Samvetsfrågor och sådana som inte är det

Det har förts en livlig debatt med kritik och försvar av främst kulturvänstern och feminismen. I dagens DN skriver Lena Andersson klart läsvärt och tankeväckande om indignationsprivilegiet. Hon resonerar utifrån att de här grupperna har indignationsprivilegiet, dvs att identifiera och ständigt påtala det som var och en innerst inne vet är rättfärdigt.

Här kommer samvetet in och avgör vad som är rättfärdigt och inte. Paradfrågorna i vissa kristna grupperingar, som motstånd mot preventivmedel och sex innan äktenskapet hör inte dit. Det moraliska imperativet från dessa grupperingar påverkar inte omvärlden nämnvärt, eftersom den inte delar denna moralsyn. Möjligen blir människor upprörda över att sådana värderingar fortfarande finns.

Annorlunda är det  däremot enligt Lena Andersson när det gäller kulturvänstern och feminismen vars åsikter skaver mot det allmänna samvetet. ”Företeelser som klassklyftor, diskriminering, inkomstskillnader, fattigdom och andra samhälleliga ojämlikheter har samvetet däremot svårt att bortse från.”

Anderssons värdering av vad som verkligen är moraliskt rätt,  liknar den som franciskanen Daniel Horan gjorde när han tog ställning mot March for Life i Washington. Han motiverade det med att just frågor som fattigdom, krig, förtryck och trafficking måste upp på agendan om rörelsen verkligen ska vara trovärdiga i sitt värnande av livet.

http://katolskareformvanner.blogspot.com/2012/01/en-marsch-for-vad.html

Lena Andersson hävdar att ” Indignationsprivilegiet väcker aggressioner eftersom det handlar om vad vi borde göra men inte gör, borde tänka men inte tänker. Det enda vapnet är att beskylla de indignerade för hyckleri.”

Men de som har indignationsprivilegiet kan lätt bli att bli självgoda och bekväma och tycka att man inte ens behöver argumentera för sin sak eftersom alla i grunden vet att det är rätt. Vilket hon uppfattar som måltavlan för Bengt Ohlsson kritik.

http://www.dn.se/ledare/kolumner/indignation-kraver-varsamhet

Om jag nu lämnar Lena Anderssons artikel och tillämpar en del av ovanstående på Katolska kyrkan, så skulle det ungefär bli att ”alla” vet att det är viktigast att bekämpa krig, fattigdom, förtryck och ojämlikhet. Trots den insikten lägger kyrkans ledare mycket energi på  att driva värdekonservativa frågor i stället för att lägga krutet på ovanstående.  Nog kan jag tänka mig att samvetet skaver obekvämt och att man försöker komma undan det genom att leta fel hos kritiker i och utanför kyrkan. Tanken är intressant och värd att undersöka vidare.

Anneli