-
Länkar
-
Senaste inläggen
Senaste kommentarer
- Irene Nordgren om Hbtqi-frågan i olika kyrkor
- Charlotte Åkerlind om Vilka katolska predikanter – läs influencers – anser Stockholms katolska Stift ska stödjas och vilka ska motarbetas?
- Irene Nordgren om Biskop Anders Arborelius ”Får jag frågan att bli påve säger jag ja”
- Irene Nordgren om Svar från biskop Anders
- Gunnar Eriksson om Svar från biskop Anders
Bloggrulle
Meta
Dagsarkiv: januari 4, 2012
Skrattar eller gråter Gud?
Humorn som Sanningens bästa vapen… Mycket allvarligt nöje tillönskas! Klicka HÄR.
Publicerat i Uncategorized
15 kommentarer
15 svar till ”Skrattar eller gråter Gud?”
Krister,
Tack för detta tragikomiska eller som du så skarpt skriver ”allvarliga nöje”.
Du är ju lekmannadominikan vilket jag förmodar är inget man behöver hålla hemligt. Jag skulle vilja attt du hjälper mig lite på traven. Jag känner dig som en analytiskt orienterad person och jag vet att du följer med stort intresse o beundran syster Madeleine Fredells teologiaftnar hos dominikanersystrarna. Syster Madeleine som jag aldrig har träffat verkar vara precis den person som många av oss på kyrkan djupt tvivlande katoliker behöver för att orka tro igen. En röst i skymningens lagom grådaskiga ljus.
Min erfarenhet (tämligen ringa) är att lekmannaordnar’s lekmän ofta sitter o läser högt för varandra ur böcker som skrevs för hundratals år sedan o att de sällan lyfter en aktiv handling gentemot människor i nöd utanför sin egen lilla inre bok o bönecirkel. Det är ofta en liten klan eller klubb för ömsesidig beundran eller gemensam beundran för någon lite högre upp i hierarkin… antingen en dåtida eller nutida någon. En scoutrörelse, tycker nog jag.
Dock verkar det annorlunda med gruppen kring syster Madeleine.
Är verkligen ett reformarbete inom kyrkan värd mödan? Hur mkt av verklig vikt i dagens värld kommer utifrån katolska lekmannarörelser förutom syster Maddes (som ni kallar henne ibland) och vissa lekmannafransiskaner i Göteborg? Eller Bengts kamp för sann ekumenik…
Vad har kyrkan att ge nutidsmänniskor som inte nutidsmänniskor redan har nämligen utsikterna till en värdig gudlös etik o moral där mänskliga rättigheter o social o rättvis ekonomisk fördelning av världens resurser står i centrum?
Finns verkligen Jesus kvar ”som kropp” i kyrkan? Har inte hans kropps vingar sedan länge sträckt sig förbi och utöver den alltför ofta så högmodigt insomnade kyrkan? Min känsla är att vi jordens befolkning går sakta men säkert mot en tro på Gud o Guds kärlek UTANFÖR alla institutionaliserade religioners världar. Vi håller på att mogna som människor på denna jord. Som guds avbilder. Som bärande av ett gudomligt ljus o en gemensam kärlek till allt levande: kvinnor-barn-män-djur-natur. Tron kommer åter till oss…fria kan vi förstå o mottaga …
Vad tror du Krister, du som valde att gå in i en lekmannaorder och fortsätta att kämpa för reformer?
Är det värt mödan-vill Gud kyrka?
Du behöver inte svara på alla frågor utan precis som du vill o önskar. Jag inbjuder gärna andra oxå till att svara- givetvis.
Allt gott // Agneta
Agneta!
Jag vill bara ge dig tillbaka att det är ärliga, bra och livsviktigt existentiella frågor du ställer. De måste ställas rakt ut, sådant skall man inte grubbla på själv utan att dela med andra. Jag funderar ständigt på sådant, men jag vilar också i en tro på att kyrkans Herre är med henne som han lovat.
Jag ger dig här raka och ärliga svar, utan att göra anspråk på att de trosvissa svaren skall vara sista ordet, precis som du nog inte menar att dina tvivel skall vara sista ordet på dina raka och ärliga frågor.
————————–
”Är verkligen ett reformarbete inom kyrkan värd mödan?”
– Det beror på om vi ser kyrkan i inskränkt småborgerlig bemärkelse som en institution anpassad till samhället, eller som Kristi kropp på jorden där vi är byggstenar som är kallade att brinna i Anden. Skall det vara meningsfullt krävs det ibland att man är riktigt radikal och låter sig gripas av Anden, tolkar tidens tecken och låter sig dras in i en samverkan med andliga skeendet. Många vågar, orkar eller vill inte detta. Andlig lättja är en av våra allvarligaste problem just nu, mycket värre än de sexuellt relaterade frågor som ofta tas upp på denna blogg.
———————–
”Hur mkt av verklig vikt i dagens värld kommer utifrån katolska lekmannarörelser förutom syster Maddes (som ni kallar henne ibland) och vissa lekmannafransiskaner i Göteborg? Eller Bengts kamp för sann ekumenik…”
– Tack att du nämner mig bland ljuspunkterna! Men jag tror du måste se detta med trons ögon, och inte med din lite just nu modfällda mänskliga blick. Du ser några ljuspunkter, det finns med säkerhet många fler som ligger utanför ditt synfält just nu, inom och utanför Katolska kyrkans synliga ram. Vi måste som trons stora gestalter be och arbeta trosvisst utan att vi ser målet.
————————–
”Vad har kyrkan att ge nutidsmänniskor som inte nutidsmänniskor redan har nämligen utsikterna till en värdig gudlös etik o moral där mänskliga rättigheter o social o rättvis ekonomisk fördelning av världens resurser står i centrum?”
– Här låter du verkligen modfälld. Kyrkan förmedlar tro, hopp och kärlek, evig frälsning och nytt liv i den helige Ande. Jag tror verkligen det gör en väsentlig skillnad att Kyrkan finns i världen.
————————–
”Finns verkligen Jesus kvar ”som kropp” i kyrkan? Har inte hans kropps vingar sedan länge sträckt sig förbi och utöver den alltför ofta så högmodigt insomnade kyrkan?”
– Kyrkan som jordisk institution har alltid haft down-perioder med förstockning och förstelning. Därför finns hela tiden behov av förnyelse. Just nu upplever vi ett mycket spännande andligt skeende tycker jag, även om vi ser en nedgång i traditionell folkkyrkokristendom i Europa och Nordamerika.
——————————-
”Min känsla är att vi jordens befolkning går sakta men säkert mot en tro på Gud o Guds kärlek UTANFÖR alla institutionaliserade religioners världar. Vi håller på att mogna som människor på denna jord. Som guds avbilder. Som bärande av ett gudomligt ljus o en gemensam kärlek till allt levande: kvinnor-barn-män-djur-natur. Tron kommer åter till oss…fria kan vi förstå o mottaga …”
– Om vi håller på att mogna som Guds avbilder på denna jord, och kärleken utbreds, – så bra då, det är i så fall bara att glädja sig åt, en positiv sekuklarisering. All äkta kärlek är av Gud.
Men jag ser nog inte så hoppfullt som du på ett liv utan Jesus Kristus. Jag ser stridigheter, egoism och girighet som krafter som dominerar och river ner. Människor törstar efter andlig föda. Som kristna är vi kallade att bygga upp Kyrkan enligt det uppdrag Jesus givit oss och leverera äkta vara.
Krister!
Jag gillar bilden ovan samt den text du satt under. Det illustrerar på ett humoristiskt sätt något mycket viktigt:
Ett paradigmskilfte har skett. Biskoparna på bilden representerar kollegiet, utskottet, arbetsgruppen, nätverket – begrepp som är så vanliga i vår globala värld som karakteriseras av nya jämlika kommunikationsformer där det blir allt svårare att gömma sig bakom maktens anonymitet och isolering. Våra sista diktatorer i världen i Nordkorea, Nordafrika och Mellanöstern försöker, och mycket riktigt inser de att moderna elektroniska media är ett hot varför de försöker strypa dem.
Kyrkan försöker vara up to date, t.o.m. påven twittrar, och vi är på jämställd fot med våra kardinaler, citerar dem, argumenterar med dem och kritiserar dem på våra bloggar. Vatikanen är superb på information via internet.
Samtidigt är Katolska kyrkan ett stelbent och trögt system som inte anpassar sig så fort (detta är inte bara av ondo, utan också bra). Tidigare bilder finns fortfarande i våra bakhuvuden: Påven och kyrkans hierarki som härskare och kung, påven på en hög tron framför sina undersåtar, eller bilden av biskopskollegiet som herdar som går bakom sin hjord vilket var andra Vatikankonciliets bild. Den kan ju också vara lite passiv, för att bli betraktad som får har ju inte bara positiva konnotationer, också negativa: Visserligen erbjudas trygghet i fållan, men att vara maktlös, fösas fram…
Bilden ovan representerar den nya moderna demokratiska media-kulturen. Hur skall kyrkan förhålla sig till den? Vi vill gärna se några lekmän, kvinnor och män, där också bland biskoparna i deras utskott. Det humoristiska i bilden är ju att den illustrerar spänningen mellan det nya och det gamla. Kyrkan står med ett ben i det gamla och ett i det nya.
När jag sedan gick in på den site ”Is God laughing or crying?”, varifrån du hämtat illustrationen, så tycker jag inte särskilt mycket om den. De tecknade bilderna, roliga i sig själv kombinerade med texter som uttrycker reformrörelsens olika punkter, så blir det ingen riktig humor som lyfter för mig, utan det blir en återupprepning av det frustrerade lite gnälliga som jag tidigare pekat på, som inte riktigt går hem. Det blir plumpt och rent av kränkande, permanentar fördomar om Katolska kyrkan som inte är sanna idag.
Men som sagt, bilden ovan och din text till den gillade jag.
Bengt,
Ett par reflektioner på dina kommentarer.
Är inte de sexuella övergreppen och den fortsatta marginaliseringen av kvinnor, i Katolska kyrkan exempel på att dess ledning inte låtit sig och inte låter sig gripas av Anden, som du skriver? För inte kan väl den som genomsyras av Anden begå övergrepp, försöka dölja dem, eller förtrycka människor?
Du skriver att sekulariseringen skulle leda till splittringar och bråk. För säkerhets skull vill jag kolla att du menar allvar? För med kristenhetens historia från första början fylld av bråk, splittring, maktkamper och allmänt fula tricks, så är det lätt att uppfatta den kommentaren som ett skämt.
Anneli
Beror det på andlig lättja hos katolska ledare att de inte förhindrar orättfärdig diskriminering av homosexuella i Uganda? Vågar, orkar eller vill de inte göra detta?
Inez
Bengt… kristen vän i min modfälldhet,
Med bävan gick jag alldeles nyss till ateljen där min data finns …i fint klart trettondagssolljus o var återigen rädd för att få skäll … att min ärlighet skulle förnedras som så många gånger förr av katoliker. Men jag blev emottagen o välkomnad av dig. Så börjar och slutar sann kristen gemenskap och som du säger : ”Jag ger dig här raka och ärliga svar, utan att göra anspråk på att de trosvissa svaren skall vara sista ordet, precis som du nog inte menar att dina tvivel skall vara sista ordet på dina raka och ärliga frågor.”
Vi är på vandring och vi måste lära oss som den tjeckiska sagans titel åberopar ”vem kan precist följa ett dansande ljus”.
Det som direkt berör mitt hjärta är detta du skriver:
”- Det beror på om vi ser kyrkan i inskränkt småborgerlig bemärkelse som en institution anpassad till samhället, eller som Kristi kropp på jorden där vi är byggstenar som är kallade att brinna i Anden. Skall det vara meningsfullt krävs det ibland att man är riktigt radikal och låter sig gripas av Anden, tolkar tidens tecken och låter sig dras in i en samverkan med andliga skeendet. Många vågar, orkar eller vill inte detta. Andlig lättja är en av våra allvarligaste problem just nu, mycket värre än de sexuellt relaterade frågor som ofta tas upp på denna blogg”
Den största glädjen är att bli gripen av Anden. Att brinna är vanskligt men att glöda är ljuvligt. Att brinna utan den fallskärm som en kristen agapegemenskap bör och ska vara är både existentiellt ensamt som i vår psykologiserande o andefattiga liv rent (livs)farligt. Om man brinner finns också risk för andlig utbrändhet om inte den gemenskap finns som vet att vifta med vingar för att svalka av i rättan tid. Kanske är det gott att vara försiktigt radikal tänker jag samtidigt som dina ord slår emot mig som en stor kraftig våg.
Att bli gripen av Anden. Hur ofta har jag inte vetat att sant överlämnande … att vetskapen om att jag vilar i Guds händer är mer värdefullt än mitt fysiska liv på jorden. Jag visste det när jag fick barnen, jag visste det när jag skilde mig, jag visste det i alla andra svåra som vackra ögonblick i mitt liv … men när man så vet och när man så möter den ofta inskränkande kyrkogemenskapen så drar en kyla genom kroppen. En rädsla som förtunnar Anden. Lågan som brann fladdrar hysteriskt… blir mindre…syns ej längre. Jag blir modfälld. Ledsen.
Jag är ett släck stearinljus. Jag är medveten om mitt existentiella gudstillstånd: fortfarande ett stearinljus släckt förvisso men med möjlighet till att bli till låga.
”Många vågar, orkar eller vill inte detta”, skriver du.
Detta Bengt, är Alfa o Omega. Detta är kärnan. Låt mig berätta en liten episod som belyser detta. På den följer en för mig viktig fråga.
I mitt hus i Lappland bredvid ett kommande buddhisttempel har jag som granne en pingstpastor som ber var sommardag för att buddhisterna ska ge sig av från byn. Han lägger ut Biblar på thai i ett vitrinskåp på vägen. SVT gör tvdokumentär om byn o templet. Mig intervjuade dom eftersom jag då drev ett litet sommarkafe för interreligiösa fredssamtal. Alltså gällde det att lyssna även på min brinnande pingstpastor. Så kom frågan en dag: Kan du dela nattvarden med mig? Nu hör det till saken att det är 12 mil till RKK i Umeå… fast det är en bisak, eller hur? Kan du låta mig som pingstpastor ge dig nattvarden, löd frågan. Vid detta ögonblick satt tvfilmarna vid samma bord och lyssnade noggrant för att naturligtvis artigt fråga om de kunde filma … i såna fall.
Jag är… no hero.
Jag blev rädd. Sedan modig o brann. Sedan tänkte jag på att om prästerna i Lund ser detta på tv en dag har de en anledning till uppläxning kanske tom i det nu tämligen konservativa Lund en möjlighet till att bli av med den där Agneta…
Vad säger Gud… frågade jag mig själv. Satt stum. Alla var tysta. Norrländsk inväntan på svar kan vara mycket djupt o allvarligt ansträngande.
Det slutade med att jag bakom hans traktor på baksidan av hans lilla hus nära vedklyven i gräset kämpades med myggen tog emot ett stycke formbröd och lite portvin nattvarden. Han bad i Anden och personligt och jag bad att få be Mariabönen. Tillsammans bad vi Fader vår. Tv filmade. Generade. De anade något. En av dem grät o visste inte varför.
Vad hände sedan tror du, Bengt?
Jag blev rädd. Inte för Gud. …. För kyrkan. Jag skrev ett år sedan till filmarna o bad dem ta bort det. Detta plågar idag mitt inre.
Du undrar om jag är modfälld. Hjälp mig…jag vet inte…
Är jag?
Agneta
Agneta, syster, i väntan på Bengts svar, vill jag bara säga att ingen här är modigare, mer utlämnande, än du. Och att det är lätt att se att din låga brinner, även om du själv inte ser det. Jag hälsar dig med psalm 22. Samuel.
Anneli!
Utan att närmare gå in i detaljer är jag beredd att svara ja på din första fråga. (”Är inte de sexuella övergreppen och den fortsatta marginaliseringen av kvinnor, i Katolska kyrkan exempel på att dess ledning inte låtit sig och inte låter sig gripas av Anden?)
Angående din andra reflektion, den om om kristendom, sekularisering och bråk, maktkamp etc så får du inte missförstå mig som om jag enkelt menade:
sekularisering = bråk, maktkamp, allt ont….
kristendom = godhet
Detta med ondskans problem är djupare än så. Bibeln och den kristna tron är inte naiv. Jag har nyligen kommenterat Svante Nordins bok Filosoferna (om 1900-talets filosofi) och Montefiores Jerusalembiografi på min blogg:
http://www.katolsktfonster.se/forum/blogs/55322.aspx
I vår moderna kultur ser vi inte komplexiteten i kampen mellan ont och gott, och det finns en naiv syn på en förutbestämd harmoni som bara finns där om vi bara kan övertyga de andra att ge upp sin inskränkthet och ondska. Svante Nordin säger i en DN-intervju:
”De unga ser inte skörheten i vår moderna civilisation. De ser inte förutsättningarna – att all civilisation uppehålls av makt och våld. Allt som hände före 1989 tycks vara bortglömt. Att läsa om världskrigen har blivit som att se en spännande film. För dem som fötts rakt in i den moderna och globaliserade världen kan historien uppfattas som tillryggalagd. Unga människor lever i illusionen om att det finns någon förutbestämd harmoni.”
Gamla Testamentets historia som vi läser om i Jerusalem-biografin är ju verkligen fylld av våld och övergrepp. Också det utvalda folket, judarna är ena gången förtryckta och i exil, andra gången själva förövare och förtrycker andra folk. Kung David, som Gud utvalt tog till övervåld i krig, begick äktenskapsbrott och lät mörda mannen till den kvinna han begått äktenskapsbrott med.
Vi är rörande överens om att bråk, strider, syndfullhet har funnits bland dem som kallat sig kristna precis som i världen i övrigt in i vår egen tid. Allt detta visar bara vilken mänsklighet vår Herre valde att inkarneras i. Vi är inte bättre än så, ingen av oss, oavsett vilken livsåskådning vi har. Det visar på hur mycket vi behöver omvändelse och frälsning. Och det är min övertygelse att den Trons skatt som kyrkan förvaltar i lerkärl gör skillnad. Där finns frälsningen och hoppet. Kyrkan ÄR helig och människan på väg mot gudomliggörelsen tror vi enligt det löfte Jesus givit oss.
Och om vi verkligen låter oss förvandlas och är öppna för Anden och samverkar med nåden, så gör det skillnad. Det finns en kraft som vi kristna har tillgång till att bygga kärlekens civilisation redan här och nu. -Det är bara det att vi inte använder den i så hög utsträckning som vi kunde göra. Det är det jag kallar andlig lättja, vilket egentligen är ett stort moraliskt problem. Vi kristna har något världen behöver, men undanhåller människorna detta.
Det finns en eskatologisk dimension i vår tro: Vi är på väg till det himmelska Jerusalem där alla tårar torkats där inga strider finns mer, där svärden smitts om till plogbillar, och där lovsången stiger mot Guds tron. Mässan är en försmak av detta.
Men denna eskatologiska dimension förutsätter att vi praktiserar kärleken till nästan här och nu och låter vår tro bära frukt i kärlekens gärningar. Dagens text från 1 Johannesbrevet uppmanar oss:
”Och detta är hans bud: att vi skall tro på hans son Jesu Kristi namn och älska varandra så som han har befallt oss. Den som håller Guds bud förblir i Gud och Gud i honom. Och att han förblir i oss vet vi av Anden som han har gett oss”.
Jag tror att allt hänger ihop:
Det eskatologiska hoppet, vissheten om evig frälsning i Jesus Kristus.
Kärlekens gärningar, att handla etiskt i världen, älska alla människor, Katolska kyrkans sociallära.
Att vi får kraft till detta genom den helige Ande.
Jesus säger att vi skall göra mer än världens människor: ”Om ni bara älskar dem som älskar er, då gör ni inte mer än hedningarna, nej älska era fiender också och dem som förföljer er”.
Men att älska innebär inte att vara underdåning och försagd, det innebär att samverka med Anden, att handla aktivt och tillämpa andlig urskiljning. Att försöka tillämpa Jesus radikala program i egen kraft, ”i köttet” som Paulus säger, är dömt att misslyckas, vi orkar ett tag, sedan blir vi utbrända, förbrukade, frustrerade. Det är Anden som gör skillnad. ”Ni skall få kraft när den helige Ande kommer över er, och ni skall bli mina vittnen i Jerusalem… och ända till Jordens yttersta gräns.
Jag märker att jag blir engagerad när jag talar om detta. Dessa reflektioner alltså med anledning av andra stycket i din kommentar.
Agneta!
Jag finner din ärlighet sympatisk. Jag tror det är bra att trotsa sin rädsla och tala ut. Salig Johannes Paulus II sade ju ofta detta uppmuntrande och uppfordrande till oss: ”Var inte rädda!”
Jag tror det är viktigt att vi alla bidrar till att odla ett andligt klimat i kyrkan där detta får kött och blod. Det är en naturlig mänsklig impuls att vara rädd, särskilt när vi sticker ut näsan, sätter ner foten, gör något aktivt. Visst, vi kan göra fel, ha fel, men det är ingen katastrof. Rädslan som förlamar all handlingskraft är förödande. ”Bättre lyss till en sträng som brast än att aldrig spänna en båge” är ett talesätt som ligger mycket i. Är vi trygga i en gemenskap behöver vi heller inte vara rädda för att göra fel.
Vi kan alla bidra till icke-rädslans klimat genom att
– Inte döma obarmhärtigt, utan uttala kritik och korrigering med ödmjukhet och kärlek.
– Att våga trotsa vår egen rädsla och tala ut.
Du skriver: ”Jag är ett släckt stearinljus. Jag är medveten om mitt existentiella gudstillstånd: fortfarande ett stearinljus släckt förvisso men med möjlighet till att bli till låga”.
– Däri uttrycker du en existentiell erfarenhet som jag delar med dig, och som jag tror vi delar med många.
Vore lågan helt släckt vore du inte ens medveten om känslan av släckthet. Nu uttrycker du en längtan, redan detta är ett verk av den helige Ande. Som kristna står vi med ett ben i himmelen och ett på jorden: Vi är både fyllda av den helige Ande, men ständigt hungrande efter mer, medvetna om vår egen brist och ofullkomlighet.
Din berättelse om händelserna i Lappland med pingstpastorn, buddhisttemplet, interreligiösa fredssamtalen, Katolska kyrkan i Umeå 12 mil bort och Katolska kyrkan i Lund ännu längre bort var intressant att få ta del av.
Vi handlar inte alltid rationellt, och känslan har också sina skäl, och ibland kan vi ha en stark känsla att vi vill och att det är riktigt att spränga gränser. Ibland vet vi inte förän efteråt, utifrån vilken frukt vårt handlande bär om det var riktigt eller inte. Men att handla är att ta risken att misslyckas, och det kräver mod.
Jag tog intryck av din gemenskap med och accepterande av pingstpastorn trots hans fyrkantiga motstånd mot buddhisttemplet (en attityd som om jag känner dig rätt jag inte tror att du gillade).
Situationen med bönen och brödbrytandet tillsammans med homom känns verkligen som ett existentiellt andligt förtätat ögonblick.
Rationellt logiskt var det givetvis fel att involvera sig i något som liknar ett eukaristifirande med en person som varken är katolsk präst eller delar Katolskt synsätt på detta, du var säkert medveten om att du fått det svaret från prästerna både i Umeå och Lund, och kanske det var klokt av dig och tecken på sund självbevarelsedrift att inte provokativt gå ut med detta i media. Ibland manar oss Anden att tala och handla, ibland att tiga och ligga lågt. Guds Ande driver oss inte till dumdristighet.
Men jag vill inte avfärda den andliga signifikansen av det som skedde där i gräset bakom pingstpastorns hus, två kristna som i all brustenhet som finns i Krist kropp ändå ville dela något, bygga upp något, ett profetiskt förebådande av något som skall komma. Tack för att du vill dela detta nu med oss.
Bengt,
Jag har idag skrivit en blogg som bl.a. handlar om hur mycket som är lika mellan olika religioner och är inne på att en stor del av lösningen på eländet i världen handlar om att ta fasta på de goda insikterna som verkar finnas hos de flesta och inse att de svagare sidorna också är gemensamma.
http://katolskareformvanner.blogspot.com/2012/01/den-ateruppstandna-gudengudinnan.html
Jag tror inte att det är så enkelt som att religiösa är goda och sekulariserade är onda och det gläder mig att du inte heller inte ser det så.
Godhet och ondska finns i alla grupperingar, så frågan är nog hur man gynnar godheten rent allmänt och förstås i varje grupp?
Historien och ordentliga kunskaper om den är viktig det håller jag med om. Man behöver se att inget är nytt under solen och också hur skört sådant som fred, demokrati och yttrandefrihet är. Det är inget vi kan ta för givet, utan alltid måste värna!
Dagens inlägg på Call me Exellency handlar om kärleksbudskapet och är mycket tänkvärt.
Där stor bl.a.:
”Church is a happening. It happens when people love each other, when they reach to be their best selves by loving.
Jesus did not start a church. Jesus started a movement. At first it was called simply “The Way.” He wanted people to love each other. ”
http://callmeexcellency.blogspot.com/2012/01/freedom-in-love-challenge-for-church.html
Kanske kan man säga att vi kristna borde övergå från att försöka ändra på varandra till att älska varandra?
Anneli
PS Missa inte den tecknade biskopens syn på det här med kristen kärlek! DS
”Jesus did not start a church. Jesus started a movement. At first it was called simply “The Way.” He wanted people to love each other. ”
Att älska är svårt. Kan någon av oss säga med handen på hjärtat att vi känner Kärlekens natur? Blir det lättare att veta därför att vi är kristna? Detta säger jag lite som svar till Bengt o Anneli. Historien har inte bevisat att de kristna är mer älskande. Vi bör ödmjuka oss.
Vad menar Jesus med den smala vägen resp. den breda vägen … när vi nu med facit i handen kan se tillbaka på den kärleksvandring de kristna gjort. Kärlekens smala väg och kärlekens breda väg. Det tål att fundera på. Vad blev det av den smala vägen under 2000 år?
I övrigt vill jag säga … att visst kan man tycka att jag var utlämnande i mitt senaste inlägg. Men var jag det egentligen? Jag utlämnar min rädsla. Inget annat. Naken rädsla. Inget mer.
Igen säger jag ”Rädslan urholkar själen”/Fassbinder och därmed ger jag dig Bengt rätt att det är konstruktivt att trotsa sin rädsla. Men vad vinna? Möjligen hånfulla tankar från andra läsare…eller läsare som känner igen sig o blir varma i sin själ över denna identifikation som troligen är det mänskligaste av allt: att vara rädd. Vad förlora? Sitt equi librium. Varför då göra det?
Ja, säg det. Dumdristiget? Gränslöshet? Eller är det ett stort fint mysterium? Och tillhör sfären av det okända.
Vad skrämmer mer än det okända? Vi rädes det okända men suktar efter helig Ande.
Att våga släppa taget. Att veta om en kristen gemenskap verkligen finns eller ej. Det är den frågan som gör att vi talar med varandra så idogt här. Och frågan vi cirkulerar runt … är ”vi” det som är mödan värt?
Jag vill också passa på att säga något till John Stenung, som jag tänkt länge säga. John, om du läser detta ska du veta att jag har många gånger beundrat dina ärliga raka puckar o känt att du är viktig i detta. Du skriver kort och vi svarar dig inte så ofta… men du är där och ger dig inte som en verklighetens nära röst. Det är stort. Större än en 100 sidors finpolerad teologisk text.
Agneta
Agneta, och den som är intresserad
Du skrev ett antal frågor till mig, som första kommentar under detta inlägg.
Du slutar med ”Vad tror du Krister, du som valde att gå in i en lekmannaorder och fortsätta att kämpa för reformer?
Är det värt mödan-vill Gud kyrka?
Du behöver inte svara på alla frågor utan precis som du vill o önskar. Jag inbjuder gärna andra oxå till att svara- givetvis.”
Jag vill gärna svara på en del frågor, andra avstår jag ifrån för att de är för privata. Inte för att de skulle vara ointressanta eller ”felaktiga”; sådana finns ju inte. Men tillfället och bloggformen passar inte mig nu.
Och du har ju fått så många inkännande och kloka svar från Bengt och Samuel, gott det!
Till saken: Jag valde för några år sedan att ansöka om novisskap i Dominikanordens lekmannagren i Stockholm. Och jag antogs och var novis ett drygt halvannat år.
Ingen motsättning hos mig i att ”vara dominikan” och att arbeta för reformer i min kyrka.
Som i alla ordnar så finns det sådant som skall och bäst avhandlas inom orden, och ej offentligt.
Det gäller självfallet även sekularordnarna/lekmannaordnarna. Det gäller också att de tre olika grenarna av Dominikanorden är självständiga och självbestämmande i förhållande till varandra. Vilket leder till min rättelse av dig: sr Madeleine OP är engagerad i mycket bra i Sverige, men inte som ledare av lekmannagruppen i Stockholm, utan denna har – självfallet – en lekman som ledare. Vem det är för närvarande framgår av Katolska sitiftets hemsida, under sekulärinstitut. Där kan man dessutom notera att bruket att till sitt namn foga ”OP” är korrekt tillåtet och används både där och i andra sammanhang, t ex av Anders Piltz som just är prästmedlem i OP’s lekmannagren. Jag har en gång under min stolta tid som novis skrivit ungefär ”lek.op” efter mitt namn en gång i ett offentligt papper, det må man kunna ha olika uppfattningar om det var rätt eller inte , speciellt som jag endast var novis och inte hade avlagt några löften.
Sjävfallet använder sig lekmannagrenarna av de reurser som ”första och andra orden har”,
i Stockholm sr Madeleine och andra dominikansystrar, liksom av Jean Paillard och andra dominikanmunkar.
Så till din sista fråga ovan: Ja, jag tror att Gud vill kyrka. Och att det är värt mödan, även om mödan många gånger kan se oändlig ut. ”Semper reformanda” gäller både kyka och människor.
Krister
PS Måhända kunde ett mera allmänt samtal om kyrkans ordnar och kongregationer vara
av intresse för en egen bloggtråd. Men då inte handla om ordnarnas och individernas personliga mellanhavanden. Lekmannaordnarna är ju fyra i Sverige om än ej på alla orter närvarande: Dominikanernas, Franciskaners, Karmeliternas och Birgittas tredje orden.
Hemsidan på biskopsämbetet ger grundupplysningar.
Ja, Krister,
Det var väl bra att du redde ut. Det är ju inte lätt för mig att veta. Mina personliga intressen i livet går definitivt inte åt det dominikanska hållet men kanske andra vill diskutera det du föreslår.
Agneta
Agneta,
Tycker du att det vart utrett?
Du skriver ”Det var väl bra att du redde ut”. Det ger mig intrycket att du inte är helt nöjd.
Du har ju alltid möjligheten att fråga mer, både i Stockholm och Lund.
Jag föreslår inte speciellt ett inlägg om det ”dominikanska hållet”, det var en mycket bredare önskan än så.
Krister
Jo. Krister,
Jag är helt nöjd.
Allt gott// Agneta