På bloggar, i media runt om i världen pågår fn olika debatter och diskussioner om hädelser och oförskämdheter i religionsfrihetens –och yttrandefrihetens namn.
Dessa 2 friheter som ständigt kommer i konflikt med varandra och där ständig oklarhet råder vem som har tolkningsföreträde att bestämma definitionen på vad som är vad och var gränserna ska gå mellan den ena friheten gentemot den andra.
Tolerans och intolerans, respekt och respektlöshet. Vem bestämmer gränserna ? Vad är vad ?
Vem har det bästa omdömet ?
Vem har den bästa självcensuren ?
Toleransens tolerans gentemot intolerans är kanske det demokratiska samhällets största utmaning.
Ännu har jag inte sett någon bra lösning på det problemet. Ska ett demokratiskt samhälle tolerera partier vars partiprogram leder till ett odemokratiskt samhälle?
Och hur ska en religions toleransbegrepp förhålla sig till en annan religions toleransbegrepp ?
Vem ska avgöra vem INOM våra olika religioner som är mest representativ för den EGNA religionen respektive den ANDRES religion?
Är det fundamentalistiska tolkningar inom islam och kristendom som styr världen?
Det är frågor jag ofta tänker på.
Och på lokalplanet.
Får katoliker uttala sig hur som helst om andra kyrkors biskopar men inte om sin egen biskop eller Roms biskop ?
Dvs bedöms innehållet i ett påstående / uttalande kunna klassificeras som OFÖRSKÄMDHET mer beroende på om VEM det uttalas / är riktat till än VAD det säger ?
Bedöms andra kyrkors biskopars och företrädares INOM och UTOMKYRKLIGA kritik utifrån kriterier som sammanfaller med mina egna personliga lagar och regler för vad som gäller ? Dvs vad som räknas som otillbörligt att kritisera och vad som är tillbörligt och till och med nödvändigt att kritisera ?
Som katolik i Stockholms katolska Stift blir jag ofta förbryllad.
// Irène
Irène,
varje frihet är en kompromiss med andra friheter. Jag har skrivit en krönika som tar upp detta. Kanske kan den bidra till diskussionen: http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.1074610-gert-gelotte-frihetens-granser
Gert
Gert
Tack för länken till GP ! Absolut den bidrar till och är viktig i diskussionen !
Vet ej om jag skulle orka och ha lust med KV Sisyfosarbete utan dig.
Jag tar mig friheten att också lyfta upp din nedanstående replik från föregående blogginlägg.
// Irène
Du skriver
”mitt bestämda intryck är att grälen i allmänhet uppstår när personer som har från KV:s bloggare mycket avvikande uppfattningar till sist inser att vi inte låter oss omvända.
Jag har varit med hela resan och märker samma frustration gång på gång. Gäster som tar på sig uppgiften att visa oss tillrätta tappar till sist koncepterna när vi inte gör som vi blir tillsagda.
För egen del kan jag ta på mig att ibland förlora tålamodet. Jag har svårt att fördra långvariga provokationer och upprepad dumhet.
Det innebär inte att jag anser att alla som inte tycker som jag är dumma. Långt därifrån. Men jag är rejält trött på gäster som först bidrar till den hårda tonen, sedan klagar på den och jämrande förklarar att här vill de aldrig mera delta. Jamen låt bli då! Varför plågar ni er själva? Stiftet bågnar ju av snälla och vattenkammade bloggar.
Jag har varit med mycket länge i stiftet och lärt mig dess sociala koder från grunden. En av dessa, helt avgörande, är synen på kritik.
I stiftet finns två sorters kritik: Vanlig kritik och konstruktiv kritik.
Vanlig kritik är att säga som det är. Jag tycker att det och det är fel.
Konstruktiv kritik är att säga att allt är mycket bra men att någon detalj på marginalen möjligen kan bli ännu bättre.
Det hör till god ton stiftet att enbart använda ”konstruktiv kritik”. Att säga sitt hjärtas mening uppfattas som oförskämt och illojalt. Om det inte är beröm förstås.
På KV:s blogg använder vi/jag systematiskt helt vanlig kritik. Att vi gör så och att vi som gör det är lekmän väcker starka känslor. Det vet vi och det tar vi.
Varför? Jo, därför att vi/i varje fall jag anser att stiftet och kyrkan som helthet är i trängande behov av klarspråk.
Gert
Alla religioner, kyrkor och samfund innehåller något som dess anhängare tycker är det BÄSTA och det SÄMSTA argumentet för att tillhöra just den religionen, kyrkan eller samfundet.
Det borde vara varje katoliks rättighet att uttrycka sina antipatier mot olika personer och företeelser inom sin egen kyrka. Men det bör även vara varje katoliks skyldighet att också framföra sina sympatier för personer och företeelser inom sin egen kyrka som bidrar till att man vill vara just katolik.
Som sådan tar jag mig frihet att ge uttryck för det i samtiden SÄMSTA inom den kyrka jag tillhör och det BÄSTA inom den kyrka jag tillhör.
Ärkebiskop Lefebvre som hetsar mot andra religioner bla muslimer 1989 (tror jag året var ) och dess ödesdigra inomkatolska konsekvenser speglar det VÄRSTA och SÄMSTA fenomenet inom min kyrka som jag bara inte står ut med.
http://www.youtube.com/watch?v=_brk1nVyySE
”Ett kloster högt uppe i bergen i Maghreb, Algeriet, någon gång i mitten av 90-talet. Åtta franska kristna munkar lever i harmoni med sina muslimska bröder, men våld och terror tar långsamt över regionen. Trots den stadigt växande faran som omger dem blir de allt mer övertygade om att stanna, vad det än må kosta.”
Filmen ”Gudar och Människor” speglar det absolut BÄSTA, det som för mig representerar det mest GRIPANDE, det mest SUBLIMA inom min katolska kyrka.
http://www.youtube.com/watch?v=YWEIxzlKCgA
// Irène
Irène,
jag kan bara instämma – samt länka till den starkaste och mest omskakande scenen ur filmen ”Gudar och Människor”. Den demonstrerar att de allra svåraste frågorna besvaras bäst utan ord.
http://www.youtube.com/watch?v=rrYLJzA1eNs
Gert