Var är ni kära vänner som förr vi kunde möta i konsten och i vardagen? Ni som sjöng för oss och gnolade för oss och bodde i fallfärdiga hus i skogen och bad för djuren och livet? Var är ni som byggde skulpturer av trädbitar och fyllde ett helt parti av en äng eller ett berg med stenfigurer? Var är ni som benämns nästan likadant som mongolerna i Mongoliet och som kan dansa och sjunga på ett sätt som vi inte vågar göra utan att bli intagna för att få en nummerdiagnos eller ett rosa piller? Särlingar inom konsten? Var är ni? Dessa våra vänner kanske idag utsätts för både piller och bildterapi av en bildterapeut som inte inser att det de gör bör få full uppmärksamhet som konst av omvärlden.
Eller vår egen Ernst Josephson som Ulf Linde, denna fantastiske skribent och konstkritiker beskrev så här: ”Bara lekens och teaterns suveräna delirium kunde öppna portarna- och han öppnade dem! Som när han utklutad gick med i vaktparaden och trodde att han var Carl XII. Vad gjorde det att han den gången blev omhändertagen – friheten fanns! Josephsons ömhet, hans kärlek till ”de andra”, var lågande; men han förkastades ; katastrofen var oundviklig. Han måste drömma de andra, och älska sin dröm . Detta var hans egen, genom år av lidande förvärvade visdom: Lär Dig älska, försaka men älska likväl”.
Du har varit David
Du har varit Petrus Jesu apostel
Du har varit Horatius
Och du har varit Ernst Abraham Josephson
och nu är du en ängel i himmelen.”
av Ernst Josephson
Om vi genom fostervattensprov och genetik kan välja våra barn och om vi låter specialister kategorisera dem om de nu lyckas slinka igenom de så kallade mänskliga vetenskapligt enligt staten positiva utvecklade systemen (dvs snart har föräldrarna kanske inte ens valmöjligheter!) så finns de inte längre hos oss. Dessa våra allra dyrbaraste av vänner. De som säger och ger oss tusenfalt mer av värde än någonsin en banktjänsteman, företagsnisse eller rabiat feminist eller en dogmatisk prelat som idkar exorcism. Eller som skrämmer med synd och bikt. Hade jag varit barn idag såsom jag var då…ett litet barn som hellre talade med min undulat och med kråkfåglarna än med människor … ja då hade jag fått en diagnos. Som tur var är jag klassad som intelligent (enligt farbror Staten och lönsamhetsOlle) så jag hade kanske sluppit specialklasser och psykologer och specialpedagoger.
Idag hade man kanske funnit i min hjärna att jag har en punkt för religion och en punkt för galenskap och låtit mina föräldrar välja… föda eller döda.
Jag är bekymrad och jag tänker återkomma till detta ämne!
Ämnet fick jag till mig nu i Italien när jag i en liten by uppe i bergen såg denna kära man som gick och spelade italienska kampsånger från sin apparat med högtalare dag ut och dag in. En av de annorlunda. En gåva för oss att bejaka. Det slog mig att sådana har vi tagit bort i Sverige. Vi är idioter själva, helt enkelt. Inte dom. Vi är idioter…
