-
Länkar
-
Senaste inläggen
Senaste kommentarer
- Irene Nordgren om Fy skam igen diakon Göran Fäldt och fy skam igen Katolsk Horisont
- Anna om Fy skam igen diakon Göran Fäldt och fy skam igen Katolsk Horisont
- Irene Nordgren om Fy skam igen diakon Göran Fäldt och fy skam igen Katolsk Horisont
- Gunnar Eriksson om Fy skam igen diakon Göran Fäldt och fy skam igen Katolsk Horisont
- Gunnar Eriksson om Fy skam igen diakon Göran Fäldt och fy skam igen Katolsk Horisont
Bloggrulle
Meta
Dagsarkiv: juli 9, 2015
Almedalen 2015 ”Nollvision för aborter?” Öppet brev till Thomas Idergard
”Thomas Idergard, andra från vänster i abortdebatt i Almedalen. Foto: Jacob Zetterman” Thomas Idergard Platsen är Krukmakarens Hus i Visby under Almedalsveckan 2015 där jag som katolik lyssnar till dig som talesperson för katolska kyrkan när du deltar i panelsamtalet … Fortsätt läsa
Publicerat i Uncategorized
4 kommentarer
4 svar till ”Almedalen 2015 ”Nollvision för aborter?” Öppet brev till Thomas Idergard”
Ska bli intressant om Thomas Idergard tänker besvara mitt öppna brev.
Ska mina synpunkter få stå oemotsagda eller ska jag få svar på tal ? Kommer Thomas Idergard låtsas som det regnar ?
Får jag svar på tal så får jag ju också uppmärksamhet och om det är något som ska undvikas till varje pris från katolskt mediehåll (typ Signum och Katolskt Magasin) så är det att INTE ge mig och mina synpunkter uppmärksamhet.
Pest eller kolera ?
// Irène
PS Biskop Anders har i samband med Charlie Hebdo hyllat yttrandefriheten ……..underförstått men helst inte inomkatolskt.
Bra Irene,
Det är dessutom mycket diskutabelt att hävda att du går emot kyrkans lära. Kyrkans lära vilar på den judiske Jesus lära och så länge som katoliker i USA är för dödsstraff så går de emot Jesu lära liksom pedofiler som skyddas av kyrkan. Flera miljoner katoliker går emot kyrkans lära med andra ord och pläderar för mord. Även det en typ av aborterande av människoliv och i detta fall verifierat liv dvs den dödsdömde.
Hela resonemanget med att du går emot kyrkans lära är obildat. Det är en slogan som är lättköpt. Inte undra på att man fegar ur.
Å andra sidan är väl denne Idegard nyförälskad i sitt nya tillstånd som katolik och blir mycket tillfredställd av manlig uppmärksamhet från potenta katolska ledare. Det känns igen, inget nytt under den solen.
Det är så den mänskliga naturen ofta fungerar. Den fria tanken is skin deep när man gör vinster i den egna beundrarskaran.
Jag är som du vet emot abort men definitivt inte när moderns liv är i fara eller om en kvinna blivit våldtagen. Kyrkan består av väldigt många passivt homosexuella präster o munkar o det är möjligen dessa som styr diskussionen, eller leder den. Jag har absolut inget emot homosexuella men jag börjar bli förbaskat trött på att de för talan utifrån sina paradisiska hemvister i en patriarkalisk kyrka emedan kvinnor inte ens får bli diakoner. Det bör sägas. Det sägs sällan för att det är så politiskt korrekt att inte uttala sig emot sexuella läggningar. Men faktum är: styr dessa nästan 60% homosexuella ordensmän kyrkan?
Om så är fallet …inte fasen kommer en förnuftig syn på abort fram då. Vad bryr de sig om kvinnors utsatthet?
Agneta
Bra Irene tycker jag också. Jag tycker också det är intressant att ställa den officiella katolska synen på abort mot synen på militärt våld. I båda fallen handlar det ju om brott mot ”respekten för det mänskliga livet från konceptionen till den naturliga döden”. Varför är kyrkan inte radikalpacifist (både JPII, BXVI o Franciscus har bekräftat det som också framgår av Gaudium et Späs, dvs att kyrkan inte är pacifistisk, även om den ogillar våld).
När det gäller abort intar RKK vad man skulle kunna kalla en kantiansk pliktetisk position: följ principen, ignorera konsekvenserna. När det gäller militärt våld är positionen konsekvensetisk: vad blir följderna om jag handlar enligt A resp B? vad är det mindre onda?
Jag tror förklaringen är enkel. RKK och påvedömet var i århundraden en politisk aktör på den europeiska arenan. Man hade flottor och arméer, man förde krig. Man accepterade att den jordiska världen är moraliskt imperfekt och jordelivet tragiskt. Empirin har modifierat principen.
När det gäller aborter har kyrkohierarkin av naturliga skäl ett betydligt längre avstånd till empirin. Bl a av det skälet har principen kunnat förbli kategorisk.
Jag har många gånger i samtal med katolska företrädare påpekat att det faktum att människolivet rymmer tragik och konflikter där moraliska värdeförluster är oundvikliga gäller inte bara i politiska sammanhang (ex Franciscus’ medgivande att militära medel kan behövas f a möta IS), utan också på individplanet, för kvinnor som väljer abort.
Rätt ofta svarar man då att kyrkan erkänner rätten till självförsvar, men att det oskyldiga ofödda barnet inte är en angripare. Jämförelsen skulle alltså vara ogiltig. En enskild soldat som ”väljer” att delta i ett angreppskrig påtar sig, säger man, ett moraliskt ansvar för sin handling och därmed också risken att dödas av den som försvarar sig.
Jag har då påpekat att det långtifrån alltid är så att en enskild soldat kan välja. I Saddam Husseins (och hans likars) armé t ex blev du skjuten rakt av om du flydde fr slagfältet. Kan man i sådana lägen tala om ett frivilligt val? Borde man inte i konsekvensens namn fördöma krig mot diktaturer som tvingar unga män att delta i krig?
Det blir ju till slut absurt. Poängen, min i alla fall, är inte att den radikalpacifistiska positionen är den rätta. Det finns lägen då militärt våld är det mindre onda. Poängen är att samma sak gäller beträffande abort.
En del av dem jag talat med i Rom har faktiskt erkänt att det ligger något i det. Med kvinnor i icke underordnade positioner i kyrkan skulle inställningen långsamt förändras. Vetenskapens insikt om att avlelseögonblicket inte är så lätt att framställa skulle kunna vara en grund. Det finns också intressanta saker att upptäcka i den katolska traditionen. Enligt Tina Beattie fördömde den tidiga (medeltida?) kyrkan inte tidiga aborter. Barnet ansågs ha fått en själ när fostret började sparka.
Här finns mycket att tala med Thomas Idergard m fl om.
Sommarhälsningar,
Ulla
PS. Intressant att det vid Andra Vatikankonciliet var de ”konservativa”, som Ottaviani, som pläderade för totalt fördömande av krig i debatten om det som blev Gaudium et Spes. Ratzinger hörde till de pragmatiska – steg för steg, stärka folkrätten, nedrustningsförhandlingar etc. Låter riktigt svenskt!