Thomas Idergard, jag skriver detta till dig. Vi kan kalla det för ett öppet brev. Jag tror du läser det och det skulle gläda mig om du ville besvara det. Mina frågor är ärligt menade. Jag skriver inte för att provocera dig utan för att jag vill veta hur du tänker och varför.

Vi är båda katoliker. I varje fall anser du att du är katolik liksom jag anser att jag är katolik.

Jag instämmer i att du är katolik, medan du hävdar att jag inte är det. I varje fall ingen riktig katolik. Det är det en slutsats jag drar av att ha läst en del av dina inlägg på Facebook. Denna åsiktskillnad skulle jag vilja diskutera med dig.

Du är konservativ, jag betecknar mig själv som progressiv eller liberal. Vi har olika åsikter om det mesta, ändå förenas vi av samma Gud och samma kyrka.

Skillnaden oss emellan består i hur vi uppfattar vem Gud är, vad Kyrkan är och vilka konsekvenser detta får för hur vi kan uttrycka vår tro och hur vi bör leva.

Jag vet inte om vi kan enas om att även den mest orubbliga tro på vad som är sant och rätt ytterst är en personlig tolkning. Enligt min mening kommer vi inte runt att vi uttrycker vår tro på ett språk som är en kod. Och som varje kodat meddelande måste det såväl kodas som avkodas. Detta under inflytande av såväl sändarens som mottagarens förförståelse, kunskaper och personlighet. Detta gäller allt, även kyrkans dogmatiserade tro, som i sig är en tolkning som måste tolkas.

Så till saken: Jag har i grund och botten inga problem med din konservatism. För mig får du tro på Gud och Kyrkan på det sätt som är ditt eftersom det motsvarar dina behov och, skulle jag tro, din ärliga mening.

Mitt problem med dig och många av dina meningsfränder i Kyrkan är att du/ni kräver att jag skall tro och leva som ni tror och lever. Varför det?

Jag förstår att det är viktigt för dig att veta vad du tror på. Det är viktigt för mig också. Jag förstår också att du vill veta var dina gränser går. Vi kan kalla det för självkontroll. Det är okej. Helt utan gränser kan ingen av oss leva. För mig får du dra dina gränser var du du vill. Men varför vill du också dra mina gränser? Varför har du ett sådant behov av att kontrollera mig, vad jag tror på, hur jag uttrycker min tro och hur jag lever min tro? Och varför måste du nödvändigtvis godkänna eller underkänna andras tro, min tro?

Om det vi inte kan veta kan vi inte bli överens. Jo förresten, vi kan bli överens om att leva och låta leva. Så får vi se på den yttersta dagen. Kanske har vi båda fel, kanske har vi båda rätt, kanske står vi där lika förvånade över att Gud inte lät sig fångas i en bur av ord, begrepp, föreställningar, behov och förväntningar, varken mina eller dina.