Prästerna och makt(löshet)en

Makt är ett begrepp som förekommit i diskussionen om de sexuella övergrepp som katolska präster gjort sig skyldiga till. Strävan efter makt över en annan individ anges som en möjlig förklaring, inte minst till det övervåld som många offer vittnar om. Jag måste erkänna att jag inte ägnat just den aspekten så stor uppmärksamhet som jag borde ha gjort tidigare.

Tvångscelibatet som debatteras flitigt innebär att prästen inte ges möjlighet att bilda familj. Däremot talar man inte lika mycket om att ordenspräster, jag är lite osäker på hur det är med ”vanliga” stiftspräster, inte får ha egna pengar eller ägodelar. Stanna upp lite här och tänk efter vad det innebär för en vuxen person att alltid behöva be om pengar och sedan redovisa vad de använts till. Kyrkan är oftast dessutom både familj, arbetsgivare och hyresvärd för prästen. För att inte förlora något av detta förväntas prästen inte ha några egna åsikter utan föra fram kyrkans. Om prästens samvete säger ifrån och han följer det blir följden uppläxning och kanske förbud att undervisa och skriva. För övrigt gäller detta förstås även systrarna och är brinnande aktuellt i och med att LCWR satts under förmyndarskap av Vatikanen.

Frågan är hur den här maktlösheten och ofriheten påverkar människor? Jag är ingen psykolog, men förnuftet säger att risken är stor att man tar ut sin egen besvikelse och frustration på dem nedanför en i hierarkin. I Sverige finns många som har erfarenhet av att kyrkoherden kört över beslut som tagits församlingsråd och arbetsgrupper.  Signum och Katolskt Magasin och stiftet själva beställer artiklar och översättningar som sedan refuseras eller redigeras okänsligt. Här, signaturen Eric, talar vi om härskartekniker!

Internationellt sett finns naturligtvis fler och värre exempel, vi har läst om dem bl.a. på NCR och Huffington Post, Margaret Farley och Elizabeth Johnson, Roy Buergois  m.fl. Givetvis råkar också lekfolket utomlands illa ut, även om det inte ger samma rubriker som när Vatikanen försöker tysta präster, systrar och teologer.

Men värst drabbas de barn och ungdomar som möter en präst som är så störd, av olika skäl, att han förgriper sig på dem. Att de sedan möts av förnekelse och motanklagelser från kyrkans ledning och en del ”vanliga katoliker” är givetvis ytterligare ett övergrepp. Jag misstänker att bristen på kontroll över det egna livet kan vara en drivkraft för de präster som begår dessa brott. Det finns i alla fall någon de har kontroll över, offret.

För övrigt undrar jag om inte de kardinaler som frossar i sidensläp och spetsar tar igen bristen på privata kläder genom vackra och väldigt dyra ämbetsdräkter?

Vad tycker ni, ligger det något i mina teorier?

Anneli