Jag avundas inte dem som måste försöka definiera vad traditionen som Katolska kyrkan, vissa i Pingströrelsen, andra i Svenska kyrkan och Livets Ord har gemensamt är. Det har framkommit att motståndet mot kvinnliga präster och vigsel av samkönade par inte är centralt, men vad är då viktigt och gemensamt?
Trosbekännelsen borde rimligen vara central, men enligt Katolska kyrkans katekes har det funnits ett stort antal trosbekännelser genom tiderna som motsvarat tidens olika behov etc. Är det någon särskild trosbekännelse som är traditionen, eller vilket är troligare, trosbekännelsen som den ser ut nu, ett resultat av utvecklingen under närmare 2000 år?
Skulle biskop Anders, Hedin och Ekman välja det förstnämnda alternativet kommer omgivningen att fråga varför t.ex. Fides Damasi (Damasus trosbekännelse) och inte någon annan är traditionen? Och då blir problemen än större eftersom traditionen måste tidsbestämmas. Inget före alternativt efter ett visst århundrade hör till traditionen, vilket i sin tur skulle leda till protester.
Väljer man det sistnämnda alternativet blir reaktionen ett jaha, vi är en länk i historien, det var väl inget nytt. Om inte biskop Anders, Hedins och Ekmans val blir att bestämma att så här är det och nu är utvecklingen slut. Att inte alla kommer att acceptera den ståndpunkten behöver jag knappast tala om.
Verkar det här alternativet rörigt? Jag tror att andra vägar att definiera traditionen kan vara ännu trassligare. Låt oss därför, så här på Pingstdagen, be att Andens ljus lyser upp vägen för dem som nu försöker bestämma vad som är Traditionen.
/Anneli Magnusson
Anneli.
Vi har lite olika ingångar till Traditionen, men just därför kan det bli ett fruktbart samtal.
Sett över 20 århundraden är traditionen mycket spretig, men likt livets långa evolutionshistoria har den en kärna, ett dna, som bevarat trons hemlighet genom seklen. Kristendomens hjärta har inte gått förlorat trots alla förräderier av hög och låg. Jag betraktar det som ett mirakel.
Kärnan i trosbekännelsen återfinns i koncentrerad form i Jesus mun: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er…” Mt.28:18ff.
Och vad är de främsta buden? Det trefaldiga kärleksbudet, lika ouppnåeligt som regnbågen.
Om man sätter samman missionsbefallningen ovan med Paulus evangelium i 1Korinth.15 – ”Kristus dog för våra synder, …, han blev begravd, han uppstod på tredje dagen…” – så har vi huvudinnehållet i så gott som alla trosbekännelser intill idag, oavsett hur utbroderade de har gjorts.
Inte heller nu, när vi med Irènes ord befinner oss mitt i ett paradigmskifte, kommer vi att göra oss urarva; det är Kristi kärlek som driver oss till en större trohet mot hans höga ethos, mot vår trosbekännelse, så att vi inbegriper alla människor oavsett etikett.
De som redan ryms i Kristi hjärta.
Samuel.
Samuel,
Du har rätt i att det behövs en dialog mellan personer med olika syn på traditionen för att nå ett fruktbart resultat.
Jag ser traditionen som ett stort kyrkfönster med olikfärgat glas vilket bildar ett motiv som fulländas av att solen lyser igenom det.
Jag upplever det som att biskop Anders m.fl. nu försöker ersätta det vackra fönstret med ett simpelt av enfärgat glas.
Visst behöver vi bli uppmärksamma på själva grunden för vår tro och för traditionen, Gud den sol som lyser genom glasfönstret. Och nog hamnar vi mest rätt om vi går till källan, det Jesus själv sade och främst då det dubbla kärleksbudet.
Och så trosbekännelsen som vuxit fram genom århundradena och finns i olika former för olika tider etc. som det olikfärgade glaset, där alla delar behövs för helheten.
/Anneli
Frågan är om man alls kan skriva trosbekännelsEN, när det finns flera olika varianter?!
I Nationalencyklopedien läser jag om den äldsta trosbekännelsen, den Apostoliska, att ursprunget till den är en romersk (även här är romarna med!) dopbekännelse som är känd från 200-talet.
Beteckningen Apostolisk fick den efter en legend från 300-talet där det berättas att Apostlarna sammanställde den.
Sedan har den genomgått ytterligare förändringar efter det.
Vad är Traditionen? Den första versionen, eller den vi har idag som är summan av årtusendenas förändringar? Eller någon tidigare?
/Anneli
Anneli.
De delar av Traditionen som är trovärdiga och sanna är de som uppfyller minst två kriterier; dels måste de överensstämma med de tidlösa arketyper som vår mänsklighet ställer oss inför – ”det mänskliga predikamentet”; dels måste de gå att tillämpa i vår samtid, svara mot våra aktuella behov. Jag finner att Jesus liv och lära uppfyller dessa kriterier.
Jesus visar de nedersta, ”fallna kvinnor” och därmed oss alla, sin helhjärtade kärlek och budskapet når kvinnorna, barnen, männen, i deras innersta, berör och fyller också deras hjärtan, som sätts i brand för honom, och likt kvinnan med nardusbalsam visar de sitt gensvar genom att slösa ömhetsbetygelser och tacksamhet över honom.
Men det bibliska dramat stannar inte där enär hela mänsklighetens öde vilar på Kristi axlar. Gud har gett honom ett uppdrag som han ensam kan genomföra. De fyra evangeliernas passionshistorier är det tungt graviterande crescendot i deras verk.
Varför, frågar man sig, måste Jesus genomgå denna passion, dricka bägaren av jordens ropande blod i botten?
Svaret ligger i den betydelseglidning ordet ”passion” genomgått. Gud älskar sin skapelse passionerat och gör sitt yttersta för att rädda samtliga människor från evig död till evigt liv.
Med Kristuspassionen försonar Gud oss med sig, ty ingen av oss lever upp till kärleksbudet om att älska av hela vårt hjärta, hela vårt förstånd, hela vårt kraft såväl Gud som människor.
Vi älskar inte ens oss själva som vi borde och vi bryter ofta mot vårt av naturen givna samvete, det med säte i frontalloben – det sätet om något borde kallas Den heliga stolen.
Därför sluter Gud ett nytt förbund med mänskligheten, hela sin skapelse, eftersom det gamla misslyckats. Han river förhänget till templets allraheligaste rum och bjuder in oss alla till helig gemenskap med sig oavsett vem eller vad vi är.
Kommunion utan segregation. Vi får alla bryta brödet och dricka ur bägaren. Runt Jesus, runt altaret, borde alla få plats: barn, queera, kvinnor och män.
Genom Jesuspassionen försonas vi med Gud i ett förbund som är ande, vilket Anden själv konfirmerar genom att pånyttföda oss och fylla oss med sin heliga närvaro, omöjligt under det gamla förbundets tid.
Samuel.
Samuel,
Vi tänker nog i liknande banor fast som tidigare med olika ingångar. För min egen del är jag nu mer inne på vad det är som gör att kristendomen överlevt så här långt? Trots maktmissbruk, inkvisition, korruption, sexuella övergrepp osv. måste den ha någon kvalitet som bär den vidare.
Jag skrev utan att tänka på det kristendomen inte kyrkan. Kanske ligger svaret där? Kristendomen är större än kyrkan/kyrkorna och lever vidare även om samfund kommer och går.
Nog tror jag att en annan del av förklaringen finns i det du skriver ”Svaret ligger i den betydelseglidning ordet ”passion” genomgått. Gud älskar sin skapelse passionerat och gör sitt yttersta för att rädda samtliga människor från evig död till evigt liv.
Med Kristuspassionen försonar Gud oss med sig, ty ingen av oss lever upp till kärleksbudet om att älska av hela vårt hjärta, hela vårt förstånd, hela vårt kraft såväl Gud som människor.”
Intressant med betydelseförskjutningen, den har jag inte tänkt på fast det är så uppenbart.
/Anneli
Anneli.
Om det inte var helt tydligt tidigare, pga våra olika ingångar till Traditionen, så är det mycket tydligt nu att vi rör oss i samma intellektuella räjonger med rötter i den stad där kristendomens vagga stod.
Jag tänker på gamla Jerusalem, dess portar och innanmäte. Om du går in genom Jaffaporten och jag genom Damaskusporten så möts våra vägar vid Golgata och Jesus grav inuti den märkligaste av kyrkor, Gravkyrkan.
Inne i kyrkans minimala gravkapell lyser pilgrimernas många ljus upp det lilla rummet och för någon sekund fylls man av en stark känsla av ljuset från Jesu uppståndelse.
I detta centrum av historisk, gudomlig uppenbarelse upphör årtusenden av inbördes strider, åtminstone för ett ögonblick, och vi fusionerar likt fotoner och ökar så vår evangeliska lyskraft hundrafalt. Den som gjort kristendomen framgångsrik intill idag. Trots all vår otrohet. Låt våra hjärtan och sinnen bevara trons centrala gestalt, den Maria mötte utanför graven.
Jesus bad om de troendes synliga enhet. När ska den bli verklighet? Utanför kapellet.
Samuel.
Samuel,
Jag har aldrig varit i Jerusalem och därför inte i Gravkyrkan, är det där alla kristna är ”tvungna” att samsas? Tänk om befallningen älska varandra kunde nå längre och väcka mer glädje hos olika kristna grupper.
Nästan allt i kristendomen är lån, inte minst från greker och romare, men det finns något som är unikt för de kristnas Gud, som jag inte hittat någon annanstans.
”Han” resonerar med människorna och respekterar deras val, tydligast märks det i ängelns samtal med Maria. Men även i Jesus sätt att förhålla sig till omgivningen, han pratar oftare med människor än till dem i evangelierna. Han accepterar ett nej även om det gör honom bedrövad.
Kanske är kärleken och denna respekt för varje enskild människa samt viljan att förstå och öppenheten mot den andre det som borde vara Traditionen att bygga vidare på?
/Anneli
”Kanske är kärleken och denna respekt för varje enskild människa samt viljan att förstå och öppenheten mot den andre det som borde vara Traditionen att bygga vidare på?”
Ja, Anneli,
eftersom Jesus förkroppsligar och fullföljer det gudomliga kärleksbudskapet på ett unikt sätt och med universell räckvidd är kärleken sannerligen kärnan i den stora kristna Traditionen. Tragiskt nog har den aldrig förverkligats på det oförbehållslösa sätt som bara Jesus lyckats med.
Men trots allt tror jag på sensus fidelium, som den nu manifesteras i lekmannarörelserna, och den förståelse och medvetenhet som tack vare nätet är på väg att etableras bland allt fler av Kyrkans medlemmar.
Vi har några visionärer som går före och visar vägen. Jag tänker bla på Bose, Iona, Taizé, som når särlingarna, men också den stora massan av kyrkornas ungdomar.
Vilket i bästa fall gör det till en tidsfråga innan Jesus-traditionen får fullt genomslag.
Samuel.
Samuel,
Då har vi kommit så långt som till att kärleken till Gud, sig själv och sin nästa är viktigast. Trosbekännelsen i alla dess varianter talar om vad vi tror på och är förstås också betydelsefull som tradition.
Även om i alla fall den Nicenska också är ett exempel på att segraren skriver historien. Formuleringen …född och icke skapad, av samma väsen som Fadern… lades till vid konciliet i Nicaea år 325 och var en markering mot arianismen.
Den Nicenska trosbekännelsen började användas av RKK på 1000-talet, så frågan är om den har acceptabelt lång tradition eller om kyrkan bör gå tillbaka längre i historien?
Det största problemet är ändå att trots att Gud bevisligen gärna vill tala med oss, så gör vi ofta allt för att stänga ute honom. Kyrkans ledare talar gärna om jakten på världsliga framgångar och njutningar som något som hindrar Gud att nå fram till oss.
Visst det tror jag stämmer, men lika illa är det att en del teologer och präster bygger murar av regler och lagar som begränsar Gud, eller vissa karismatiker stänger ute Gud med överspänt pladder osv.
Det är ofta inte vad man gör som spelar roll, utan hur man gör det.
/Anneli
Anneli.
Trosbekännelsen skulle kunna sammanfattas med fyra ord: ”Jag tror på Kristushändelsen” som i sin tur kunde översättas till två: ”Hjälp människan!”
Den senare var titeln på en lärobok i religion på gymnasiet. Trots min dåvarande fundamentalism insåg jag att den slagkraftiga formuleringen var genial och den fastnade i minnet. När religion utövas på ett friskt sätt hjälper den människan till ett liv som med fog kan kallas människovärdigt.
Frågan är alltså var man lägger betoningen i bekännelsen. Det som förenar de flesta som kommenterar här på KV är (tror jag) att vi betonar orden: ”… som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen … ”.
Vilket leder till/borde leda till att vi uppfattar den bibliska uppenbarelsen som den gudomliga kärleksförklaring den är menad som. Detta borde känneteckna Kyrkans, alla kyrkors, förkunnelse, men tyvärr är det helt andra – helt ovidkommande – budskap som sänds ut över jorden, varav de flesta kan anges med ord som börjar på kön…
Man har förväxlat Guds universella kärlekssolsken med det okristliga oandliga mörkret i djupt inskränkt småaktighet. Det är värre än ovärdigt. Det är ett förräderi.
Samuel.
Samuel
”det okristliga oandliga mörkret i djupt inskränkt småaktighet. Det är värre än ovärdigt. Det är ett förräderi.”
Exaktamento
// Irène
Den orientalisk-ortodoxa traditionen – vilken jag bejakar – använder den oförändrade trosbekännelsen från Nicea 325, och som fastställdes vid konciliet i Konstantinopel 381.
Vi erkänner inte tillägget ”och Sonen” om Andens utgående. Det är skillnad på utgående – vilket är av evighet – och sändande – som kan ske i tiden, vilket skedde vid Kyrkans första pingst.
Vi erkänner inte påven i Vatikanens primat; varje patriark eller påve har överhöghet över sin flock. Enheten manifesteras i den apostoliska tron, under Överherden Jesus Kristus.
Vi menar att Jungfru Maria, Gudaföderskan, är född under arvsynden, som alla vi andra, men att den Helige Ande under hennes havandeskap hypostatiskt tog sin boning i henne.
Vi avvisar tanken på den heliga Jungfrun som med-återlöserska.
Vi erkänner de tre ekumeniska koncilierna i Nicea, Konstantinopel och Efesos. Vi blev falskeligen anklagade för att vara monofysiter, men vi är miafysiter, d v s vi tror på Jesu Kristi gudamänskliga natur./Per
Per Johansson
Jag tror du kan relaxa lite. Det blir inget teologiförhör på yttersta dagen.
Simma lugnt !
// Irène
Per,
Ett utmärkt exempel på vad jag menade med att stänga Gud ute med murar av regler och lagar. Tack, jag hade inte kunnat åstadkomma det lika bra själv!
Samuel och Iréne,
Det finns psalmer och böner på temat öppna mig för din kärlek och låt den strömma genom mig. Vilket förstås är motsatsen till inskränkt småaktighet.
Om vi bara var mottagliga för bönesvaret genom att lyssna till Gud och först därefter göra eller säga något, skulle vi och världen få en hälsosammare rytm.
/Anneli
Irene,
vad vet du om det? Vi ska alla stå inför Kristi domstol. Många kommer inte att relaxa…..
Anneli, menar du att den Helige Ande inte medverkade vid de tre ovannämnda ekumeniska koncilierna?
Många skapar en egen Gud efter eget önskemål. Så har alla heresier uppstått./Per
Per,
”Många skapar Gud efter eget önskemål” skriver du. Handen på hjärtat tror du att någon människa helt klarar av att inte göra det?
Vet du t.ex. säkert vad Gud har för åsikt om filioque-tillägget? Eller är det så att du skapat en Gud som inte tycker om det?
/Anneli
Anneli,
jag är en syndare men ingen heretiker. Jag ber att Herren ska förbarma sig över mig på den yttersta dagen. Traditionen, dogmerna, hör samman med gärningar och den Helige Andes frukter./ Per.
Det är märkligt att de mest självklara lösningarna på ett problem eller en fråga ofta tar sådan tid att resonera sig fram till!
Alltså, i trosbekännelsens alla varianter säger vi jag tror. Om alla verkligen insåg vad det betyder och levde efter det skulle vi ha betydligt mindre bråk och elände inte minst i kyrkor och samfund.
Men många troende talar och agerar som om det stod jag vet i trosbekännelsen och att detta jag vet dessutom står för just deras åsikter.
Säg jag tror, i stället för jag vet, om alla andra traditioner också, så blir även dessa lite lättare att hantera.
/Anneli
Kära Anneli, Irene, Gert, Krister o Samuel
Vill bara ge en liten uppskattande hälsning från mig. Som ni alla märker så skriver jag inte längre här eftersom jag för det mesta får en person med olika pseudonymer som hänger efter mig och som vill skada och göra illa. Det är inte bra för vare sig mig eller personen ifråga eller för bloggen. Dessutom har jag tappat tro på kyrka.
Jag tycker ni är fantastiska! Och jag kan tom avundas er tro. Att ni fortfarande tror på Katolska kyrkan!
Och trots att ni ofta bemöts med falskspeleri … sist reagerade jag på Bengt Malmgren som på sin egen blogg skrev nedlåtande om Irene och ”att jag normalt inte går in på KV” för att i nästa sekund vips vara inne igen här och låtsas som det regnar. Dessutom den gången kritiserade han personangrepp!!!! Typexempel på personligt maktanspråk.
För mig är Katolska kyrkan istort sett ett falskspeleri där man använder Gud som antingen en pingpongboll eller kanonkula… i vilket fall definitivt som ett slagträ. Mot folket.
Jag är också av den uppfattningen att om man fjäskar, vurmar, ljuger eller glider med sanningen i den högra inre kärnan i en kyrka så är det kört med hela budskapet som denna kyrka vill framföra.
Ämnet är ”Traditionen- en spretig historia” jag skulle vilja omskriva ”Traditionen- en förlorad historia”. Så bara med det har jag sagt att jag inte har tro kvar att skriva med er.
Jag tror inte längre på att kyrkan frambär Herrens kärleksgärning.
Men som ett sista inlägg vill jag rekommendera er att läsa andra kapitlet i boken
”Jorden vi ärvde” av ”av Kleen” där det framgår att katoliker i Igelösa (Skåne-Lund) ljuger angående expriment av grisar. I relation till godsherren på platsen har de där byggt ett av taggtråd o murar forskningslaboratorium av grisar (de opererar och laborerar med grisar). Skylten på vägen är en skylt som visar kor för att hålla djurrättsaktivister borta.
LÖGN SOM MEDEL.
Detta har jag sett med egna ögon och detta står beskrivet i ovan nämnda bok.
På detta ställe har man placerat fransiskaner för att de ska befrämja katolsk andlighet.
Nu är det så att Fransiskus själv var en som sprang till påven med en spindel med brutet ben … för att rädda spindeln i hopp om att påven skulle som andlig kraft kunna utföra ett mirakel.
Så här är ett praktexempel på hur Jesu kärleksgärning blev förfulad- förfalskad och gick förlorad.
det är en skam för de barn som idag ser Fransiskus som djurens vän….
Må de vinna tro annorstädes på Guds barmhärtighet och mäniskors ärlighet.
Därför kära KV…min värme till er… ni är fantastiska … och var rädda om er … speciellt du Irene … en glöm inte att vila upp er genom en skön sommar!
er Agneta
Agneta
”Jorden vi ärvde”
Skulle du kunna skriva ett blogginlägg – som jag kan lägga in – utifrån det du bedömer som mest relevant i boken ?
// Irène
Signaturen ”Mohammed Reinfeldt” har bidragit med en kommentar vars formuleringar inte riktigt håller måttet, men där en del av innehållet är värt att ta med till en eventuell blogg om ”Jorden vi ärvde”.
Han/hon påpekar att det inte bara är försöksdjurens situation som är som är tveksam ur etisk synvinkel utan en stor del av djurhållningen och slakten.
Jag vill lägga till att kanske har vi kristna ett uppdrag visa extra omsorg om vår värld, inte minst djuren?
/Anneli
Ang att Kv inte vågar kritisera islam. Det vågar jag. Islamska länder har ofta en vidrig syn på djur o djurhållning. Hunden anses oren o kan behandlas hur som helst. Hemkommen från världens första kristna land Armenien med 98% kristna kan jag bara beklaga även deras vidriga djurhållning som kristna.
I begreppet ”Guds Son” ligger väl en förvissning om att de kristna har den enda rätta religionen och därmed borde den ”ta över världen” … annars är det ju inte så mkt med det där med En Gud och En son.
det blir så tramsigt allt.
Ja, Irene… för grisarnas skull ska jag skicka dig en ”artikel” med citat från boken och min vetskap om hur fransiskaner i Lund ser på det hela. Ett svek mot Fransiskus vill jag lova men å andra sidan … vad vänta av lekmannagrupper som det enda dom åstadkommer är att sitta o läsa innantill ur fiina texter för fiiin prelat i väntan på medalj för trogen andlig tjänst från biskopsämbetet….
Dom ger fasen i djuren och de fattiga… det är bara trams det med.
Jag återkommer// Agneta
Hej o hå…
Nu hänger mitt svar till pseudonymen i luften genom att han han raderas medan jag skrev… men ni fattar väl vad han ville säga genom mitt svar.
Som sagt jag återkommer, Irene.
Agneta,
Det här är ju mitt inlägg och jag är ju rätt sträng som alla vet, för sträng tycker en del. Därför tog jag bort kommentaren, ditt svar ger en uppfattning om innehållet i den.
Jag tycker att vi väntar med diskussionen om hur djuren behandlas till du har skrivit din blogg, som det ska bli intressant att läsa. Ämnet hör inte hemma under den här rubriken.
Muhammed Reinfeldt,
Du får beröm för att du hade jobbat mer med formuleringarna den här gången! Men åsikterna om muslimer var för kränkande för att passera.
/Anneli
Anneli,
Okidoki.
Agneta