Vänner,

nyligen deltog jag i en ekumenisk diskusion där samtalet kom in på det nyligen genomförda kyrkovalet i Svenska kyrkan. En av de katolska deltagarna uttryckte sin motvilja mot politisk inblandning och exemplifierade med Sverigedemokraternas försök att ta över kyrkan.

Allt kan missbrukas, även demokratin, men nog känns det angelägnare för oss katoliker att först bekymra oss över vår egen kyrkans despotiska styre innan vi bekymrar oss för demokratin i andra kyrkor.

I Svenska kyrkans kyrkoval valde kyrkans medlemmar representanter till kyrkofullmäktige i varje församling, till stiftsfullmäktige i varje stift och till kyrkomötet. Det är institutioner med verklig makt. Exempelvis väljer Kyrkofullmäktige kyrkoråd som är församlingens arbetsgivare med ansvar för församlingsekonomin.

I vår egen katolska kyrka kan vi i bästa fall hoppas på upplyst despoti. Vi katoliker har inget som helst inflytande över vem Rom utnämer till biskop och vem biskopen tillsätter som kyrkoherde eller kaplan. De val som hålls i vårt stift är en fasad. Våra kyrkoråd och församlingsråd samt pastoralrådet är enbart rådgivande och saknar helt beslutsmakt.

Och varför skulle det vara fel med politik i kyrkan. Politik handlar om hur vi organiserar vårt samhälle och tar hand om varandra. Det är kristendom i praktiken.

En invändning mot demokrati i kyrkan är att den helige anden styr valet av biskopar och handlar genom biskoparna. Minsta blick på kyrkohistorien, även den vi själva kan överblicka, tyder på att den helige Anden i så fall lider av utpräglat dåligt omdöme.

Despotin i katolska kyrkan är knappast Guds vilja, snarare ett arv från en tid då världen runt kyrkan också styrdes despotiskt.