-
Länkar
-
Senaste inläggen
Senaste kommentarer
- Irene Nordgren om Fy skam igen diakon Göran Fäldt och fy skam igen Katolsk Horisont
- Anna om Fy skam igen diakon Göran Fäldt och fy skam igen Katolsk Horisont
- Irene Nordgren om Fy skam igen diakon Göran Fäldt och fy skam igen Katolsk Horisont
- Gunnar Eriksson om Fy skam igen diakon Göran Fäldt och fy skam igen Katolsk Horisont
- Gunnar Eriksson om Fy skam igen diakon Göran Fäldt och fy skam igen Katolsk Horisont
Bloggrulle
Meta
Dagsarkiv: april 12, 2015
Gisela Erikssons konstnärliga uppgörelse med makterna
Kärleken lämnar en utan svar, stänger dörren o seglar iväg med osanningen och sanningen. Bort far Närheten. Det förtrogna. Det gemensamma. Sveket kommer krypande från den man litade på och flätar samman livet till en kramp. Det är svårt att … Fortsätt läsa
Publicerat i Uncategorized
2 kommentarer
2 svar till ”Gisela Erikssons konstnärliga uppgörelse med makterna”
Agneta,
jag har sedan flera år en japansk dikt i svensk översättning på dörren till ett kökdsskåp:
”Sedan mitt
förrådshus
brunnit ner,
finns ingenting
som skymmer
anblicken av
den ljusa månen.”
Kan man lita på någon? Kan man lita på Gud? Som kristen förväntas du säga ja med övertygelse. Men så enkelt är det inte – ärligt sagt.
Jag mins en TV-film byggd på verkliga händelser i ett koncentrationsläger. En grupp judiska män bestämmer sig för att åtala Gud för löftesbrott. Gaskamrarna är inte förenliga med Hans förbund.
En rättegång organiseras och genomförs. Gud döms skyldig.
Och … ?
I filmens slutscen står de judiska männen i koncentrationslägrets gaskammare och väntar på gasen. Alla betäcker sina huvuden med det enda de har, sina händer. För vem kan man lita på i gaskammaren, om inte Gud?
Gert
Gert,
Tack.
Det tog mig tid att svara dig. Först tänkte jag inte göra det eftersom det finns en komplexitet i ditt svar som förbryllar o jag som själv ofta är motsägelsefull stod utan svar men idel frågor. Nu är det så att det nästan är omöjligt att ställa frågor till ditt svar eftersom det finns ett djup i sammanhanget. Ett knepigt djup.
Naturligtvis skulle jag kunna släppa loss dängan ”har du förlorat tron, Gert?” men sånt vill jag inte syssla med. Och det har du inte. Förlorat tron.
Lägger jag samman dikten med berättelsen om de förtvivlade judarna så finns det två berättelser till du kunde lagt till: ”Abrahams beredskap att offra sin son” : samt testen Job fick utstå.
Ja, det är vad jag ville förmedla till Gisela. Du, jag o Irene har genomgått många prövningar för vår tro o det erfar förvisso många troende men inte att de fördöms av sin egen kyrka. Där är jag förlorad som jag ofta tjatar om men inte du o Irene. Ni skriver o kämpar och förmedlar missförhållanden. Jag tar förgivet att det finns missförhållande eftersom jag anser att på lögner byggs inget som är rent. Det värsta för mig var Fransiskanerordens (tredje orden) slappa avskyvärda eftergivenhet i Lund för att grisexperimenten i Igelösa doldes bakom den HELIGE Fransiskus namn. En lögnaktighet o vanvördnad som präster accepterade med biskopens godkännande. Jag kan inte smälta det. Bland annat. En kyrka som ägnar sig åt den lögnen är inte värd Fransiskus lära! Det och vad Spinoza kallar ”svärmar av fanatiker” får mig att förstå att kyrkan är inte bra för mig. Varför är jag då kvar …en fråga jag måste ärligt förhålla mig till.
Finns ni, du o Irene så finns något. Är vi uppriktiga så finns något. Då är jag satt här liksom ni är satta här. Jag får lita på DET som får er att kvarstå. När ni förlorar det sista spadtaget så finns nog inte jag här heller.
Detta är mitt svar på Abrahams offer, Jobs test, judarnas förtvivlan o tro samt din dikt.
Kalla det kvantverklighet o kvantfält.
Sköt om dig o var rädd om dig i de vindar som tycks svänga på GP.
Agneta