”Munken som utmanar Syriens stridande parter”

Nedanstående artikel är tryckt i nr 2 2012 Uppdrag Mission  som ges ut av Lunds Missionssällskap.

// Irène

PS Våren 2000 åkte jag med en grupp ”pilgrimer” från Bjärka Säby under ledning av  Samuel och Inga-Lill Rubenson och Peter Halldorf  till ”kristenhetens vagga”  i Syrien. Vi besökte då bla kommuniteten i klostret Mar Musa och träffade dess ledare fader Paolo dall’Oglio ”en orädd jesuit, som fjärran från all bekvämlighet och medial uppmärksamhet, vigt sitt liv åt försoning och enhet.”

När jag  12 år senare bland ideliga nyheter om blodiga strider i Syrien läste Samuel Rubensons artikel om  klostret och fader Paolos betydelse för ”fredliga vägar ut ur krisen ” bad jag och fick Samuel och Inga-Lill Rubensons  tillstånd att publicera artikeln på KV blogg.

************************************************************************************************************

Text : Samuel Rubenson  Foto : Inga-Lill Rubenson

Syrien blöder. I städerna  avlöser gatudemonstrationer  och begravningståg varandra,  ja flyter  samman. Upprorets  kistor blir demonstrationsplakat. Den syriska arméns artillerield är verkningslös, den kväser inget uppror, den driver bara på en våldsspiral. De folkliga protesterna mot korruption, polisvälde och ofrihet blev här ingen vår som övergick i sommar. Den blev en vargavinter som sliter sönder ett land vars enhet är skörare än de flestas. Den vackra mosaiken av religiösa traditioner och flertusenåriga kulturer krackelerar.

Omvärlden står lamslagen. Ingen vet vad som skall eller kan göras. Arabförbundet och västvärlden kräver, för att själva framstå som handlingskraftiga, presidentens avgång, som om våldet då plötsligt skulle upphöra, som om all vrede och allt hat, alla undertryckta konfikter, alla egenintressen och all utländsk inblandning skulle försvinna bara för att landet saknar ledning. Vid randen av den stora syriska öknen, långt från gatustrider, diplomatkorridorer och tidningsredaktioner, i klostret Mar Musa, arbetar och ber en liten kommunitet för fred och försoning och tar samtidigt emot strömmar av flyktingar och skadade, av förföljda och traumatiserade. Kommuniteten leds av fader Paolo dall’Oglio, en orädd jesuit, som fjärran från all bekvämlighet och medial uppmärksamhet, vigt sitt liv åt försoning och enhet.

Men även om öknen ligger vid sidan av, och klostret är litet och fattigt, tränger  hans röst fram. Det gamla klostret, bortglömt i århundraden, har blivit ett rättvisans och försoningens tecken, en röst som inte vill tystna, men som många vill tysta. Budskapet om försoning, kritiken av egenintressen, vare sig det är kyrkliga, politiska eller ekonomiska, och budet att älska sina fender har blivit ett hot för dem som har makt eller kräver den. När våldet mot demonstranterna tilltog och allt fler började beväpna sig utlyste fader Paolo förra sommaren en för muslimer och kristna gemensam vecka av fasta, bön och rannsakan. Mer än andra förstod han den explosiva kraft som låg i upproret, den ilska och det hat mot de styrande som pyrde, liksom de välbeställdas och inte minst minoriteternas rädsla för politiskt sönderfall och en vardag präglad av terror och attentat. I klostret fördes samtal om fredliga vägar ut ur krisen, om hur försoning skulle kunna komma till stånd, om hur ett nytt demokratiskt och öppet Syrien skulle kunna födas fram. Till stöd för en genuin dialog mellan alla parter och för att visa på möjligheten till en fredlig väg mot frihet, rättvisa och demokrati, skrev fader Paolo under veckan en appell till de styrande med konkreta förslag på vägar ut ur krisen. Men varken de styrande eller oppositionen ville lyssna. Resultatet blev att hans uppehållstillstånd i Syrien drogs in. Men inte bara internationella  protester, utan kanske framför allt det  stöd han fck från både muslimer och  kristna i landet, har gjort att han tills  vidare kan stanna kvar. Efter många  månader av osäkerhet är han nu  uppmanad att i det tysta försöka få  igång fredssamtal.

Men kärnan i hans budskap är  klar och tydlig, till exempel i hans  julbrev, där han skriver: ”Vårt  land är i fara. Några av oss har  valt den ena sidan, andra den  andra. Men låt oss fråga oss själva:  Vilken är vår uppgift som en gemenskap under evangeliet? Är det inte att stå i försoningens och samverkans tjänst? Många förutser ett snabbt slut på de nuvarande dramatiska händelserna genom antingen den ena eller den andra sidans seger, andra ser en ökning av våld och en permanent delning av vårt land med hundratusentals offer, förlust av enhet och oberoende.” ”Vi står solidariskt med alla våra landsmän, oberoende av åsikt, tro, etnicitet eller språk och vi vägrar att göra skillnad på våra grannar. Låt oss förbereda oss genom att ge vår nästa skydd. I tid av fara är det ändå bara vår nästa som kan skydda oss.” ”Vår roll är dialogens, samtalets, brobyggandets och försoningens tjänst. Rädsla har präglat oss för länge och som en följd av denna har en del av oss fortsatt att stödja en politik som undertrycker frihet och vägrar att genomföra nödvändiga reformer. Är detta befrielsens och sanningens väg? Går den hoppets och frihetens väg som väljer att diskriminera, kidnappa och förtrycka? Är det han som drivs av rädsla och svaghet? Ger religiös eller ideologisk iver rätt att inkräkta på andras värdighet genom exkommunikation eller marginalisering?”

Det är inte bara självklart för tanken utan också en djup erfarenhet för fader Paolo att försoning sker mellan fender, inte mellan vänner, att djupet i tron inte handlar om att älska sina vänner utan sina fender. Men verklig försoning har sina villkor utan vilka det bara blir underkastelse. Hit hör åsiktsfrihet och yttrandefrihet, samt respekt för varje människas värdighet och integritet, ja erkännande av att varje människa är en Guds avbild.

Utan att ha mött honom, utan att ha besökt klostret, är det svårt att förstå den oerhörda sprängkraft som finns i den kallelse, den mission, som fader Paolo tagit emot och gått in under. Kallelsen att vara ett Kristustecken inte bara i, utan präglat av, den arabiska islamiska kulturen. Frågar man honom efter drivkraften berättar han om sin uppväxt i den italienska vänsterrörelsen, hur han blev jesuit och bestämde sig för att försöka gå längre än andra i att integrera kristen tro i den arabiska muslimska kulturen. Hans studier, som ledde fram till en doktorsexamen om hoppets plats i islamisk teologi, förde honom till Syrien och till den tomma pelare där en gång pelarhelgonet Symeon stod. De samtida berättelserna om Symeons liv ser han som ett tecken rest för att kalla människor till tro, och särskilt lyfts här öknens arabisktalande nomader fram. Dessa blev vägledande för fader Paolo och för återuppbyggandet av Moses etiopierns kloster i en klippskreva åtta mil nordost om Damaskus. ”Det räcker inte att ha respekt för varandra”, säger fader Paolo i en intervju med anledning av att han 2006 fick ett pris av The Anna Lindh Euro-Mediterranean Foundation for the Dialogue between Cultures, ”Genom att vara ”en annan” är jag, liksom min nästa, en ikon, en bild som förkroppsligar ”den andre”, vilket för varje troende betyder Gud själv. I Guds namn tar vi emot den andre och ser i henne eller honom Guds ansikte. Det är mer än respekt. Det är en kärlek denna världen bara kan ana.”Denna kärlek innebär för fader Paolo inte bara att lära känna islam och dess fromhet på djupet utan att verkligen bli ett med islam.

”Betyder det att jag ser mig själv som muslim”, frågar han retoriskt i ett brev till jesuiter involverade i dialogen med islam. ”Ja, jag tror det, genom evangeliets nåd och i lydnad för detta. Jag är en muslim på grund av Guds kärlek till alla muslimer och till islam. Jag kan inte vara annat än muslim, muslim i Anden, inte efter bokstaven, så som jag i Jesu och apostlarnas efterföljd är jude genom Anden. Men är ett sådant dubbelt medlemskap möjligt?” Fader Paolos svar är tydligt: ”Jag önskar inget efterapande, och definitivt inte något avfall i en suspekt infiltration in i kristen tro. Men jag bekänner det Guds levande mysterium att Gud är verksam i islams religiösa värld med Maria som moder, och jag ser att muslimer faktiskt kan acceptera mig på detta sätt, en enkel munk, en Jesu lärjunge som kommit att älska islam.”

Syrien

Yta 185 180 km (ca 40 procent av Sveriges yta)

Folkmängd (2011)  22 457 763

Huvudstad Damaskus

Invånare (2010)  2 600 000

Andra större städer (2010) Aleppo 1 700 000,  Homs 890 000,  Hama 546 000

Officiellt  Språk arabiska

Statsskick statsbärande  parti/republik

President Bashar al-Assad