Vänner,

det mesta i den inomkatolska debatten bottnar någonstans i vad som är möjligt eller inte möjligt med hänsyn taget till uppenbarelsen och traditionen.

Vi kan bara förvalta uppenbarelsen – sägs det.

Vi kan inte bryta en obruten tradition – påstås det.

Men hur är det – egentligen?

Kyrkan har alltid i praktiken förvaltat uppenbarelsen fritt. Det vill säga valt och vrakat samt ändrat även centrala ståndpunkter när detta blivit oundvikligt. Låt mig ta ett enda exempel.

I nästan två tusen år hävdade kyrkan att dopet är bokstavligen nödvändigt för vår frälsning. Ingen odöpt kunde komma in i Guds rike. Odöpta spädbarn som ansågs belastade med arvsynd men som inte hunnit begå några egna synder var ett teologiskt problem som löstes med Limbo. En tillvaro efter döden där de varken var lyckliga eller olyckliga.

Idag tror jag det är ytterst få präster och teologer som står fast vid denna dopsyn. Den vanliga uppfattningen är att Guds nåd räcker för alla – döpta som odöpta. Som en konsekvens har dopets innebörd förändrats från en nödvändig till en symbolisk handling. En större förändring av hur vi tolkar den kristna trons absoluta kärna är svår att föreställa sig.

Vad gäller traditionen har hanteringen varit lika fri. En av de mest betydelsefulla och långlivade traditionerna i kyrkans historia är slaveriet. Kloster har drivits med slavar som arbetskraft, påvar har ägt slavar. Slaveriet som av kyrkan godkänd institution var en nästan tvåtusenårig tradition när kyrkan i slutet av 1800-talet äntligen bytte tradition – alltså långt efter det civila samhället.

Uppenbarelsen är en skatt som kyrkan (vi alla) förvaltar på bästa sätt i vår egen tid. Det är av historien bevisat felaktigt att vi skulle vara bundna av en viss tolkning eller så kallad tradition.

När det därför förefaller orimligt att hänvisa kvinnor till en underordnad ställning i kyrkan så är det för att det är orimligt. På samma sätt är det orimligt att inte justera synen på hur människor bör leva till vår tids kunskap och vår tids samhällsförhållanden. Uppenbarelsen är en inspirationskälla inte ritningen till ett ghetto.

Gert Gelotte