösa monastiska konferensen som hölls i Bangkok 1968 och under vilken Thomas Merton avled.

”Låt oss komma ihåg att monastiskt liv  var ett mänskligt fenomen innan det blev ett kristet fenomen.  Det  finns inom alla de stora  religionerna – även om vissa försökt utrota det- och utmärks av celibat, ett liv antingen i gemenskap  eller  i avskildhet, sökandet efter det absoluta och ett liv präglat av asketism i olika former som gemensamma drag även om den religiösa kontexten  i vilka det monastiska livet framlevs är olika.”

”Monastiskt liv  och ekumenik kan inte längre ses åtskilda från varandra. På väg mot försoning mellan kyrkorna spelar ett monastiskt liv  en särskilt viktig roll därför att det tillåter ett vanligt liv där det är möjligt att leva tillsammans försonade och att tålmodigt tillsammans arbeta för ”full unity in a church of churches able to recognize one another in a single confession of faith.”

//Irène

PS Bose är för mig beviset på vad som går att göra om bara den goda viljan finns  och jag har därför  för mig själv  döpt Bose till  ”Monastero  della buona  volontà ”.