Ledare & Debatt
Debatt
Kyrkans Tidning: 2008-10-16 06:00
Petrus utnämnde inga kardinaler
KATOLSKA KYRKAN. När ekumeniken gått i baklås måste varje kyrka först röja den egna bråten. I vår katolska kyrka ges detta för närvarande inte högsta prioritet. Vi sitter fast i maktkoncentration och självtillräcklighet, skriver Irène Nordgren och Gert Gelotte.
Vad som behöver göras i andra kyrkor får avgöras där. Vi menar att verkliga ekumeniska framsteg från katolsk sida förutsätter en omprövning av påvens och Roms maktanspråk. Till en sådan omprövning inbjöd Johannes Paulus II. Under den nye påven Benedictus XVI har utvecklingen gått i motsatt riktning.
Dock sker en hel del under ytan och ibland väldigt nära ytan. I septembernumret av de tyska jesuiternas tidskrift Stimmen der Zeit skriver den amerikanske jesuiten Thomas J Reese en skarpt kritisk artikel mot romersk centralism, inledd med orden: ”När Petrus kom till Rom utnämnde han inte omedelbart kardinaler”.
Att artikeln publiceras i ett så officiellt organ som Stimmen der Zeit visar att dagens katolska kyrka inte helt domineras av bakåtsträvande konservatism och fundamentalistisk auktoritetstro.
Därmed är artikeln också ett viktigt ekumeniskt inlägg.
Thomas J Reese arbetar på Woodstock Theological Center i Washington. Tidigare var han chefredaktör för jesuiternas veckotidskrift America. Då ofta under press från Troskongregationen, ledd av kardinal Ratzinger, när han tillät en fri diskussion om känsliga ämnen som kvinnliga präster och det obligatoriska celibatet för präster.
I samband med att kardinal Ratzinger valdes till påve 2005 ”valde” Thomas J Reese att avgå från sin post.
Reese beskriver i sin artikel Vatikanens framväxt, från Petrus ankomst till Rom med en brevskrivande assistent som enda hjälp, till dagens anakronistiskt absoluta kungadöme. Alltså tar Reese upp det som så många konservativa katoliker har så svårt att ta till sig – att Vatikanen inte är av evighet.
Tvärtom har kyrkans maktstruktur och förvaltning alltid förändrats med omvärlden. Framväxten av en absolut påvemakt speglar framväxten av en absolut furstemakt i Europa.
Under kyrkans första århundraden valdes biskoparna av folket och prästerskapet. Regionala och nationella koncilier hade stort inflytande. Till Rom vände man sig för att få hjälp att avgöra tvister.
Kyrkans spegling av den politiska omgivningen bröts när de absoluta kungadömena försvann under 1800- och 1900-talet. I stället för att knyta an till kyrkans äldre, mer demokratiska, traditioner valde påvarna att förstärka sina privilegier.
Bakom framväxten av ett allt maktfullkomligare påvedöme skymtar förvisso även goda skäl. Det gällde att försvara kyrkan mot mäktiga furstars krav på inflytande. Men de skälen finns inte längre. Och Reese frågar sig vad kyrkan, för sitt eget bästa, kan lära av vår tids politiska kultur?
I ett sexpunktsprogram argumenterar han för maktdelning och subsidiaritet och föreslår:
•Att Vatikanen omvandlas från furstehov till förvaltning. ”De flesta länder har successivt insett att en kunglig hovstat bestående av kungen och hans adel inte är ett bra regeringssätt.”
•Att biskoparnas lagstiftande roll stärks. ”Varje generation borde anordna åtminstone ett ekumeniskt koncilium”.
•Att de påvliga kongregationerna ersätts av valda kommissioner. ”Så kan Vatikanapparaten övervakas”.
•Att kyrkan får ett självständigt domstolsväsende. ”Troskongregationens hantering av oliktänkande teologer utgör en av kyrkans största skandaler”.
•Att kyrkan återgår till att utse biskopar genom val. Påvens absoluta utnämningsmakt är ett relativt modernt påfund som fått till resultat att ”påven agerar som koncernchef med biskoparna som filialchefer”.
•Att biskopskonferenserna stärks. ”Det som kan lösas lokalt ska lösas lokalt”.
Thomas J Reeses sexpunktprogram skulle, tror vi, förlösa den katolska kyrkan ur en hotande förstening och därmed också öppna helt nya ekumeniska perspektiv.
Hur stora är då möjligheterna, frågar Reese och svarar:
”Som sociolog måste jag medge, nästan obefintliga. Kyrkan i vår tid leds av en grupp män som definierar sig själva och vet att dylika reformer skulle begränsa deras makt. Följaktligen odlar de en rakt motsatt kyrkoteologi. Men som katolsk kristen måste jag fortsätta att hoppas”.
I detta hopp vill vi, som katolska kristna, instämma. Men hopp är inte nog. Ekumeniken behöver mer mod – av fler än Thomas J Reese.
Gert Gelotte
(journalist)
Irène Nordgren
(leg psykoterapeut)
I dagens Människor och tro belystes bla situationen i Brasilien och befrielseteologins pånyttfödelse.
”Den folkliga religiositeten är starkare än den katolska kyrkans hierarki” sa en röst som intervjuades.
I Recife var Dom Helder Camera – förgrundsgestalt inom befrielseteologin- en gång ärkebiskop men ersattes av den konservative biskopen José Carduso.
Min reflexion. Klyftan vidgas alltmer mellan ”hierarkin” och Gudsfolket och en faktor som bidrar till detta är just påvens utnämningsmakt av biskopar. Påven kan också tex ”byta ut ” biskopar som han vill var han vill. FÖRÖDANDE.
Det var Dom Helder Camera som en gång sa ”När jag ger en fattig människa mat kallar de mig helgon. När jag frågar varför den den fattige inte har någon mat kallar de mig kommunist.”
// Irène
Irène,
Om kyrkans hierarki inte lyssnar på kyrkan, så kommer kyrkan till sist inte att lyssna på hierarkin.
Gert
Gert
Där sätter du fingret på vad som skett i framför allt västvärlden men som nu också börjar visa sig tex i Brasilien där befrielseteologin en gång var kyrkans = Gudsfolkets vilja men som hierarkin då begick övergrepp på och därigenom skapade den klyfta mellan sig och (Guds) folket som nu blottas i Gudsfolkets avståndstagande från hierarkin när folket nu med förnyad kraft kommer att visa att ”kyrkan är vi. ”
Tyvärr hade påven Johannes Paulus II kommunistnoja som gick ut över befrielseteologin i Syd- Amerika. Så hällde han ut barnet med badvattnet.
// Irène
Gert
I Reese 6 punktsprogram ligger inbyggt en respekt för lokala variationer inom den världsvida katolska kyrkan som har göra med socio-kulturella skillnader och som är berikande för kyrkan som helhet.
Jag skulle önska att någon broderade med korsstygn och ramade in, samt skickade till påven de ord som professor Klaus Misgeld skrev i Signum nr 6 i sin artikel ”Auktoritet byggs av förtroende”
“Trons förkunnare måste förstå att det förtroende som de möter hos de troende är en gåva från dem. Utan denna gåva kan den auktoritet som givits av Gud åt kyrkans ämbete inte verka och bli till en förändrande kraft. ”
Dessa ord borde påven inmundiga till frukost varje morgon tillsammans med morgonkaffet.
// Irène
Pingback: Katolsk Vision » Svar till Ulla Gudmundson