Vänner,
jag var inte där, men när jag på Dominikansystrarnas hemsida läser Elisabeth Nordlanders predikan och de gemensamma förbönerna från den ekumeniska vespern i Marie Bebådelses kyrka blir jag ändå lite hoppfull och i ekumeniken får man inte ge upp. Ändå tror jag vi bör se upp för frestelsen att lägga ansvaret på Gud eller framtiden. Det är vi som lever i splittring. Alltså är det också vi som kan och bör göra något åt den. Det som saknas allra mest i ekumeniken är mod. Vi låter oss bindas av människor som inte vill enhet. Mot denna onda vilja är till och med Den Helige Anden hjälplös. Hen tvingar ingen. Till sist måste vi våga. Varför inte göra det nu? Det blir inte lättare om 50 år eller 100 år eller …
På dem som inte vill väntar vi förgäves.
Jag föreslår att vi här och nu vägrar splittring. Vi som vill enhet accepterar varandra i befintligt skick och delar allt. Det blir som att kliva på ett skepp, lägga ut på djupt vatten och låta Den Helige Andens vind fylla våra segel.
(På Irène Nordgrens hoppingivande bild syns Elisabeth Nordlander och John McCormack CP vid altaret i Marie Bebådelses kyrka)
Gert Gelotte
Gert
Det har nu gått 16 år sedan Gunnel Vallqvist kom ut med sin bok ”Vad väntar vi på egentligen?” där hon gör upp med den gängse katolska EXKLUDERANDE hållningen till måltidsgemenskap. Gunnel Vallqvist tar Jesu INKLUDERANDE hållning som exempel och skriver:
””Att sitta till bords med Jesus. Jag frapperades också allt starkare av den situation som möter i evangeliet : dels att det var just Jesu måltidsgemenskap med ”utomstående” som fariséer och skriftlärda chockerades av, dels att Jesus själv inte krävde några utförligare renlärighetsdeklarationer av människor för att etablera gemenskap med dem.” ”
Jag är såååååå trött på det katolska patriarkatets selektiva hållning till Jesus och hans liv och lära. Man tar bara det som passar för att kunna upprätthålla sina manliga privilegier …….
Jesus bröt ju hur mycket som helst mot sin samtids judiska vett-och etikett regler i sitt sociala vardagsumgänge – men det är inget som vår tids katolska manliga hierarki tycker är värt att ta ad notam…..
Ju äldre jag blir ju mer löjeväckande blir katolska präster som ska försöka övertyga sin samtid med resonemang typ ”måltidsgemenskap är målet inte medlet …..” eller alla krystade resonemang till varför inte katolska kyrkan kan viga kvinnor …..som om det vore en naturlag som med bästa vilja förblir lika omöjlig att ändra som tyngdlagen……
// Irène
Ja, Irene, jag håller helt med dig, med åren blir också jag alltmer otålig. Som väl är pratar väl hierarkin alltmer för döva öron, eller i dessa yttersta tider, för så pass konservativa öron så att de själva riskerar att stämplas som heretiker.
Vänner,
att vara trött på och otåliga har vi varit länge. Vad väntar vi på egentligen? På oss själva förstås!
Gert