Vänner,
min kollega Clara Sandelind skrev för några dagar sedan en mycket klok krönika om tro och frihet på GP:s ledarsida:
http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.1787820-tro-pa-vad-du-vill
Jag fäste mig särskilt vid följande:
”Kan man då tro på vad man vill och kalla sig jude eller kristen eller vad man nu vill? Finns det inget som förenar de som tror på en viss religion? Jo, för att kunna vara till exempel jude måste du också erkännas av andra som sådan. Då kan du inte gå allt för långt ifrån den rådande tolkningen av religionen. Du kan naturligtvis kalla dig jude, men det blir en identitet tom på gemenskap. Omtolkningar av religioner sker långsamt och gemensamt. Men allt kan omtolkas. För inte länge sedan sågs det som absolut nödvändigt för att vara jude att man hade en judisk mor. Så är det inte längre för en stor del av de som kallar sig judar. Så går en tolkning förlorad, men religionen lever kvar.”
Jag tror det är många med mig som brottas med en identitet tom på gemenskap. Jag ångrar inte ett ögonblick mitt engagemang i Katolsk Vision, men priset, räknat i förlorat gemenskap, har varit högt. Det har fått mig att fundera mycket på hur mycket av vår tro som är tro, och vad det i så fall är, och hur mycket som är gemenskap och markörer av tillhörighet. Kan det vara så att frihet och tillhörighet ytterst utesluter varandra? Clara tycks ju mena det. Vad anser ni?
Gert Gelotte
Nej, det utesluter inte varandra.
Tvärtom
Frihet ger EN ANNAN tillhörighet. ”En tolkning går förlorad, men religionen lever kvar”.
Det verkliga o samtidigt osynliga går man allena mot. Står allena inför.
Kyrktillhörighet (tolkningen) , religionstillhörighet (tolkningen) är en etapp på vägen.
Till sin förvåning ser man andra vandrande på vägen.
Idag kan de komma från oväntat håll … de har vaktat sina ljus.
Agneta
Gert
Hälsa din kollega Clara Sandelid att hon tar upp en viktig och intressant fråga.
Men ännu viktigare för mig blev din efterföljande reflexion
”Det har fått mig att fundera mycket på hur mycket av vår tro som är tro, och vad det i så fall är, och hur mycket som är gemenskap och markörer av tillhörighet.”
Som icke etnisk svensk har jag just den gångna veckan – då nyheterna förmedlat att högerextremism åter börjar få vind i seglen – också funderat mycket över detta med identitet, gemenskap och tillhörighet.
Jag blev mörkrädd och fick en smärre chock när jag kollade upp Svenskarnas Partis partiprogram där jag fann att rasbiologiskt tänkande åter verkar ha blivit rumsrent.
”1, Sverige skall även i framtiden vara svenskt: Endast människor som tillhör det västerländska genetiska och kulturella arvet, där de etniska svenskarna ingår, skall kunna vara svenska medborgare.
2, Sverige skall styras av svenskarna: Icke-svenskar skall ej tillåtas ha maktpositioner inom det svenska samhället.
3, Sverige skall styras för svenskarna: Alla politiska beslut skall utgå från vad som är bäst för de etniska svenskarnas intressen.”
http://www.svenskarnasparti.se/punktprogram/
”Västerländska genetiska kulturella arvet” talar partiledaren Stefan Jacobson om.
Gert som ledarskribent har du här en mission att fylla genom att mota Olle i Grind.
Dina tankar om ”gemenskap och tillhörighet ” är centrala faktorer att spinna vidare på för att alla av arten Homo Sapiens än gång för alla inser att det just är detta som MARKERAR vår YTTERSTA gemenskap och tillhörighet på jordklotet : Vi tillhör samma ART – vi tillhör arten MÄNNISKA.
”Humans are uniquely adept at utilizing systems of symbolic communication such as language and art for self-expression, the exchange of ideas, and organization. Humans create complex social structures composed of many cooperating and competing groups, from families and kinship networks to states. Social interactions between humans have established an extremely wide variety of values, social norms, and rituals, which together form the basis of human society. Humans are noted for their desire to understand and influence their environment, seeking to explain and manipulate phenomena through science, philosophy, mythology, and religion.”
http://en.wikipedia.org/wiki/Human
Om nu arten människa utmärks av sitt behov att förstå , påverka och förklara så borde MÄNNISKAN först och främst förstå att vi borde vara rädda om vår TILLHÖRIGHET dvs egenart dvs VÅR EGEN ART – MÄNNISKA.
Och detta oavsett kultur, nationalitet eller religion.
// Irène
Gert och alla,
Jag håller med om att frågan är intressant. Alla religioner förändras över tid, mycket när det gäller vissa frågor. När det gäller Katolska kyrkan har inställningen till slaveri, som i grunden rör synen på människovärdet, tagits upp som exempel.
Kanske är det så att de allra flesta troende gå i takt med sitt samfunds förändringar och därför inte tänker på dem? Det är de som går före och de som släpar efter som inte känner sig hemma?
Anneli
Det Clara Sandelid helt förbigår i sin krönika är det komplexa förhållandet mellan religion och etnicitet. Detta förhållande har till och med blivit ett eget universitetsämne IMER
Internationell migration och etniska relationer (IMER)
http://www.mah.se/imer/imer
Etnicitet definieras på Wikipedia
”Etnicitet, tillhörigheten till viss ethnos, betyder tillhörighet till en grupp av människor som själva anser sig ha gemensamt ursprung och egenskaper. En folkgrupp eller etnisk grupp är biologiskt självreproducerande genom högre eller lägre grad av endogami, det vill säga gifte inom gruppen. Etniska grupper skiljer sig främst genom olika kultur, men de kan även skilja sig genom olika fysiologi. Exempel på folkgrupper är kurder, judar, syrianer, samer och svenskar.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Etnicitet
Idag i vår globala värld där människor inte ens gifter sig överhuvudtaget i samma utsträckning blir det svårt att tala om endogami.
TILLHÖRIGHET och IDENTITET kan ju definieras såväl utifrån mitt eget tolkningsföreträde som utifrån den Andres dvs någon annan har /tar tolkningsföreträde att bestämma om jag får eller inte får eller måste ha tillhörighet till en viss religiös eller etnisk grupp.
Romersk -Katolsk tro enligt Wikipedia
”Den katolska tron är i sin helhet senast officiellt utlagd i Katolska kyrkans katekes”
https://sv.wikipedia.org/wiki/Romersk-katolska_kyrkan#K.C3.A4llor
I katekesen står dock inget om FÖRBUD att få ha VISIONER om specifika förändringar på katekesens innehåll men trots detta har vår biskop förbjudit eller åtminstone visat sitt stora missnöje med katoliker som offentligt strör visioner runt omkring sig. Det spelar alltså ingen roll om jag är ”född” katolik och själv identifierar mig som katolik men som vuxen uttalar en vision om förändring så anser min biskop att jag inte har rätt att kalla mig katolik vilket omedelbart sätter igång utstötningsmekanismer bland biskopens undersåtar. Detta får mig att dra slutsatsen att när det gäller hans stift så är det biskopen som definierar vad som menas med att vara katolik i Sverige.
Men om biskopen inte räknar mig som katolik längre – vad är jag då ? Bara kristen ?
Biskopen har i alla inte förbjudit mig att betala kyrkoskatt – alltid något.
På den punkten är biskopen oerhört VIDSYNT …..
Fast ibland räknas antal katoliker i Sverige efter just antal som betalar kyrkoskatt och då räknas jag ju med ……. ?
Det är KONSTIGT det här med TILLHÖRIGHET och IDENTITET
// Irène
Agneta,
frihet ger, som du skriver, en annan tillhörighet. Men jag upplever den mest som teoretisk. Är inte tillhörighet i första hand konkret, praktisk, jordisk?
Anneli,
jag tror du har rätt när du skriver att de allra flesta troende går i takt med sina samfund (driver med strömmen) och därför inte märker förändringar. Och du träffar huvudet på spiken med formuleringen: ”Det är de som går före och de som släpar efter som inte känner sig hemma”.
Jag tror det gäller alla mänskliga gemenskaper, kyrkor som politiska partier och idrottsföreningar.
Därav följer, menar jag, ett slags dialektik.
Gemenskaper uppstår ur ett syfte men blir snart sitt eget syfte. Vi är katoliker för att vi tror och tror därför att vi är katoliker.
Gert
Anneli
”Det är de som går före och de som släpar efter som inte känner sig hemma”
Det lustiga är dock att just detta fenomen pågår parallellt inom alla kyrkor och samfund med resultat att föregångare och eftersläpare inom olika kyrkor och samfund bildar TVÄRKYRKLIGA FÖRBINDELSER för att få känna sig hemma dvs känna TILLHÖRIGHET och känna bekräftelse i en kristen TRO.
// Irène
Gert,
Du skriver ”Gemenskaper uppstår ur ett syfte men blir snart sitt eget syfte. Vi är katoliker för att vi tror och tror därför att vi är katoliker”
Visst finns det en sanning i din sats, men alls inte jämnt. Jag instämmer i vad Agneta skrev ovan i sin första kommentar på din fråga. ”Tillhörighet utesluter inte frihet, frihet utesluter inte tillhörighet.”
F ö så sladdade jag vidare på din skribentkollegas ledare ”Strukturer gör oss inte ofria”.
Så insiktsfull och klok tycker jag. Det gäller t ex den katolska strukturen.
Clara Sandelid sammanfattar i denna ledare:
”För att sammanfatta. Vi kan vara fria autonoma individer trots att vårt beteende går att delförklara eller spåra till vissa samhälleliga eller kulturella influenser. Rasistiska eller fördomsfulla föreställningar och strukturer finns i vårt samhälle, men de kan inte förklara allt. Men inte heller förklarar de ingenting.”
Krister
Gert,
Allt handlar egentligen om hur vi handskas med vår existentiella ensamhet.
1) Är vi kyrktrogna katoliker så är vi inte lika existentiellt ensamma för vi har varandra o vi har satt staket runt om oss o vår tro. Vi vet att vi ska färdas vidare o troligen in i samma himmel. Skönt, vi har fixat en nutida o framförallt vår framtida trygghet!
2) Vare sig vi är troende eller ej så kan vi uppgå i andra människor, idéer, kärlekspartner, välgörande ändamål o arbete, tävlings-sporter, idoltävlingar, facebok. Vi kan uppgå. Bilda gemenskap med. Slippa ifrån existentiell ensamhet. Skönt, tycker man!
3) Vare sig vi är troende eller ej kan vi finna bot för vår existentiella ensamhet via mer opersonliga verkligheter som natur, ensamsegling, musik, poesi etc. En slags gemenskap med Något inom det abstrakta. Även det skönt men kanske på ett annat sätt eftersom vanlig form av gemenskap kanske (och observera… kan utebli… även den vissheten, en frihet) uteblir.
4) Om vi är troende o känner gemenskap med G-d behövs ingen gemenskap för egen skull. Varför skulle man behöva det? G-d räcker! Din gemenskap är G-d o han leder dig till friskt vatten. De andra…det andra.
——-
Jag menar att de sistnämnda kan få en mkt fin gemenskap med 3:ans människor. O de kan lika gärna finna denna gemenskap hos en utslagen på gatan. Det handlar om att hålla sitt ljus brinnande … i väntan på G-d. Eller på Någon/Något stort i natur, hav, musik etc. Tecknet på att den andre är i denna andra gemenskap är ögats ljus. Det varma ögat.
Friheten leder till EN ANNAN tillhörighet. Konkret, praktiskt o jordiskt. Som att säga Ja o så sker det. Händelser o människor. Förklädda g-dstillfällen. Vardagsmirakler.
Det du skrev gjorde faktiskt lite ont att läsa. Förlåt om jag gav det första lite kaxiga svaret eftersom jag känner att du uttryckte något personligt o ledsamt. Du gör det ibland o det blir starkare än när ex. jag gör det som ofta uttrycker personliga känslor.
Men Friheten du vill genomsyras av i din relation till G-d o din glädje att dela med dig av den till andra är nog inte densamma som den gemenskap i den kyrka du i Sverige tillhört nästan hela ditt liv. Är det kyrkans gemenskaps tomma blick som skådar dig eller är det din tomma blick som skådar kyrkans gemenskap?
Agneta
ps.
Inget utesluter det varma ögats gemenskap någonstans men jag kategoriserade för att få fram en tanke (poäng?).
ett ps till.
Den sista frågan ska nog vi alla fråga oss…eller fundera över. // Agneta
Krister,
nej strukturer gör oss inte ofria eftersom kaos och frihet inte är samma sak. Men struktur och någon annans strama tyglar är inte heller samma sak.
Vår kyrka har strukturerna hos ett andligt vaktbolag.
Agneta,
ja den sista frågan tål att tänka på. Mot din analys har jag ingenting att invända. Du träffar den ena spikskallen efter den andra.
Gert
Iréne,
Ja visst är det spännande med de tvärkyrkliga förbindelserna och här i landet är det ju mest de värdekonservativa grupperingarna som gjort väsen av sina kontakter. Kanske är det inte så konstigt, man tenderar ju att hålla kvar vid det samfund familjen tillhör, att byta är ett drastiskt steg. Då är det lättare att vara kvar och söka sig till likasinnade över samfundsgränserna.
Sedan kan jag tänka mig att konservativa katoliker försöker ”hjälpa” meningsfränder i andra samfund att t.ex. stoppa kvinnor från att bli präster.
Gert,
”Men struktur och någon annans strama tyglar är inte heller samma sak.
Vår kyrka har strukturerna hos ett andligt vaktbolag.”
Jag tror att du i de formuleringarna fångar problemet och därmed en möjlig lösning.
Strukturer erbjuder något att hålla sig och/eller förhålla sig till.
Ett vaktbolag försöker i stället tvinga dem på de troende.
Anneli
Gert,
Du skriver ”strukturerna hos ett andligt vaktbolag”. Du förenklar som för ofta, det går ju inte att föra ett samtal med dig om väsentliga nyanser, i alla fall inte här&nu.
F ö var det tillhörighet-frihet som var min huvudpunkt, inte struktur.
Jag ger upp det här särtalet.
Krister