Vänner,

Nåsta söndag vigs Susanne Rappmann i Uppsala domkyrka  till biskop över Göteborgs stift. Det blir en mycket symbolladdad ceremoni. Susanne Rappmann ingick i den första grupp kvinnor som prästvigdes i Göteborgs domkyrka och nu blir hon stiftets första kvinnliga biskop. Det är ett  bra tag sedan Göteborgs stift var kvinnoprästmotståndarnas stift, men med Susanne Rappman sätts en eftertrycklig punkt för könsdiskrimineringen. Det motstånd mot kvinnliga präster som finns kvar i Svenska kyrkan är marginellt och bisarrt.

Det till synes omöjliga är alltså möjligt, men Svenska kyrkans kvinnor fick inte samma rättigheter och möjligheter som män till skänks. De fick kämpa och många gånger utstå grov mental misshandel från kyrkans män. Jag kan inte nog rekommendera Carin Sandberg Hammars bok ”Så kallad präst” om livet som kvinnlig prästkandidat i Göteborg på 70-talet. Det hon och andra kvinnor fick utstå trotsar all föreställningsförmåga – jag lovar. Men så är det med rättigheter. De är inget man får. Rättigheter är något man tar.

För fler år sedan skrev jag en krönika om ”Så kallad präst”. Här är en länk så ni kan läsa krönikan om ni vill:

http://www.gp.se/ledare/gert-gelotte-ofattbart-att-hon-stod-ut-1.855154

Svenska kyrkans kvinnor har striden bakom sig – i stort sett. Katolska kyrkans kvinnor har knappt börjat sin kamp. Undantag finns, men flertalet kvinnor i katolska kyrkan tror att jämställdhet uppnås genom ett ödmjukt väntande. Det är ett misstag. Ingenting kommer att ske om inte kvinnorna själva ser till att det sker. Lite Pussy Riot skulle sitta fint,

Gert Gelotte