Vänner,
I ett inlägg på annan plats skriver signaturen Anton B följande om samvetet:
” … när kyrkans läroämbete väl har fällt det slutliga avgörandet (d v s när läroämbetet säger sig ha gjort det), kan katoliken inte längre åberopa sitt samvete. Alternativet är att “inse” att läroämbetet inte är ofelbart, att den katolska läran följaktligen inte är sann, och därefter lämna kyrkan.”
Det är alltid problematiskt att diskutera med fundamentalister. Allt står ju på spel, så att säga. Är inte varje ord i bibeln sant på det sätt som fundamentalisten kräver, så faller kristendomen. Vad Jesus gjort och sagt spelar ingen roll om inte första Moseboks båda sins emellan oeniga skapelseberättelser stämmer i biologisk och geologisk mening. Detta för att ta ett enda exempel. Det finns som bekant hur många som helst.
Katolska fundamentalister åberopar sällan bibelverser. Dock ibland frånvaron av bibelverser. Det senare gärna vid diskussioner om kvinnliga präster. I stället åberopas läroämbetet, vars utsagor hanteras på samma sätt som bibelfundamentalisten hanterar bibelverser. Det är som om kyrkan inte har någon historia, som om språket med dess tolkningskomplikationer inte existerade, som om tron var en lärobok i ettans matematik med facit längst bak.
Att diskutera med fundamentalister är alltid svårt. Det gäller hela tiden svart eller vitt, allt eller ingenting, liv eller död. Att livet inte ser ut så, allra minst i kyrkan, spelar liksom ingen roll. Fundamentalisten kräver facit och uppfattar varje invändning som ett ifrågasättande av facit. Och gäller inte facit, vad gäller då?
En fundamentalist kan inte hantera att Heissenbergs obestämdhetsrelation är nyttig att ha i minnet vid betraktandet av kyrkans läroämbete.
Kort sagt: hur argumenterar man med en person för vilken varje invändning utgör ett existensiellt hot?
Gert Gelotte