Jesuitprästen Dominik Terstriep – som snart blir kyrkoherde i Sveriges äldsta katolska församling Eugenia i Stockholm – skriver en mycket intressant och läsvärd artikel i tidningen Dagen, som både granskar begreppet sekularisering och det cermoniel som föreningen Humanisterna har utvecklat inför viktiga ögonblick i livet, i sin handbok. Och i vilken mån så kunna se sekulariseingen som en (ny) religion?
Humanisterna har redan startat ett livligt samtal utifrån pater Dominiks artikel på sin Blogg. Kanske gör vi detsamma här?
Dominik Terstriep hade för några få år sedan en mycket grundlig och noga föreläsningsserie i Katolskt Forum i Eugenia församling om just sekularisering, begreppets historia och nutida inriktningar. Jag tror det var fyra kvällsföreläsningar, jag missade den avslutande med bl a statsvetaren och tidningsmannen Anders Mellbourn. Kanske finns den utgiven någonstans, detta skrivet som en fråga till Katolskt Forum och pater Dominik?
Krister
Om religiösa börjar betrakta sekulära som religiösa, så kanske vi kan undanbe oss proselytism?
Krister, vänner.
Vi är människor därför att vi systematiserar tillvaron. Därför tror jag alla människor har behov av riter, ritualer och ett mått av sakralisering. Men jag tror det är både fel och nedsättande att kalla detta i sin sekulära form för pseudoreligiositet.
De som vill slippa all religion har rätt till respekt för detta och skall inte behöva få skrivet på näsan att de egentligen tror i ett slags religiös mening, fast utan Gud.
Jag tror det vore bra om vi höll isär vårt allmänmänskliga behov av riter, ritualer och sakralisering från religiösa tolkningar av detta.
Kanske kan man säga att ateister underskattar sina sakrala behov. Men i så fall kan man ociså säga att religiösa människor underskattar sitt sekulära beteende.
Camilla,
jag tycker all slags proselytism är obehaglig och respektlös. En uppriktig diskussion över trosgränserna är dock inte med nödvändighet proselytism.
Gert
Gert, Camilla
Visst skall man inte kalla dessa riter för pseudoreligiösa, det är både respektlöst och
kan ses som proselytism!
Men att de kan innebära och förmedla något sakralt, även heligt, till
de utövande tycker jag är troligt. Flera av kommentarerna från Humanisternas Blogg
tyder på det.
Krister