Att vandra i tro för att fjärma sig från ett jagbundet liv och närma sig en g-domlig kärlek, vad innebär det? Att vandra med fötterna i mänsklighetens mentalt uppsatta gränser men vetskap om en himmelsk gränslöshet ….är inte det ett ljusbärande o konstruktivt företag? Är inte det livet? Är inte det att vandra i kärlek? När religioner sätter gränser och kan döda människor o djur o natur för dessa gränser är det kanske mer än någonsin viktigt med världspilgrimer som endast vandrar för himmelrikets skull och inte för jordiskt uppsatta religiösa gränser? Att vandra in spiritualibis är inte detsamma som att vara sökare. Det sökta är redan funnet. Jag tänker mig att världspilgrimen vandrar med änglar som leder pilgrimen till nya upptäckter i skapelsens o trons mångfald. G-d har inte bara många namn utan G-d är är de färger, lukter och former som leder oss in i Oändligheten. Vi njuter av att lära känna G-d mer. Det är vår verkligt sexuella drivkraft för att uttrycka mig sufiskt. Det är vår verkliga kärlek.
Det finns saker jag inte förstår och kanske har ni tänkt det redan eller så sitter jag här i en udda egenvärld och tänker allena. Påvar o imamer o rabbiner o lamor alla talar de om en o samma g-domliga makt och i finare rum o inför medias strålkastarlampor erkänner de detta villigt och politiskt korrekt men sedan går de tillbaka till sin egen religions gränssättande dogmatik. Hur går det ihop? För dem själva? För er? Vad är det som är så viktigt med den egna religionen? Varför smuttifiera G-d?
Jag har skrivit det förr men jag hoppas på en trons revolution eller en messiansk tid där det innebär att vara pilgrim är att överskrida religiösa gränser. Dessa religiösa fort vars murar är till för forten och människor som är innanför dessa fort. Ingen annan. Utanför dessa fort börjar människor njuta av det som är livet. Kärleken till allt levande och där vi naturligt vill rena oss från det onda eftersom vi vet att G-ds kärlek skapar den inre ordning som kommer naturligt när vi inser att vår lycka är enbart vår egen g-domliga vandring hem. Ett oändlighetens pilgrimskap. Utan gränser.
”Flummigt värre” menar säkert en del som läser detta, de som gillar att befästa andra med sin tro. Speciellt den person som försökte ironiskt härma min stil att skriva för ett halvår sedan här på bloggen, i hopp om att jag skulle känna mig löjlig. I hopp om att såra mig.
”Flum” är kanske det mest intressanta skällsord vi haft på senare tid. Ingen kan definiera det. Ingen kan verifiera det. Det handlar nämligen om ett försök till ett annat liv. Det andra utanför det gängse. Den gängse befästa religiositeten som fortifierar.
Tror ni fortfarande på de religiösa forten, de olika religiösa befästningar som befäster vår jord o som söndersmular vår g-domliga gemensamma hemvist? Vad ger det mänskligheten? Den ena katekesen mot den andra katekesen mot den tredje katekesen…. nog finns det en naturligare insikt? Och instinkt.
Apropå pilgrimens väg skriver Erik Gustaf Geijer ”Det är tydligen ej det yttre, som här verkar på ett blott yttre (i världen… min anm.) ;det är ett inre som verkar på ett inre eller igenkänner sig självt i ett annat inre.Det är som om i varje yttre kommunikation mellan förnuftiga väsenden de omedelbart vidrörde o igenkände varandra genom en och samma samma dubbla ömsesidiga o likväl simultana aktion. Detta ömsesidiga väckande o tändande av tanke o tanke , av vilja o vilja, är det eviga , uppenbara undret i vårt liv, som uppfyller varje ögonblick, utan att därför bliva mindre underbart”.
Är jag då en pilgrim mot strömmen? Som återigen här ifrågasätter : vad sysslar vi med? Och varför skriver jag fortfarande här om detta….det verkar ju tämligen lönlöst. Ni kämpar ju alla för en religion. En tolkning av G-d.
Det behövdes ingen speciell tolkning av Bibeln menade Luther o med honom förmodligen större delen av prästerskapet o dess menighet. Den var sin egen tolk, skrev reformatorn. Swedenborg vände på satsen: ”alla läsare tolkar”.
Vi tolkar o klänger oss fast vid övertolkare. Våra påvar o katekestolkare. I värsta fall våra korsriddare o jihadister.
Är det inte bättre att vi skiter i katolska kyrkans kvinnosyn o den islamska fundamentalismen och den judiska rasismen och helt enkelt börja gemensamt vandra utanför religionernas snäva o förlegade värld? Som troende. Som pilgrimer? Varför mata en sovande björn i idet? G-d låter den sova men låter andra vaka o leva o vandra i den skapelse som är gränslös.
Mig inte förstå …mig av överlevnadsskäl inte vilja förstå // Agneta
Agneta,
jag tycker inte du är flummig.
Jag instämmer med vad du skriver i så mening att jag ser olika religioner som olika språk. Alla språk är mänskliga så även alla religioner. Ju mer vi lär oss om vad andra tror desto närmare kommer vi varandra.
Vad vi tror har en marginell betydelse. Det är vad vi göra att det vi tror som verkligen betyder något.
Jag är mera tveksam till din uppmaning att börja vandra utanför ”religionernas snäva och förlegade värld”. Jag tror inte vi kan hoppa över vår egen skugga. Vi får leva med vårt modersmål. Utan det kan vi varken tänka eller göra oss förstådda.
Gert
Skuggan är bakom den vandrande som går mot ljus o i öppna vidder.// agneta
Agneta,
så kan man också se det 🙂
Gert
Pingback: Kristendomen som ett språk av flera | Rebella undrar
Rebella o Gert.
Ja Rebella, du har många poänger i det du skriver. Framförallt i detta som svar på Gerts inlägg:
” Vi som varken är fostrade in i kristendomen eller fått någon tydligt kristen frälsningsupplevelse har i så fall inget skäl alls att bli kristna. Jag blir alltmer övertygad om att det är just”
Gert, jag är mycket glad för dina kommentarer till mig eftersom du framstår verkligen som min broder i tron som delvis förstår mig, delvis sörjer (förmodar jag) att jag förlorat tron på katolska kyrkan o dess prästerskap o att du försöker peppa mig att se en historicitet av betydelse. Du vet att jag fortsätter att vara troende…tack för att du finns där o här för mig! Att du håller mig om ryggen sas. Det finns dock svårighet i ditt tänkande som Rebella uttrycker och som även jag tänkt.
Gert, Hur gör vi med mission? Ska vi undervisa Rebella i detta andra språk. Det ”andra” modersmålet? Och varför. En ny kristendomsundervisning?
Jag riktar mig även till min konstnärsvän som jag kommer att skicka denna länk till o som envist förespråkar ateism o som går igång häftigt på religion o religiösa människor…o drar många över kam. Min vän har en god kunskap i kyrkohistoria men ingen kunskap om trons mystika verklighet. Vi har börjat leverera böcker till varandra …jag för att få honom att förstå ett yttre modersmål (typ teologi eller historia) och han böcker typ ”Illusionen om G-d”. Han är mkt envis i sin uppfattning att G-d inte finns o att jag borde avprogrammeras emedan jag saknar det språk mellan oss som förklarar varför man tror.
Ska jag bedriva mission? Hur gör man för att få bli respekterad i det att man vandrar i tro i ett öppet landskap …att det är en hjärtesak mer än en hjärnans sak. Att hjärtat föddes med kapacitet för att vilja vara på vandring igenom o i G-ds verklighet. Det modersmål som saknas mellan min konstnärsvän o mig är inte nödvändigtvis kristet men det är trons modersmål. Konst kan upplevas metafysiskt o ligger ordlöst o på sätt o vis språklöst i betraktarens öga. Därför blir denna frågeställning än mer laddad mellan konstnärer. Konstnärer älskar sin konst stundtals lika mkt som den troende älskar sin G-d…(vilket gör mig egentligen dubbelt benådad.) Jag talar inte här nödvändigtvis om religiös bildkonst.
Rebella är läsvärd. Vi måste fråga oss detta. Vi måste. Vad är religion värt? Hur farlig är o blir religion? Under helgen dog en jude, en hatisk muslim, kanske en ateist o 12 kristna. Av terror. Av religiösa skäl.
Jag vill bli övertygad igen om religionens vikt …jag är det definitivt inte idag…men jag blir alltmer troende. Man kan inte avprogrammera en troende, käre konstnärsvän…. hur envis man än är. Möjligen från en religion men inte från en tro. Det vore som att skära ut sitt hjärta, man dör.
Agneta
Agneta,
observera vad Jesus säger i ”missionsbefallningen”: ”…gör alla människor till mina lärjungar”. Han säger inte gör dem till kristna eller gör dem till katoliker. Han säger inte ens gör dem till gudfruktiga judar, vilket var det alternativ han hade.
Jesus säger att vi skall bli hans lärjungar, låta oss inspireras av honom. Att missionera genom att leva så tycker jag är viktigt. Men att värva medlemmar till den ena eller andra kyrkan ser jag inget behov av. Snarare tvärt om.
Gert
Härligt att läsa, Gert
Dina ord får mig att tänka på Gandhi
”Although this may or may not be true in my case, I have reasons to believe that it is an erroneous point of view. I believe that such an estimate is incompatible with the message that Jesus Christ gave to the world. For, he was certainly the highest example of one who wished to give everything, asking nothing in return, and not caring what creed might happen to be professed by the recipient. I am sure that if he were living here now among men, he would bless the lives of many who perhaps have never even heard his name, if only their lives embodied the virtues of which he was a living example on earth; the virtues of loving one’s neighbour as oneself and of doing good and charitable works among one’s fellowmen.
What, then, does Jesus mean to me? To me, he was one of the greatest teachers humanity has ever had. To his believers, he was God’s only begotten Son.* Could the fact that I do or do not accept this belief make Jesus have any more or less influence in my life? Is all the grandeur of his teaching and of his doctrine to be forbidden to me? I cannot believe so.
To me, it implies a spiritual birth. My interpretation, in other words, is that in Jesus’ own life is the key of his nearness to God; that he expressed, as no other could, the spirit and will of God. It is in this sense that I see him and recognize him as the Son of God.
Agneta
Agneta,
även jag tänker på Gandhi. Kanske den jämte Franciskus mest Jesuslike.
Gert