I dagens Dagen

”Israeliska bosättare kritiseras för att gå emot judisk tro”

”Israels bosättarrörelse följer inte den judiska tron. Det menar Eyal Hareuveni från människorättsorganisationen B’Tselem. – För många judar är bosättarrörelsen omoralisk eftersom de bryter mot de tio budorden, där det står att du inte ska stjäla från din granne.”

”- Jag tycker att bosättarna representerar en förvriden syn på den judiska tron. För de bryr sig bara om land, inte om liv. För dem är Gud lika med mark. Men för mig finns det inget som är mer viktigt än själva livet, säger Eyal Hareuveni.”

”- Vi spelar väl vår roll i Armageddon, säger Eyal Hareuveni något cyniskt när han får frågan på hur han ser på kristna som sluter upp bakom bosättarna.”

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=176082

// Irène

PS Viktigt att sprida information om den israeliska människorättsrörelsen B’Tselem och Eyal Hareuveni som fn befinner sig på besök i Sverige.

”B’TSELEM – The Israeli Information Center for Human Rights in the Occupied Territories was established in 1989 by a group of prominent academics, attorneys, journalists, and Knesset members. It endeavors to document and educate the Israeli public and policymakers about human rights violations in the Occupied Territories, combat the phenomenon of denial prevalent among the Israeli public, and help create a human rights culture in Israel.”

Saxat och översatt från hemsidan B’Tselem

”B’Tselem betyder på hebreiska ”till avbild” och används också som synonym för människans värdighet. Ordet kommer från1 Mos : 27 ”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne.” Det är denna anda FN första artikel om de mänskliga rättigheterna bygger på. ”Alla människor äro födda fria och lika i värde och rättigheter.” ”De äro utrustade med förnuft och samvete och böra handla gentemot varandra i en anda av broderskap.”

http://www.btselem.org/English/

Eyal Hareuveni sätter fingret på dagens konflikter i Israel när han säger att ”För bosättarna är Gud lika med mark”.
Bosättarfrågan är en ödesfråga inte bara för Israel utan för hela världen. Därför centralt att lyfta fram en inomisraelisk organisation som B’Tselem som fokuserar på denna fråga och de övergrepp som israelerna kontinueligt gör sig skyldiga till gentemot palestinier.

http://www.btselem.org/English/Beating%5Fand%5FAbuse/

Den otro mot Gud som Israel så ofta uppvisat under historiens gång och de övergrepp på sina medmänniskor Israel nu kontinuerligt gör sig sig skyldig till och den mark som stjäls.

Att Israel aldrig lär sig.

Det går illa ”att gå emot judisk tro.”

Vänner,

detta får ni bara inte missa!

http://www.youtube.com/watch?v=cwrYFN7_8C8

Gert Gelotte

”Det är systemet som behöver ändras. Detta att inte diskutera de problem som finns, utan i stället sopa dem under mattan”

Den amerikanske trappistmunken Thomas Keating intervjuas om kyrkans kris i the Tablet.

 Gert Gelotte

Vänner

Ibland blir till och med jag förvånad över hur oförnuftigt Rom handlar. De amerikanska Mary Knoll-bröderna har valt en lekbroder, alltså en icke prästvigd ordensmedlem, till ledare. Rom har svarat med att underkänna valet och beordra ett nytt – där endast präster får komma ifråga.

Läs mer om detta på http://ncronline.org/news/vatican-rejects-maryknoll-brother-elected-superior

Och missa inte kommentarerna från National Catholic Reporters läsare. De säger mycket om stämningen i kyrkan.

Gert Gelotte

I dagens Dagen står att läsa om ”Globala ledare till angrepp mot religiös diskriminering av kvinnor”

”The Elders Group of Global Leaders grundades av Nelson Mandela och består av tolv personer, bland dem fredspristagaren Desmond Tutu, förre amerikanske presidenten Jimmy Carter och förre FN-generalsekreteraren Kofi Annan. De skriver i ett upprop ”för jämlikhet för kvinnor och flickor” att världens alla samhällen är ”infekterade” av tron på att kvinnan är mindre värd än mannen, och att denna övertygelse används som om den var ett påbud från ovan. Men det är det inte. Att diskriminera kvinnor och flickor i religionens och traditionens namn är oacceptabelt och det är dags att göra upp med det.”

”Nelson Mandela, Jimmy Carter och Desmond Tutu har gått till attack mot religiös diskriminering av kvinnor. De går i spetsen för The Elders, en grupp äldre globala ledare, som tycker det är dags att sluta använda Gud som verktyg för att förtrycka hälften av jordens befolkning.”

Uppropet kan läsas i sin helhet på www.theelders.org

Nelson Mandela, Nobels fredspristagare, Sydafrikas f d president, grundare av The Elders.
Jimmy Carter, Nobels fredpristagare, f d president i USA
Kofi Annan, f d FN-generalsekreterare, Nobels fredspristagare tillsammans med FN.
Desmond Tutu, Nobels fredspristagare, anglikansk biskop, The Elders ordförande.
Mary Robinson, f d president i Irland och FN-kommisarie för mänskliga rättigheter.
Muhammad Yunus, Nobels fredspristagare, grundare av mikrolånbanken Grameen Bank.
Aung San Suu Kyi, frihets- och demokratikämpe i Burma, förespråkare av icke-våld.
Ela R Bhatt, grundare av Self Employed Women Assosiation, Right Livelihood-pristagare.
Lakhdar Brahimi, f d FN-sändebud i Afghanistan och Irak.
Gro Brundtland, f d statsminister i Norge och WHO-chef.
Graça Machel, f d utbildnings- och kulturminister i Moçambique, barn- och kvinnorättskämpe.
Fernando H Cardoso, f d president i Brasilien, grundare av Fernando Henrique Cardoso-institutet

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=175369

// Irène

PS De 12 namnen blev för mig ett slags 12 moderna APOSTLAR vars budskap till världen om jämlikhet mellan män och kvinnor och ickevåld visar att det innersta i det kristna budskapet kan gå hand i hand med det innersta i andra religioner.

Påven är väl inte att tänka på, men det hade onekligen sett klädsamt ut med någon enda katolsk biskop eller kardinal i sammanhanget var min första tanke.

Men redan nästa tanke sa mig hur otänkbart detta vore.

Påven är ju inte intressserad av att åstadkomma jämlikhet mellan könen. Jag insåg att då blir det naturligtvis också svårt för någon mer emanciperad katolsk biskop – för att inte tala om någon eventuellt mer emanciperad kardinal – att sticka ut hakan. Synd.

Påvens tredje encyklika ”Caritas in Veritate ” har sedan den offentliggjordes 29 juni i år hunnit kommenteras från olika håll och kanter.

Den i mitt tycke hittills mest värdefulla och tankeväckande kommentaren stod att läsa i NCR (National Catholic Reporter) 3 augusti i år skriven av Tissa Balasuriya OMI, Centre for Society and Religion på Sri Lanka.

I sin artikel beskriver först Tissa Balasuriya det positiva i hur påven tar upp en mängd av vår tids mest aktuella och brännande problem som

” the ethics of business, globalization, the role of technology, the right to life, sexuality and family life, abortion, euthanasia, migration, labour unions, outsourcing of production, consumerism, mass media and communications, climate change and dangers to the environment and the future of humanity on planet earth .”

Tissa Balasuryia beskriver vidare påvens medvetenhet om faran i att ”fastna i olika ideologier, om korruption, om relativism och totalitarism, om religiös frihet och interreligiös dialog och om gemensamma åtgärder för allas gemensamma bästa och universellt broderskap.”

Efter detta positiva omdöme kommer dock också skarp kritik från Tissa Balasuryia som påpekar vad påven missat

”This encyclical is a valuable document, but has some missing dimensions. It does not analyse the way the modern world has been set up as an association of Christians with governments and colonial powers, especially from 1492 to 1945. The pope seems to overlook the inadequacies of the church in the course of history.”

“How have Christian peoples and countries treated problems of global migration? Have they practiced genuine love and openness towards others in need? The new encyclical does not deal with this major issue that will be crucial in the 21st century with foreseeable demographic trends.”

TB påminner om hur katolska kyrkan under seklens lopp tvingats till att korrigera sig själv och om kyrkans tidigare anspråk på att ha monopol på Gud.

”This reflection shows that the Catholic church has had to correct herself on several issues during the course of the centuries. Some issues include the claim that the Catholic church is the sole possessor of the truth about God, ignoring that the Spirit of God is present to all persons, cultures and historical events and processes and unique and necessary path to human salvation.”

Från kyrkans syndaregister framhåller Tissa Balasuriya särskilt nedanstående

• “marginalize women in church and society and exclude them from decision making.
• violence as a means of spreading the faith,
• adopt authoritarian ways to suppress dissent on doctrines.
• tolerate and even encourage colonial imperialist policies and profit from them.
• teach that the way to human salvation depends on amends made to God the Father for the sins of humanity by Jesus Christ by his death on the cross.”

”Kristen spiritualitet har under 15 sekel fram tills helt nyligen mer handlat om välgörenhet än social rättvisa. ”

“During 15 centuries, until recently, the accent in Christian spirituality was more on charity and works of mercy rather than social justice. There was no insistence on the need of reforming the unjust world order which Christians helped to set up. Thus, even at the beginning of the 21st century, Euro-Americans, controling most of the land and resources of the world, forgetful of the core teaching of Jesus on sharing with the needy. “

Till slut får sig även den katolska mässan och liturgin en välförtjänt känga.

“In the process the Catholic liturgy was made more a ritual than an expression and experience of the love of God and neighbor. Thousands of Holy Masses can be celebrated in a country without much serious reflection on and impact on social justice in a world of great inequalities and armed conflicts. Prayer and meditation can be, de facto, indifferent to unjust social realities and to gross violations of human rights. “

“It would be beneficial if pluralist groups would dialogue on these issues for our common good. “

http://ncronline.org/news/caritas-veritate-much-offer-needs-perspective

// Irène

PS   Tissa Balasuriyas kritik är grundad i det faktum att påvens utsiktspost över världen är stationerad i det romerska imperiets forna huvudstad Rom varifrån också dagens världsimperium – den katolska kyrkan – styrs av vår tids Pontifex Maximus, påven.

Tissa Balasuriya blickar ut över världen från Asien, från Sri Lanka. Och därifrån blir panoramat annorlunda än från Rom vilket medför att Tissa Balasuriya kan fånga upp perspektiv och dimensioner som tycks ligga utanför påvens blickfång, vilket illustreras när TB beskriver katolska kyrkans forna roll som kolonialmakt och de konsekvenser detta fört med sig ända in i våra dagar.

Tissa Balasuryia OMI exkommunicerades 1997 bla för sina radikala åsikter om jungfru Maria utifrån sin bok ”Mary and Human Liberation”.

1998 upphävde dock Troskongregationen exkommuniceringen efter massiva protester runt om i världen.

Som jag tidigare skrivit brukar Troskongregationen vara mycket träffsäker i att pricka rätt på morgondagens profeter. För dagen dock ofta av kyrkan betraktade som heretiker.

Biskop Luis Alfonso Santos i stiftet Santa Rosa de Copán i Honduras har firat 25 årsjubileum som biskop i solidaritet med landets fattiga och säger i en artikel 4 aug

”Some say Manuel Zelaya threatened democracy by proposing a constitutional assembly. But the poor of Honduras know that Zelaya raised the minimum salary. That’s what they understand. They know he defended the poor by sharing money with mayors and small towns. That’s why they are out in the streets closing highways and protesting (to demand Zelaya’s return).”

”There has never been a real democracy in Honduras. All we have is an electoral system where the people get to choose candidates imposed from above. The people don’t really have representation, whether in the Congress or the Supreme Court, which are all chosen by the rich. We’re the most corrupt country in Central America, and we can’t talk about real democracy because the people don’t participate in the decisions.”

http://www.catholicnews.com/data/briefs/cns/20090804.htm

http://hermanojuancito.blogspot.com/2009/08/bishop-santos-25-years-of-solidarity.html

Kardinal Rodriguez nekar nu till att kyrkan tagit parti för någondera sida i konflikten mellan den avsatte presidenden och interimsregeringen i Honduras.

”Kyrkan förordar snarare försoning ”.

http://www.cbcpnews.com/?q=node/10042

Undrar hur kardinalen tänkt sig att denna försoning mellan oligarkerna och den stora massan av fattiga ska gå till i Honduras ?

Kardinalen förordar ”förståelse genom dialog ”.

Det är ju lätt att säga och låter alltid så fint och framför allt så kostar det ingenting att säga.

Det brukar dock krävas mer än dialog när det handlar om mycket ojämbördiga parter, något som biskop Santos har förstått sedan länge och därför också visat i handlingar som kostat på.

// Irène

Vänner,

 som ni månhända känner till genomför Vatikanen vad som skulle kunna kallas en razzia bland amerikanska kvinnliga ordnar med systrar som inte är nog nykonservativa. Om detta handlar en sorglig artikel i National Catholic Reporter.

http://ncronline.org/news/women/us-women-religious-leadership-crossroads

 Gert Gelotte

Vänner!

Häromdagen började jag fundera över ordet gudstjänst. Vad betyder det? Konstigt att jag inte funderat över det tidigare, så många gudstjänster jag deltagit i.

Gudstjänst består av två ord, Gud och tjänst. Vänder man på Gudstjänst blir det tjänst och Gud, kanske tjänst åt Gud eller att tjäna Gud.

När gör vi det – tjänar Gud? Säkerligen när vi går till Gudstjänst. Fast ibland undrar jag hur mycket skridande i procession, rituellt prat, trist musik och repetitiva liturgiska beteenden Gud behöver för att bli nöjd med oss. Fast det är kanske vi som behöver allt det där för att bli nöjda med Gud? Vem vet?

Och varför har så många av kyrkans celibatära män ett sånt behov av att gå långsamt i spetsprydda underkjolar? Rena prideparaden ibland. Jaja, så kan man fundera. Och allt behöver ju inte tas på blodigt allvar.

Men när man sitter där i sin bänk och undrar varför man gick dit, varför man sitter kvar, varför predikanten inte förberett sin predikan eller om han gjort det, varför han inte lät bli samt hur många gånger Gud skall behöva påminnas om vår existens och om våra behov, ja då kan det vara trösterikt att fundera över ordet Gudstjänst.

Omvänt erbjuder det rika möjligheter resten av veckan. Att göra nytta är gudstjänst, men också att finnas till och att säga ifrån.

Gert Gelotte

DN låter i sommar läsa om Tio böcker som förändrade världen. Författaren Zac O’Yeah

läser den 5 augusti om Jordens fördömda av Frantz Fanon (1925-1961), under rubriken

”Ideologisk chockterapi”. På mig verkar denna skildring som en Moralisk chockterapi; som en fortsättning på mitt blogginlägg om ”Moralens återkomst” i DN dagen innan.

Jag läste inte Fanons berömda bok när den kom på tidigt 60-tal, men minns att den blev mycket uppmärksammad och prisad. Zac O’Yeah noterar att han inte ens var född då Fanon i frenesi skrev boken under sitt sista levnadsår. Jag anar hos artikelförfattaren ett starkt ursinne över sakernas tillstånd, hur vi människor individuellt och kollektivt ställt till vår gemensamma existens. Jag väljer att citerar några längre avsnitt:

 Krister Janzon

”…

Där ger han oss nyckeln: kolonialismen handlade inte enbart om att roffa åt sig i andra världsdelar, utan berövade andra folk deras mänsklighet – helt enkelt omvandlade en stor del av världens befolkning till omänskliga, till barbarer och vildar.

Fanon, freudiansk psykolog, franskspråkig författare, motståndskämpe och västindisk slavättling, skildrade detta med en sällsynt klarhet och direkthet; han skrev om ideologisk ruttenhet och de raskonflikter vi har att vänta efter kolonialismen, om ekonomisk och politisk obalans som leder till terrorism och upplopp.

…

En genuint arg ung man /Fanon/ som i detalj beskrev hur fransmän torterade algerier. Som psykolog behandlade han både torterare med sömnrubbningar, som tyckte sig vara förföljda av offrens skrik, och offren vilka blivit hjärntvättade och spolade med såpvatten under starkt tryck i anus.

Boken förbjöds i Frankrike. Men Fanon drabbades av en närmast messiansk status och ”Jordens fördömda” – som kallats för ”tredje världens bibel” – blev en postum bestseller som nagelfarits av Biko, Malcolm X, Che Guevara, inspirerat filmregissören Jean-Luc Godards politiska sjuttiotalsfas och syns i bokhyllorna hos äldre Sidapersonal.

”

I dag är han en grundsten i postkoloniala studier där han rankas med Edward Said och Gayatri Spivak, men det är ju en akademisk gren utan framtidsutsikter med tanke på hur fort vi förtränger och lägger kolonialismen bakom oss.

Säg ett ord som ”kolonialvaror”, vilket fortfarande stod i ordlistan när jag började i skolan på sjuttiotalet och var en normal etikett på vissa butikshyllor, i dag är det bara äldre personer och somliga akademiker som skulle fatta att man syftar på kaffe och ris (och andra produkter som odlades i kolonierna av halvslavar, men förtärdes i välfärdsvärlden).

Den idéhistoriska oreda som belamrar vår värld har plockat isär Fanon bit för bit och täckt spillrorna av honom med sin oundvikliga spindelväv, så att som nytillkommen läsare får man ta till röntgenblicken.””

…” Vare sig man är kuvad eller en korrupt stödjare av en brutal regim, har man psykiska problem. Och den enda reaktion som på något sätt kan tänkas utgå från självrespekt är att göra motstånd.

Detta kan förstås ta sig många former – intellektuellt, fysiskt, psykiskt, ideologiskt, etcetera. Ett folk som förtryckts ytterst brutalt kan uppleva en närmast kreativ katarsis genom att begå våld mot representanter för sina förtryckare. Det handlar då om ett betingat våld och motstånd som en själsligt renande upplevelse.

Vi finner således rötterna till många av världens psykiska problem i själva den mentalitet som möjliggjorde kolonialismen, och fortsätter att möjliggöra rasism, fascism och myriader av fullkomligt sinnessjuka beteenden som relativt normala människor kan hänge sig åt när de ställs inför minsta lilla kulturella komplexitet.

Storverket som Fanon uträttade, när han gjorde sin kliniska psykoanalys av mänsklighetens rasdilemma och siade om dess öde, var att han tog itu med folkgruppers böjelser för våld och etniska konflikter. Saker som gör ont att läsa om, men säkert desto ondare att skriva om.

Det är denna chockterapeutiska idé som läsare ständigt tassar kring, ofta utan att vilja se de större orsakssambanden mellan denna och institutionaliserade samhälleliga övergrepp riktade mot individen.

Fast lika mycket handlar ”Jordens fördömda” om demokrati och vikten av att politik blir allas angelägenhet, inte bara elitens (vare sig kolonial eller lokal). Författaren bearbetar ihärdigt den friktion som uppstår i en mångkulturell situation.””

…

För att dubbelkolla mejlade jag en bekant som skrivit ”Narcissistic wounds, race and racism: a comment on Frantz Fanon’s critical engagement with psychoanalysis” och undervisar i psykologi i London, en stad som en gång var huvudstaden i ett kolonialt imperium och i dag är full av postkolonialistiska invånare, och Julia Borossa svarade: ”Jag tror att hans böcker är fullständigt relevanta och jag försöker få mina elever att på allvar ta itu med hans åsikter. Folk tenderar att bli ganska upphetsade.”

Hon menar att Fanons insikter och yttranden fortsätter att vara en utmaning för psyko­analytisk teori och ställer oss alla, oavsett hudfärg, inför frågor som gör att vi blir lite mindre övertygade om de positioner vi klamrar oss fast vid. Och kanske utvecklar vår förmåga till medkänsla.

Huvudproblemet när man läser Fanon i dag är att han skrev i en helt annorlunda tid. Då, och jag var ju förstås inte ens född, föreställer jag mig att det gick att gagga om revolutioner utan att låta som en rödvinsdreglande kliché, förmodligen var det sexigt att tala om radikala förändringar – åtminstone är det så jag tolkar Jean-Paul Sartres kuriöst orgasmiska förord.

Det fanns på den tiden ett existentiellt engagemang som i dag ersatts av en perverst nihilistisk pragmatism; det fanns en tro på mänskliga förmågor som gjorde att en ikonisk sångare som John Lennon kunde upphöjas till en populärkulturell politisk profet, medan vi i dag har förverkligat en Andy Warholsk dystopi om femtonminuterskändisskap där vem som helst (vare sig man är vit, svart eller någon kulör mitt emellan) kan bli stjärna eller miljonär genom att delta i rätt dokusåpa utan att ha minsta genomtänkta idé om vad man lever för. Vad jag menar är att mänskliga ambitioner sjunkit tämligen lågt, om jag nu inte missuppfattar läget helt.

När boken gavs ut i en nyutgåva häromåret, passerade den följaktligen relativt obemärkt genom den papperskvarn som kultursidornas bokuppslag utgör. Och hallå, typ en handfull människor bloggade om den.

Så medan Sartre rekommenderade varje europé att läsa ”Jordens fördömda”, skulle jag nästan vilja göra boken till obligatorisk läsning för alla som vill ta studentexamen eller ansöker om pass. Bara för att vi tycker oss vara mycket politiskt korrekta, betyder det inte att vi kan sluta meditera över Fanon.

Så tillbaka till Fanon. Han är mer aktuell än någonsin. Och vi har fortfarande mycket kvar att lära. Vi blundar för honom om vi är självmordsbenägna.

Zac O’Yeah

litteratur@dn.se

 Källa http://www.dn.se/dnbok/frantz-fanon-jordens-fordomda-1.924748